Kyrkogårdar och gravvårdar

Under de senaste åren har byggnadsantikvarierna på länsmuseet inventerat och dokumenterat kyrkogårdar på uppdrag av församlingar och pastorat.

Många kyrkogårdar på landsbygden har ett medeltida ursprung, men har i regel successivt förändrats efter tidens ideal. De äldsta stenarna är ofta från 1600-talet, under 1700-talet börjar även smidesvårdar att resas. Majoriteten av gravarna saknade dock vårdar och markerades enbart med en gravkulle.

Gravhögarna förekom på landsbygdskyrkogårdarna fram till sent 1800-tal. Ett exempel på hur det kunde se ut är Burseryds kyrkogård i Gislaveds kommun i en teckning av Eric Ihrfors från 1880-talet.

Övergivna kyrkogårdar

Med befolkningsökningen kom många kyrkor att bli för trånga. Många små kyrkor revs och ersattes av större modernare kyrkobyggnader runt om i landet under 1800-talets första del. Vanligen restes den nya kyrkan på samma ställe som den gamla stått, men i några fall valde man att resa den nya kyrkan ett stycke bort från den ursprungliga platsen. Kvar blev då en övergiven kyrkogård som togs ur bruk. Dessa ödekyrkogårdar är idag fornlämningar och visar hur våra kyrkogårdar tidigare såg ut med asymmetriska gravplatser och högt gräs. Vill du besöka en välbevarad ödekyrkogård och se hur det kunde se ut är Kållerstad ödekyrkogård i Gislaveds kommun en av länets bäst bevarade.

Industrialismens påverkan 

Med industrialismen kom kyrkogårdarna att omvandlas i snabb takt. Stenhuggerierna som växte fram under det sena 1800-talet med sina färdiga gravstenar innebar lägre priser och att gravvårdar i en allt högre grad blev tillgängliga för allmänheten. Flera stora stenhuggerier låg på ostkusten, och de nya järnvägslinjerna möjliggjorde transporterna. Den svarta graniten kom att dominera kyrkogårdarna där de höga vårdarna var ett ideal som kom att bli rådande fram till 1930-talet. Grusgravarna blir även vanliga under denna tid, de hade oftast häckomgärdning eller stenram och kom att dominera kyrkogårdarnas gestaltning fram till mitten av 1900-talet, inte minst i städerna. Ett fåtal kyrkogårdar i länet har än idag bevarade gruskvarter. Två välbevarade gruskyrkogårdar är Huskvarna kyrkogård respektive St Lars kyrkogård i Eksjö. Kyrkogårdarna visar här tydligt de båda städernas utveckling; i Huskvarna kan fabrikens utveckling och produktion avläsas i titlarna, från vapen till symaskinstillverkning. I Eksjö synliggörs stadens två huvudsakliga sfärer – militären respektive handeln.

St Lars kyrkogård i Eksjö är en välbevarad kyrkogård där grusgravarna dominerar hela den äldre delen av kyrkogården. Titlarna berättar om en mångfald av yrken och verksamheter i staden.

Skogskyrkogården i Jönköping

Med de växande städerna har behovet av kyrkogårdar ökat, och flera begravningsplatser har tillkommit i städernas utkant. Ett exempel på en tidstypisk begravningsplats är Skogskyrkogården i Jönköping. Begravningsplatsen invigdes 1941 och representerar ett samtida ideal som utgick från bevarandet av de naturliga förutsättningarna där naturmark bevarades som en del av gestaltningen. Tankegången förekommer i såväl bostadsmiljöer där husen varsamt placerades in i landskapet som parker och just kyrkogårdar där ytorna planerades efter befintliga träd och gläntor. Den till synes naturliga miljön är dock resultatet av arkitektens noggranna planerande, träden på kyrkogården har blivit både gallrade och beskurna för att skapa den miljö som eftersträvades. Skogskyrkogården i Jönköping är ett mycket fint exempel på landskapsgestaltning utifrån platsens förutsättningar med högresta furor, gläntor och vattenspeglar där en naturlig undervegetation separerar de olika kvarteren.

Jönköpings skogskyrkogård är ett tidstypiskt exempel på en begravningsplats från mitten av 1900-talet.