Begravda i Dykärr

Hösten 2023 genomförde vi en arkeologisk undersökning av en domarring i Dykärr i Habo. Domarringar är en gravform som börjar dyka upp under bronsålder men som oftast kan dateras till folkvandringstid.

Domarringar utgörs av stenar, vanligtvis 7 eller 9 stycken, placerade i en cirkel. Namnet domarring kommer från att det länge ansågs vara en plats där man höll ting. Idag är det dock välkänt att det främst rör sig om gravar.

Domarringens stenar skymtar fram under blåbärsris och mossa.

Vi visste sedan tidigare att det fanns en registrerad domarring i området men det visade sig att det fanns fler gravar runtom. Det var när vi började bana av området runt själva domarringen som det började dyka upp mer sten och som vi rätt snabbt insåg var ofyllda stensättningar, närmare bestämt två stycken.

Arkeologerna Jörgen och Annie rensar av undersökningsytan. Vi hade hjälp av grävmaskin som skalade av de översta lagren och därefter rensade vi ytan för hand i flera omgångar.

I gravarna dök det upp brandgropar som innehöll brända ben men även föremål så som glaspärlor, en fibula och kamfragment. För att datera gravarna skickades brända ben för C14-analys. Ett benfragment från vardera grav analyserades vilket visade att de var från cirka 300–500-tal, det vill säga romersk järnålder – folkvandringstid.

En av de påträffade brandgroparna framrensad i profil.

De brända benen var kraftigt eldpåverkade och baserat på antal fragment i båda brandgroparna var det inte kompletta individer i gravarna. Från den ena graven påträffades 283 fragment som vägde 31,67 gram och i den andra 351 fragment som vägde 51,12 gram. I båda gravarna var det vuxna individer som var begravda. Inga ben med könsindikerande drag har hittats bland de brända benen varför någon osteologisk könsbedömning inte har varit möjlig att analysera. Benfragmenten var kraftigt eldpåverkade och fragmenterade varför en stor del av benen enbart har kunnat bedömas till däggdjur.

Att kremera sina anhöriga

Det är många som väljer att kremera sina anhöriga idag och antingen placera individen i en urna eller för att strös i en minneslund. Att kremera sina anhöriga är något som vi har gjort ända sedan yngre bronsålder.

När man utsätter skelett för höga temperaturer så krymper och spricker benen till slut. Ben spricker när vattnet lämnar den organiska vävnaden som finns i benet. Hur benet påverkas av elden beror på benets uppbyggnad och omgivande vävnaders tjocklek och sammansättning. Detta gör att olika delar av kroppen och även olika delar av samma ben kan påverkas olika och graden av förbränning kan skilja sig även om hela kroppen har varit utsatt för samma temperatur under samma tid.

Hur mycket som återstår av individen kan variera men allt mellan 1-3,6 kg anses vara normalt och kan alltså representera en hel individ. Det som vanligast kan identifieras efter en kremering av arkeologiskt material är ledändar från de större rörbenen så som lårben, skenben eller överarmsben. Även falanger och hand/fotlovsben samt delar av kraniet brukar vara vanligt förekommande och går att identifiera trots eldpåverkan. Varför dessa ofta går att identifiera beror på benets uppbyggnad, består benet till stor del av kompakt benvävnad påverkas de inte i lika stor utsträckning.

Om vi då ställer detta mot de två brandgropar som vi hade i Dykärr så blir det tydligt att det är mycket av individerna som saknas. De har således kremerats på en annan plats där enbart en liten del av de brända benen har begravts i de gravar som vi har undersökt i Dykärr. Var resten av individerna är vet vi inte men det väcker helt klart en del funderingar – var är resten av kropparna? Det mysteriet kommer vi nog aldrig att lösa.

Mer information om utgrävningen i Dykärr

Vill ni läsa mer vår undersökning i Dykärr så finns rapporten här: https://jonkopingslansmuseum.se/lar-och-upptack/kategori/rapporter/domarring-i-dykarr-pdf-4mb/