fbpx

Allt är inte relativt. Perspektiv från en utflykt med Det Medeltida Sverige

Publicerat: 15 nov, 2018

Det är i slutet av september, klockan tio på förmiddagen och det är kallt på stora torget i Enköping. Jag saknar mössa, jag saknar vantar men virar halsduken om huvudet och sticker händerna i fickan.  Det hjälper. Men den stora hjälpen, den som gör att man slutar tänka på att det är kallt, att det eländiga vintermörkret är på väg, att jag måste plocka fram vintermunderingen igen, att jag måste förse skorna med inläggssulor av ull, heter Joakim Kjellberg. Och hans kollegor. Joakim är arkeolog och just nu arbetar han och kollegor från Arkeologerna och Upplandsmuseet med att undersöka kvarteret Traktören strax intill torget i Enköping. En skara från det historiska forskningsprojektet DMS (Det Medeltida Sverige) är på besök och det är därför vi står och ser lite blåa ut om läpparna trots att solen försöker gjuta värme i oss; vi väntar på arkeologen. Trots att många har lämnat återbud – det verkar vara en hektisk höst för de flesta – är ett tiotal ur Sveriges historikerelit samlade. En av dem och jag diskuterar svedjandets utbredning i Medelpad under medeltid. Medelpad är en av de volymer som närmast står på tur att publiceras i DMS, efter Annika Björklunds Värmlandsvolym.

Presentationen av grävningen och alla nya rön som framkommit är lite överväldigande. När det gäller Enköpings äldsta historia finns många frågetecken: varför låg de tre medeltida kyrkorna så långt från stadens centrala delar, och var låg egentligen St:Olof eller hospitalet och vad kan finnas under markytan på det lilla höjdpartiet söder om kyrkan? Genom den pågående utgrävningen av kvarteret Traktören samt av kvarteret Fältskären som avslutades för två år sedan kommer en hel del frågetecken att rätas ut.  Jag ämnar inte här utbreda mig kring makalösa fynd, spännande kontexter, det imponerande spektrum av metoder som används eller de preliminära resultaten – för att få inblick i detta kan man med fördel gå till:

arkeologerna.com/uppdrag/kvarteret-traktoren-i-enkoping/ och

arkeologerna.com/bloggar/kvarteret-traktoren/

Ett resultat är att arkeologerna nu med säkerhet kan säga att 1200-talets strandlinje gick 50 meter längre norrut än man tidigare har trott. Den tidigare tolkningen av strandlinjen slog man fast med sådan säkerhet att man till och med markerat 1200-talets och 1400-talets strandlinje på trottoarerna i staden. En påminnelse om hur stadens topografiska förutsättningar, ett läge med goda förbindelser med Mälaren, också var en förutsättning för handeln som blomstrade under högmedeltid. Efter 1300-talet medförde landhöjningen uppgrundning av vattenvägen till Mälaren vilket blev en dödsstöt för staden. Pepparrotsodlingen under 1700-talet ledde till en ny blomstringsperiod, men sanningen att säga: staden repade sig aldrig efter 1300-talets slut.

På väg till kommunhuset för att hälsa på konservatorn som på plats tar hand om de fina fynden passerade vi 1200-talets vattenlinje. Som man nu vet inte stämmer med verkligheten. Borde markeringen flyttas till den ny fastställda vattenlinjen? Vi betraktar strandlinjen infälld i trottoarbeläggningen:

–Men, den nuvarande markeringen är ju också en del av stadens historia?

–Den har ju också sin berättelse.

–Bara för att vi nu har andra fakta kan vi ju inte underkänna andras berättelser.

–Alla har ju rätt till sin tolkning av var vattenlinjen gick?

–Ja, vi måste låta en mångfald av tolkningar få komma till tals..

Sen ett gapskratt! Ironin dryper när detta gäng historiker med empiri i ryggmärgen sågar den postprocessuella historierelativismen. Här finns historiker som du kan väcka upp mitt i natten, säga SDHK 2451 och personen i fråga skulle kunna redogöra för brevets hela innehåll och veta vem som undertecknade och beseglade medeltidsbrevet. Dessutom sätta in det i ett sammanhang, för här finns människor som känner 1300-talets persongalleri in i minsta detalj. Människor som genom att se en kyrkofasad kan sammanfatta dess tillkomst- och ombyggnadshistoria på en halv minut. Rent ut sagt kvinnor och män med stenkoll på fakta, som kan analysera och tolka källorna till vår historia och dra rimliga slutsatser. Som tillsammans med arkeologerna som arbetar med andra källor eller arkeobotaniker, pollenanalytiker, osteologer och kulturgeografer kan ge oss en bild av hur saker och ting var i verkligheten; wie es eigentlich gewesen. Tolkningar kan stå emot varandra, källorna ger endast fragment av en komplex verklighet, de historiska liksom de arkeologiska, men att kapitulera för en relativistisk historiesyn finns inte på kartan.

Bör man flytta markeringen i trottoaren i Enköping? Rimligen bör man det nu när de nya arkeologiska rönen visar att strandlinjen på 1200-talet gick längre norrut. Sen bör man uppmuntra gatukontoren i varje stad att tillsammans med arkeologer och historiker markera ut historien i stadsrummet. I Enköping genom att även fortsättningsvis markera läget för den äldre strandlinjen, den som var förutsättningen för medeltidsstadens uppkomst lika väl som dess minskade betydelse under senmedeltid. I Jönköping finns markeringar som visar var den gamla bastionen kring slottet fanns på 1600-talet, en bit historia i stadslandskapet mellan modernismens Länsstyrelsebyggnad och Rättscentrum. Många fler exempel finns på städer som tagit tillbaka de utsuddade spåren av sin historia och lyft fram dem i den nutida stadsbilden.

Sen värmer solen och halsduken åker av skallen. Vi åker vidare still Svinngarns kyrka, Svinngarns källa och Haralds hög. Där, i hagen bland tjurkalvarna möter oss regnet lagom till exkursionsavslutningen. Ja, det går mot höst och det är fakta! Ingen nedrans berättelse!

i Information


Kategorier

Kontaktuppgifter
Ådel Franzen
Ådel Vestbö Franzén

Kulturgeograf