Sagas svärd – färdigkonserverat

Nu i oktober 2019 har det världsbekanta Sagas svärd färdigkonserverats och anlänt till länsmuseet i Jönköping. Det kan vara dags för en uppdatering om vad vi i dagsläget vet om svärdet. Svärdet har omväxlande kallats Sagas svärd, Vidösternsvärdet och Tånnösvärdet – kärt barn har många namn.

UPPTÄCKTEN

Det var sommaren 2018 som då 8-åriga Saga hittade ett svärd i sjön Vidöstern vid familjens sommarstuga i Tånnö utanför Värnamo. Hon hjälpte pappan med båten när hon klev på något på botten. Saga lyfte upp föremålet ur vattnet och ropade på sin pappa att hon hittat ett svärd. När familjen förstod att det var gammalt kontaktades Jönköpings läns museum.

SVÄRDET

Svärdet, som är ca 85,5 cm långt, är sannolikt tveeggat. Det är svårt att säkert avgöra då det ligger i sin träskida och spetsen dessutom är lite sned. Utifrån röntgenbilderna ser vi att klingan är mönstervälld.

Fästet består av en svärdsknapp, ett över- och underhjalt och en träklädd tånge med rester av ett yttre läderskikt. Överhjaltet är ovalt, ungefär 75 mm långt, 12 mm brett och 5 mm tjockt. Knappen är formad som en låg trekant som är smalare än hjaltet, ungefär 58 mm långt, 17 mm högt och 5 mm tjockt. Underhjaltet är ca 86 mm långt, 17 mm brett och ca 5 mm tjock. Klingan är ungefär 720 mm lång och 50 mm bred (vid underhjaltet).

Svärdsskidan är gjord av aspträ som är klätt med läder. Träets tjocklek är ca 1-2 mm och lädret tunnare än en mm. Lädret är dock nedbrutet och bör ursprungligen ha varit tjockare. Vid konserveringen identifierades päls på insidan av svärdsskidan närmast klingan.

Svärdet efter konservering av Studio Västsvensk Konservering.

PLATSEN

Svärdet låg på sjöns botten, vid tillfället ca en halvmeter djupt, något tiotal meter ut i vattnet från stranden. Sjön är sänkt någon gång under 1800-talets första hälft, med förmodligen 1-2 meter. Än idag varierar djupet kraftigt med anledning av viss reglering, men också naturliga fluktuationer beroende på nederbörd. Platsen har sannolikt varit belägen en bit ut i sjön även under järnåldern.

METALLDETEKTORAVSÖKNING

Vid två tillfällen, i september och oktober 2018, gjordes efterundersökningar med metalldetektorer på platsen. Ytterligare ett par intressanta föremål hittades, dels en fibula i silver, dels ett litet koniskt föremål i bly – kanske en vikt. Ett 1700-talsmynt fiskades också upp. En fibula är ett dräktsmycke, man kan kalla det en kombination av en brosch och en säkerhetsnål, avsedd att hålla samman klädesplagg på överkroppen. Den har daterats till 300-400-tal e.Kr., yngre romersk järnålder – folkvandringstid.

DATERINGEN

Var svärdet hör hemma tidsmässigt har vi tidigare i våra bedömningar pendlat mellan folkvandringstid och vikingatid. Vi har nu två kol-14-dateringar, dels från svärdsskidan i asp; 650 – 770 e.Kr., dels från handtaget i ask; 770 – 970 e.Kr. Båda dateringarna angivna med 95 % sannolikhet. Vill man göra det enkelt för sig får vi ett specifikt årtal för svärdets ålder – 770 e.Kr., det år då de båda dateringarna går ihop. Men klinga och fäste tillverkades ofta var för sig, varför den ena skulle kunna vara äldre än den andra (jfr Jakobsson 1992, s 25). Man kan heller inte utesluta att svärdet gått i arv och kanske reparerats flera gånger med följd att både svärdsskida och trähandtag bytts ut. Fästet med svärdsknapp är mest lik Jan Petersens Typ A och Elis Behmers typ IX (Petersen 1919, s 59f; Behmer 1939, s 190ff, tafel LXII-LXIV,; jfr även Jakobsson 1992, s 30ff och Androshchuk 2014, s 24, 41f). Dessa typer tycks höra hemma i övergången mellan vendel- och vikingatid.

Det är således inte osannolikt att svärdet tillverkats under vendeltid, kanske 600-700-tal, men fortsatt att brukas in i vikingatid innan det slutligen hamnade i Vidösterns vatten.

TOLKNINGEN

Varför hamnade det då i sjön? Vi har tidigare spekulerat i några olika alternativ – någon typ av offerfynd, kanske från en grav som legat nära stranden eller att det helt enkelt har tappats?

Sjö- och våtmarksoffer av inte minst vapen antas ofta upphöra på 500-talet e.Kr. (t.ex. Steinsland 2009, s 295). Men en dansk studie har visat att det förekom deponeringar av vapen i vattendrag även under yngre järnålder (Lund 2004, s 197ff). I en genomgång av ca 140 vapenfynd (framför allt svärd, men även spjut, yxor mm) från våtmarksmiljöer i Själland och Skåne visar artikelförfattaren att det förekom rituella nedläggelser av vapen med mera under vendel- och vikingatid och även in i medeltid. Det konstateras vidare att vapnen påträffas på speciella platser i landskapet – vid åmynningar, naturliga hamnlägen, vid gamla broar och vadställen. Ett av syftena med dessa offer kan ha att göra med en resa eller avfärd, där det var viktigt att utföra vissa rituella handlingar för att resan skulle gå väl (Lund 2004, s 203, 208f).

Från Jönköpings län har vi minst två ytterligare svärd från yngre järnålder/vikingatid som är funna i vattendrag, dels i Nävelsjön (SHM 4388), dels i Emån vid Markestad i Höreda socken (JM12987). Den sistnämnda är särskilt intressant då fyndplatsen är intill en gammal bro där det dessutom stått en runsten!

Det förefaller inte otroligt att vi även ska se Vidösternsvärdet i ett sådant sammanhang – som en rituell nedläggning eller offerhandling, kanske i anknytning till en Tånnöbos avresa mot fjärran mål.

FRAMÅT

Vi hoppas nu kunna utföra ytterligare några analyser och förhoppningsvis också en CT-skanning innan svärdet i maj 2020 placeras i en monter i den nya basutställningen.

REFERENSER

Androshchuk, Fedir. 2014. Viking swords: swords and social aspects of weaponry in Viking Age societies. Stockholm: Historiska, studies 23.

Behmer, Elis. 1939. Das zweischneidige Schwert der germanischen Völkerwanderungszeit. Diss. Stockholm : Univ.

Jakobsson, Mikael 1992. Krigarideologi och vikingatida svärdstypologi. Diss. Stockholm : Univ.

Lund, Julie. 2004. Våben i vand – Om deponeringer i vikingetiden. Kuml 2004, 53(53), 197-220.

Petersen, Jan 1919. De norske vikingesverd: en typologisk-kronologisk studie over vikingetidens vaaben. Kristiania: Dybwad

Steinsland, Gro 2009. Fornnordisk religion. Stockholm: Natur och kultur