Gamla möbelfabriken i Bodafors

I samband med Byggnadsvårdsåret 1975 tillsattes pilotprojektskommittéer i länets kommuner. Dessa skulle välja ut speciell bebyggelse och väcka allmänhetens intresse, ge förslag till användning och åtgärder för ett bevarande etc. Men vad hände sedan? I år är det Byggnadsvårdsårets 50-årsjubileum och i ett antal bloggar följer vi upp vad som hänt med pilotprojekten.

I Nässjö kommun uppmärksammades den gamla möbelfabriken i Bodafors, även kallad A-fabriken. Möbeltillverkningen hade då sedan en tid tillbaka flyttats till nya fabrikslokaler och den stora fabriksanläggningen stod övervägande tom eller användes som lagerlokaler.

Möbelfabrikens historia

Bodafors samhälles historia är intimt förknippad med Bodafors Möbelfabrik. Möbelindustrin blev redan tidigt ortens speciella kännetecken. År 1872 startades en industriell tillverkning av pinnstolar i en gammal kvarnbyggnad invid Emån på Bodas ägor.

Axel Häggs Pinnstols- och gungstolsfabrik 1876. Byggnaden till vänster är den f.d. kvarnbyggnaden. Byggnaden i mitten fungerade som bostad och verkstad, senare kontor och byggnaden till höger var bostad åt Hägg. Foto: Sandsjö hembygdsförening.

Företaget växte snabbt och nya byggnader uppfördes inom området. Vid sekelskiftet 1900 hade företaget omkring 350 anställda och var det största i sin bransch i Sverige. I anslutning till fabriksområdet, intill Eksjövägen, fanns även en direktörsvilla och en kamrerbostad. Den tornförsedda direktörsvillan fick sitt nuvarande utseende vid en ombyggnad 1902 och kom att påverka byggnadstraditionen i det framväxande samhället.

Fabrikslokalerna blev dock med tiden trånga och omoderna. Från 1959 påbörjades därför en succesiv utflyttning från den ursprungliga så kallade A-fabriken till den helt nybyggda C-fabriken i närheten av stationen.

Flygfoto över området från 1957 då verksamheten ännu var igång. Närmast i bild ses direktörsvillan utmed Eksjövägen. Foto: Jönköpings läns museum

Synnerligen unik fabriksanläggning

År 1975 stod ännu A-fabrikens samtliga byggnader, inklusive den gamla kvarnbyggnaden, ännu kvar. Frågan om bevarande eller rivning av industribyggnaderna hade diskuterats under en längre tid. Genom pilotprojektkommitténs arbete kopplades Gunnar Sillén, anställd vid Riksantikvarieämbetet med särskilt ansvar för industriminnen, och industriforskare Lena Gustavsson in. I en text i länsmuseets årsbok från samma år argumenterar de för ett bevarande av fabriksanläggningen.

Enligt dem var A-fabriken ett mycket bra exempel på en typisk svensk fabriksanläggning från sekelskiftet 1900. De ansåg att fabriksmiljön var synnerligen unik genom de så välbevarade byggnaderna och fabriksomgivningen med damm, disponentvilla och naturskön omgivning. Men framförallt betonades A-fabrikens betydelse för uppkomsten och utvecklingen av samhället Bodafors, där de menade att fabriksmiljön hade en central betydelse för förståelsen och läsbarheten av samhällets historia.

Sillén och Gustavsson problematiserade dock ett bevarande och framhöll att det kunde finnas vissa svårigheter med att på ett ekonomiskt försvarbart sätt omdana miljön i helhet för ny verksamhet. Deras rekommendationer var att särskild omsorg skulle ges den gamla kvarnbyggnaden och att den skulle framhävas som fabrikens ursprung och tidigare kraftkälla. De rekommenderade även upprensning kring dammluckor och vattenränna så att det ursprungliga kraftutnyttjandet blev lättare att förstå. Vidare ansåg de att åtminstone någon av de stora öppna fabrikssalarna med bärkonstruktionerna synliga borde bevaras. Dessutom ansåg de att det vore möjligt att komplettera fabriksmiljön med väl anpassade nybyggnader om det skulle underlätta för ett bevarande.

Vad hände sen?

Den del av fabriksområdet som låg öster om ån såldes av i början av 1970-talet. Här låg sågverk, kvarnbyggnaden, en smedja och ett stall. De två senare hade flyttats till platsen under 1910-talet. Fabriksbyggnaderna i området väster om ån hyrdes ut till olika verksamheter, men i början av 1980-talet stod anläggningen helt tom och fabriksbyggnaderna förföll.

År 1981 genomförde länsmuseet i samarbete med Sandsjö hembygdsförening en byggnadsdokumentation av fabriksanläggningen på uppdrag av Nässjö kommun. Byggnaderna mättes upp, beskrivs och fotograferades. Tidigare anställda intervjuades för att berätta om hur arbetet vid fabriken sett ut. Vid denna tid var det ännu inte bestämt vad som skulle ske med området, men idé var att skapa ett regionalt möbelmuseum.

I början av 1980-talet utfördes en dokumentation av fabriksområdet och dess byggnader. Anläggningen stod då utan användning och byggnaderna förföll.

Fabriken blev till slut ett offer för fastighetsspekulation och förfallet blev totalt. I början 1990-talet upprättade kommunen en ny detaljplan, där det gamla fabriksområdet nu planlades för bostäder. En utgångpunkt var att samtliga fabriksbyggnader utom kvarnbyggnaden revs. Fabriksområdets byggnader revs under 1992.

I början av 1990-talet revs fabriksbyggnaderna i området. Foto: Sandsjö hembygdsförening.

Den gamla kvarnbyggnaden renoverades dock och byggdes om för Emåns Ekomuseum, en verksamhet med tydligt fokus på ekologiska frågor. Även stallet rustades upp för att ingå i museet. I smedjan har en konstsmed sin verksamhet. I det tidigare fabriksområdet finns idag en naturslinga.

Den f.d. direktörsvillan är idag privatägd och har sin utmärkande karaktär bevarad. I den intilliggande f.d. kamrerbostaden drivs ett dock- och leksaksmuseum.

Säkerställande

Idag finns således endast den gamla kvarnbyggnaden, en smedja och ett stall kvar i det tidigare fabriksområdet. I kommunens kulturmiljöprogram har byggnaderna bedömts ha ett särskilt allmänt bebyggelsevärde. Kvarnbyggnaden är i gällande detaljplan försedd med skyddsbestämmelsen ”q”, vilket innebär att den inte får rivas eller förvanskas. Smedjan och stallet ligger utanför detaljplanerat område och omfattas därmed av lagstiftningens allmänna varsamhetskrav.

Inom det f.d. fabriksområdet finns idag tre byggnader kvar – den gamla kvarnbyggnaden, ett f.d. stall och en smedja.

Den tidigare direktörsvillan omfattas av en äldre stadsplan från 1950 och saknar skydd i denna. Byggnaden är dock utpekad i kommunens kulturmiljöprogram som en särskilt värdefull byggnad och omfattas därmed av plan- och bygglagens förvanskningsförbud.

Se mer vad som händer under firandet av Byggnadsvårdsåret 1975 här.