En bortglömd begravningsplats

Hur kan en begravningsplats vara bortglömd? I de flestas öron låter det nog lite märkligt men det finns egentligen inte något bättre sätt att beskriva gamla länslasarettets begravningsplats. Men i november 2024 förändrade en arkeologisk undersökning bilden. Den visar var begravningsplatsen ligger och vilka som begravdes där. Det är dessa människor vi framför allt vill berätta om i den här bloggen, men även om områdets intressanta historia. Men först några ord kring etiska aspekter på gravundersökningar.

Hantering av mänskliga kvarlevor

Jönköpings läns museum har en tydlig policy för hantering av mänskliga kvarlevor. Skelett behandlas alltid med respekt och värdighet.

I detta blogginlägg visar vi bilder på några av de individer som begravdes på det gamla länslasarettets begravningsplats. Arbetet har genomsyrats av respekt för människorna de en gång var och för deras eventuella efterlevande.

Vi publicerar bilderna i ett utbildande syfte – för att ge en närmare förståelse av de människor som levde då.

Slottskapellet

Landshövdingen Erik Dahlberg ritade Slottskapellet, som invigdes 1694. Det ersatte ett äldre kapell, byggt på grunderna av ett medeltida kapell. Vid arkeologiska undersökningar 1989 hittade man bevarade stenmurar från denna äldre byggnad.

Kapellet var ett av flera i det medeltida Jönköping och kan kopplas till Sankta Gertrud eller Sankte Peder. Man uppförde det troligen under 1400-talet, och det förstördes i stadsbranden 1612.

Vid undersökningarna 1989 fann man inte bara murar utan också omkring hundra gravar från 1600–1700-talet inne i kyrkan. Vissa låg enskilt, men många låg i gemensamma gravkammare av trä. De begravda var främst personer knutna till slottet och deras familjer.

I samband med en omfattande restaurering flyttade man kvarlevorna och återbegravde dem i en gemensam grav på kyrkogården, som i dag markeras av en minnessten.

Vid nya undersökningar 1990, i samband med kulvertgrävning norr om kyrkan, hittade man ytterligare gravar från samma period.

Litografi av E.F Martin från 1837 över lasarettsområdet och dess byggnader som tidigare inrymt hospitalet. Till höger i bild ses Slottskapellet

Hospitalet

År 1529 slog Gustav Vasa samman franciskanerkonventets- och Helgeandshusets vårdinrättningar till Jönköpings hospital som sedan huserade på olika ställen i staden. Under tidigt 1600-tal fick det en hemvist vid Talavid nära Junebäcken norr om Slottskapellet. Hospitalet hade egen kyrka men använde Slottskapellet som begravningskapell. Troligtvis var hospitalets begravningsplats lokaliserad till Slottskapellets kyrkogård. Hospitalet existerade fram till 1825 då länslasarettet flyttade in. I dag rymmer hospitalsområdet ‘Gamla Hospitalsgården’ flera olika verksamheter.

Utdrag ur stadskartan från 1868 som visar begravningsplatsens läge. På kartan står ”Lazarettets Kyrkogård”

Gamla länslasarettet

Lasarettet startade 1777 i hospitalets lokaler i väntan på en ny byggnad, som stod klar året därpå. Verksamheten flyttade mellan olika platser fram till 1870-talet, då den slutligen hamnade vid Västra klinikerna i nuvarande kvarteret Hälsan.

Till lasarettsområdet hörde även odlingar, parkmiljöer för patienterna och en egen begravningsplats. På en karta från 1868 kallas området ”Lazarettets Kyrkogård” och låg bredvid kyrkogårdsmuren.

Redan 1827 köpte lasarettet mark norr om Slottskapellet och använde en del som begravningsplats. Området användes fram till 1875, då lasarettet överlät det till västra församlingen i samband med flytten. Därefter övergav man platsen, som med tiden blev ett grönområde.

Begravningsplatsen

Arkeologer undersökte området norr om Slottskapellet inför ett planerat garagebygge, där man tidigare hittat gravar. Frågan var om de tillhörde Slottskapellet, Hospitalet eller lasarettet.

Efter fyra veckor stod det klart: platsen var det gamla länslasarettets begravningsplats. Undersökningen visade 39 kistgravar på en yta av 70 m². De låg i öst–västlig riktning i flera skikt, åtskilda av tunna sandlager. Gravarna låg i parallella rader cirka 1,5 meter under dåtidens marknivå.

Fynden tyder på en relativt modern datering. Skeletten var välbevarade, ibland med hårrester kvar. I flera gravar fanns porslinsknappar från sjukhuskläder och i tre kvinnogravar vigselringar. En av ringarna dateras till 1860. Även textilrester från stickade plagg fanns vid fötter och underben.

Ann-Marie undersöker kvinnograven med vigselringen av silver. Övriga ringar var av kopparlegeringar

Vilka ligger begravda på länslasarettets begravningsplats?

Den osteologiska analysen visar att det finns både vuxna män, kvinnor och barn begravda här i alla åldrar.

De flesta barnens skelett visar inga tydliga spår av sjukdom. Ett undantag tyder på en långvarig infektion.

Den osteologiska paradoxen innebär att sjukdomar bara syns på skelettet om individen levt med dem en längre tid. Avsaknad av spår betyder därför inte att personen varit frisk – tvärtom kan sjukdomen ha varit så snabb att den inte hann lämna några tecken.

Eftersom de begravda var patienter vid länslasarettet, kurhuset och dårhuset vet vi att de dog av sjukdom. Att de flesta barn saknar synliga spår tyder därför på att de avled kort efter insjuknandet.

Bristsjukdomar

Vad som blir tydligt när man ser på helheten av den osteologiska analysen är att det finns tydliga spår av bristsjukdomar. Det går bland annat att se spår av näringsbrist hos ett flertal individer som uppstått under deras uppväxtår, likaså finns det spår av D-vitaminbrist. Ställer man detta mot det faktum att flera av barnen på begravningsplatsen troligtvis avled relativt snabbt efter det att de blev sjuka, talar detta för att barnen inte fick i sig den näring och kost som de behövde. När de således blev sjuka mäktade inte deras kroppar med och de kunde inte stå emot sjukdomen.

Tandhälsa

De vuxna begravda på länslasarettets begravningsplats tillhörde sannolikt samhällets lägre skikt. Ett flertal av dem har inte en enda tand kvar och de flesta saknar ett flertal tänder. Tandlossning var med andra ord väldigt vanligt och flera av de tänder som individerna har haft kvar i käkarna har varit kariesangripna. Detta är också en indikation på dålig kost och inte den bästa munhygienen.

Infektionsjukdomar

Bland de vuxna individerna finns det spår av infektionssjukdomar. Tyvärr kan vi inte säga vilken sjukdom de har varit drabbade av med säkerhet. Men de har lidit av någon form av sjukdom tillräckligt länge för att sjukdomen ska lämna spår på skeletten. Det finns dock misstänkta fall av tuberkulos vilket kanske inte är så förvånande. Tuberkulos var en vanlig infektionssjukdom under 1800-talet och framför allt i trångbodda stadsmiljöer. Dess dödlighet var som störst under 1870-talen.

Vilka var de?

Det är inte ofta vi får möjligheten att arbeta med så pass modernt material och det är även det som gjorde det här materialet så pass speciellt för oss. Det är inte länge sedan dessa människor gick omkring på stan precis som vi. Jag tror vi alla som arbetade med individerna upplevde en känsla av vördnad när vi öppnade kistorna, och funderade på vad de hade upplevt och hur deras sista tid i livet var. Det här är en speciell historia som vi har fått möjligheten och äran att få berätta, om livets kanske mest utsatta människor i 1800-talets Jönköping. De som vi ofta glömmer bort när vi berättar historia

Mer att läsa

Jansson, Kristina och Boman Emma. 2025. Gamla länslasarettets begravningsplats. Arkeologisk förundersökning inom tomten för gamla länslasarettets begravningsplats med anledning av planerad nybyggnation inom del av fornlämning L1973:2508, fastigheten Väster 1:37 (Slottskapellet), Jönköpings socken och kommun, Jönköpings län. Jönköpings läns museum. Arkeologisk rapport 2025:11. Jönköping

Vill du läsa mer om utgrävningen kan du ladda ner rapporten här.