Den tragiska historien om ett bröllops efterspel i Tånnö vintern år 1601

Följande historia är varken sedelärande eller har någon vidare poäng, förutom ”öl in, vett ut” och ”Du skall icke dräpa”.

Den utspelar sig i Tånnö kyrkby i socknen med samma namn i Värnamo kommun, eller Östbo härad som är den mer korrekta administrativa benämningen, när vi nu befinner oss i efterdyningarna av en bröllopsfest vintern 1601.

Bröllopsfesten i full gång. Än så länge anar ingen att katastrofen väntar i när framtid.

“What’s in a name?” Behovet av en rollista

Historiskt sett har svensk namngivningstradition präglats av att en förstfödd gosse fick förnamn efter sin farfar och sin far namn som förled i efternamnet. Barnet Per Olsson hade troligen en farfar vid namn Per och hans far hette Ola, som ofta tillförne skrevs Olaff eller Olov. Son två kanske fick morfaderns namn, men vid son tre tröt fantasin och telningen fick helt enkelt dela förnamn med sin fader.

I läsningen av äldre domböcker finner man således ett persongalleri bestående av: Jon Jonsson, Per Jonsson, Per Persson, Knut Larsson, Knut Knutsson, Jöns Olsson, Jöns Knutsson, Jöns Persson etc. Att hålla reda på dem i ett långt och krångligt rättsfall kan ibland ses som en utmaning.

Kvinnorna, vars namn relaterar till en man eller plats, är ofta lättare att särskilja, såsom Ingeborg i Tånnö, eller Karin Jons. Den senare – kan vi utläsa ur efternamnet – var gift med Jon. Kvinnor betecknas som hustru, änka eller efterleverska till den eller den. En strukturell under- och överordning av genus i hustavlans tidevarv.

För att överhuvudtaget kunna följa berättelsen ur Jönköpings stads dombok från februari 1601 kan en rollista vara till någon hjälp.

Rollista

Efterfesten

I början av år 1601 stod ett bröllop i Tånnö, ett bröllop som – liksom seden bjuder – följdes av en fest, kanske tre dagar lång. Värdpar för bröllopsfesten hade Jon Svensson och hans hustru varit. När brudföljet hade åkt hem till sitt efter den långt lidna festen fanns ett lite gäng kvar som alls inte tänkte gå hem, åtminstone inte ännu.

Dukat för bröllop i ryggåsstugan. Än så länge: frid och fröjd.

I stugan där eftersläntrarna höll till fanns det långa högbordet där man som bäst höll på att rensa bort matrester och torka upp spillt öl. Närmre ingången, vid den öppna spisen fanns ett mindre bord och vid detta bord satt Nils Larsson, en man som var i tjänst hos Östbos häradsfogde Knut Knutsson, och tog hand om Knuts hästar. Nils hade kommit in i andra andningen, var lustig och glad, och hade inga planer på hemgång. Han ville dricka och han önskade någon att språka med.

Vid högbordet satt bland andra Jon Jonsson, dräng till värden Jon Svensson. Medan Nils humör var på uppåtgående var drängen Jon mer dyster, kanske med tanke på den arbetsbörda som väntade honom i och med att allt som hörde festligheterna till nu skulle röjas undan. För att få igång samtalet bestämde Nils sig för att dra till med forna tiders icebreaker: gissa gåtor!

–Vilken var Kristus första gärning sedan han föddes hit till jorden? Inget svar från Jon J som mest satt och glodde ner i sitt ölstop. Husvärden, Jon S, ingrep – Drängen är inte boklärd. Men det hindrade inte nästa gåta:

–Vad gör en mjölnare det första han gör när han vaknar? Då fick drängen, Jon Jonsson, mål i munnen och fräste:

–Ser du ingen annan att språka med här i huset än mig?

Nu började festvärden Jon Svensson inse att ett gräl var under uppseglande. Det hade varit nog av upptåg, gåtor, smärre skärmytslingar och fyllesnack under de tre föregående dagarna. Dags att gjuta olja på de än så länge enbart småkrusningarna på ytan:

–Ni ärliga, goda män: ryttare, knektar, bönder och dannekvinnor som varit bjudna hit. Var lustiga och glada, men gå hem sen. I morgon är ni åter välkomna hit till ett morgonmål!

Slagsmålet bryter ut

I det samma satte Nils ett stop på sitt huvud, kvad en visa och drack sedan ur stopet, varefter hans slog stopet i tallriken så trätallriken gick sönder. Han reste sig, och i vad som påminde om en man som kämpar i styv kuling, gick han bort till sin stallbroder Per Persson, riste liv i honom och sade – Nu ska vi gå vår kos till vår husbondes hästar. Nyvakne Per svarade –Äh, sätt dig ner här hos mig istället. Nils var övertalningsbar, slog sig ner och lade samtidigt sin bössa på högbordet. Drängen Jon blängde, tog tag i bössan för att slå till Nils och utbröt –Jag tror heller att värden ser ett stop öl till på bordet än din bössa!

Kvinnan som satt bredvid Jon, och som sannolikt hade sett förr hur fylla och laddade bössor inte lirade, tog om pipan på bössan och vände den bort från de församlade, men Jon ryckte bössan till sig så hårt att han stötte till Nils som började blöda. Nils blev förbannad. På bordet stod en ljusstake som han grep i akt och mening att slå den i huvudet på Jon om inte Jöns, klockaren i Tånnö, kommit på benen och snabbt slitit staken ur Nils hand.

Just som detta pågick kom Per Jonsson, bror till drängen Jon, in i stugan till vad som ur alla vinklar såg ut som ett fullt utvecklat slagsmål. En scen kan missförstås och det var just vad den gjorde för Per, som trodde att Nils var den som startat skärmytslingen. Per sprang till för att försvara sin broder Jon och i ett huj var rummet ett enda kaos av folk som gav varandra munnslag tills de sula ihop på golvet, både kvinnor och män.

Per Jonsson kommer in i stugan och missuppfattar situationen

Inte bra! Nu när festen var på upphällning och vi hade det så trevligt och allt.

Inget man vill ha i huvudet

Bössa + öl = inget bra! Det är sen gammalt.

Dråpet

Här måste en kniv ha kommit fram för Nils råkade sticka den ytligt i både Börje i Tånnö och Per Jonsson. Nu ville alla ha ut Nils ur huset och en av gästerna – hustru Ingeborg – som såg att Nils fäktade och stack med kniven åt alla håll ropade –ta dig i vara, så du inte sticker något kvinnfolk! –Neij, jag will inget quinfolk Stinga! svarade Nils och fortsatte fäkta med kniven trots att han nu var övermannad och på väg att kastas ut genom dörren.

Vid trappan, strax innanför utgången hade värdens hustru satt sig i säkerhet. Det var åtminstone vad hon trodde, för i tumultet på väg ut, eller medvetet i harm och ren ilska stack Nils henne ”trij Sting, et i buken, och tu i armen” innan han tumlade ut i vinterkylan. Värden, och de andra som inte varit medvetna om att Jon Svenssons hustrus skadats, skyndade efter Nils och ute på tunet manade de honom gå hem till sin husbonde och ta hand om hans hästar, innan värden, som vid det här laget stilla svor på att han aldrig mer skulle ställa upp som bröllopsvärd, återvände till stugan för att finna sin hustru illa skadad. Hon hade tagit sig till högsätet och segnat om av knivsticken och blodförlust. Nu sprang man åter ut efter Nils som inte kommit så värst långt från gården, fångade in honom och höll honom kvar. Dagen därpå dog hustrun – vars namn vi inte vet – av skadorna.

Domen

Nils erkände att det gått till så som vittnena beskrev händelseförloppet. Målsägande, Jon Svensson, kunde nu avgöra om Nils skulle få erlägga ett större bötesbelopp som lösen för brottet. Alternativet var en dödsdom. I sin sorg efter hustruns död valde Jon Svensson det senare och Nils Larsson dömdes till döden efter det andra kapitlet i landslagens Dråpmålabalk. Dock till svärdet, inte till galgen.

Denna historia visar att det inte bara kunde gå hett till när människor festat i tre dagar, utan att det kunde sluta i fullständig tragedi, som med Jon Svenssons hustru i Tånnö som miste livet en av de första dagarna av år 1601.

Varför dyker målet upp i Jönköpings stads tänkebok?

Man kan undra varför målet relateras i Jönköpings stads tänkebok AI:3. Det står nämligen klart att målet var uppe vid häradstinget i Östbo som vid detta tillfälle hölls i Nöbbeled by i Värnamo socken. Lagläsaren Knut Andersson höll i det laga tinget i häradshövdingens frånvaro, men häradsfogden Knut Knutsson var närvarande och givetvis häradsnämnden. Sannolikt är Knut Knutsson i berättelsen ovan identisk med den Knut Knutsson, vars tjänare Nils Larsson satt på den åklagades bänk i rättegången.

En förklaring till att fallet tas upp av borgmästare och råd i Jönköpings kan vara för att undvika en jävsituation mellan Knut Knutsson och Nils Larsson. Det är den förklaring jag finner till att målet relateras i Jönköpings stads tänkebok.

Stugan och brottets koreografi

Fallet ger oss också en viss inblick i en interiör i en småländsk stuga kring sekelskiftet 1600 eftersom vittnena som relaterade händelseförloppet inför rätta är noga med detaljerna. Sannolikt har vi att göra med en högloftsstuga, den dominerande hustypen i södra Götaland, med en låg ryggåsstuga mellan två härbren: ett bakloft och ett framloft. Värmekällor såsom spisar eller ugnar kunde finnas i både ryggåsstugan och loftbyggnaderna, men var oftast belägna endast i ryggåsstugan samt i ett mindre köksutrymme.

Vid ett bröllopsfirande med många gäster är det troligt att man inte enbart höll sig i ryggåsstugan utan även använda ett eller båda loftbyggnadernas undervåningar, åtminstone där det fanns en värmekälla i något av härbrena. Bröllopet hölls ju mitt i bistra vintern. Trappan i en högloftsstuga fanns inomhus i motsättning till stugor med loftgång där trappan fanns utomhus och ledde till en svalgång med dörrar in mot övervåningen. Trappan i högloftsstugorna fanns ofta strax innanför huvudingången som var belägen i en av loftbyggnaderna.

Det var sannolikt här Jons hustru stod och tryckte och kanske uppfattade Nils det som om hon blockerade den inåtgående dörren för honom varför han i blint raseri stack efter henne, och träffade med kniven i buk och arm. Högbordet och högsätet bör ha haft sin plats vid själva ryggåsstugans bortre vägg, medan bordet vid ugnen stod närmare dörren ut till en förstuga eller ett av högloften.

Gissa gåtor – underhållning förr

Det mest intressanta i historien ligger kanske i upptakten till debaclet. För att få igång ett samtal föreslår Nils att det ska gissas gåtor. Detta måste ha varit ett av de gängse underhållningsinslagen förr. Gåtor finns belagda i de isländska sagorna finns gåtsamlingar nedskrivna för att framföres på versmåtten ljodahattr och fornyrdislag, intrikat flätade och med kenningar för olika begrepp. I dag förknippas gåtor främst med fader Foura i Fångarna på fortet och det är intressant att ett nutida underhållningsprogram förvaltar denna månghundraåriga tradition som idag närmast är bortglömd. Åtminstone i underhållningssammanhang.

Forna tiders gåtor krävde förmågan att tänka i bilder, att systematisera bland gåtornas faktainnehåll, att hitta logiska slutledningar men med en knorr. Det var avancerade tankelekar. Och sannolikt mycket uppskattade sådana. Gåtorna som relateras i berättelsen ovan hade sannolikt ett svar i form av en ordvits eller ett dubbeltydighet med bäring på bibelns berättelser, liturgin eller folkligt latin.

Vardagen i de historiska källorna

Våra historiska källor är rika på fakta om personer, tid och plats samt hur mycket var och en skulle betala i skatt och tionde, men vardagsinformationen får man leta efter. Ibland mellan raderna i de rättshistoriska källorna, och ibland som i fallet ovan; den viktiga informationen är inte att det ska gissas gåtor. Detta faktum tas med enbart för att förklara bakgrunden till slagsmålet. En i dåtiden oviktig detalj, men som för en historiker är julafton. Att berättelsen även bidrar med upplysningen att underhållning också kunde vara att sätta ett ölstop på huvudet och kväda en visa gör inte saken sämre.

Efterspel i nutid

–Men… Det är ju min släkting i rakt nedstigande led! Utbröt min kollega vars släkt varit Tånnö socken trogen i generationer. – Vem? frågade jag som visat fallet för kollegan, eftersom hon bodde i Tånnö by och kanske tyckte att detta kunde vara ett stycke spännande lokalhistoria.

–Jöns klockare!

Mannen som redigt slitit ljusstaken ur Nils hand och därmed sett till att åtminstone ett blodvite förhindrats, hade genom mångårig och minutiös släktforskning kunnat infogas i kollegans släktträd. Oftast är det knepigt att dra släktträden längre tillbaka än sent 1600-tal, men med ett ovanligt gott källäge kan det vara fullt möjligt. Tanken svindlade lite. En över 400 år gammal ögonblicksbild, förmedlad av de som vittnade om slagsmålet inför rätta, kunde knyta klockaren Jöns och hans ingripande för att stävja tumultet, till min kollega. Som fortfarande är Tånnö trogen.

Jönköpings stads tänkeböcker

Fallet finns med i Jönköpings stads tänkeböcker som bland annat omfattar rättsprotokoll. De äldsta tänkeböckerna som fördes mellan 1456 och 1548 gavs ut i början av 1900-talet. Nu är det dags för tänkeböckerna som skrevs mellan 1570 och 1619. Tack vare ekonomiska medel från Grosshandlanden Malmsten stiftelse är vi nu på god väg att kunna publicera dessa spännande källor till Jönköpings historia för allmänheten.