Här du rent öl i kåsan? Om kvinnorna och rätten i Jönköping kring sekelskiftet 1600.

Text av: Ådel V. Franzén, antikvarie, fil. dr. i kulturgeografi

Några tjatiga påståenden. Det finns utsagor som både är sanna och som samtidigt kan modereras och nyanseras. Ofta postuleras att kvinnor förr i tiden inte hade någon egenmakt, att de helst skulle tiga och finna sig i omänsklig behandling från manssamhället, att de på löpande band blev avrättade för sexualbrott etc.

Jag har även hört sägas att kvinnor i Sverige förr i tiden mer eller mindre levde under motsvarande sharialagar. I dessa sammanhang måste jag bara lyfta ett finger med ett –aaappappapp, vänta nu lite!

Strukturellt förtryck och vardagens realiteter

För det första kan man fråga sig vad ”förr i tiden” avser. Förhistorisk tid? Medeltid? 1600–1700 eller 1800-tal? 1950-tal?

För det andra kan man fråga sig hur maktstrukturerna såg ut i samhället vid det ”förr” som i bästa fall definieras. En sak kan vi säga direkt: något matriarkat har knappast funnit, kvinnor har varit strukturellt underordnade i samtliga historiska samhällsstrukturer vi känner till. Men efter detta svartvita postulat på strukturell nivå måste vi börja dela upp verkligheten i gråskalor. Det fanns kvinnor som också i det verkliga livet var starkt förtyckta, utsatta för våld och förnedring och det fanns kvinnor som levde relativt drägliga liv, givetvis på manssamhällets premisser. Nordiska kvinnor skulle till exempel täcka huvudet efter att de gifte sig, men de har aldrig burit några burkor. Under 1600-talet och framåt var elaborerade hårnät med instickade vackra pärlor vanliga i högre kretsar samt små, nätta hättor som inte alls dolde så värst mycket hår. Bondmororna tog det man hade till hands och var troligen mer täckta.

Hur var det med sexualmålen? Genomgående fick mannen böta när han hade ”kränkt” en mö. Om han gifte sig med henne blev boten betydligt lägre. Många mökränkningsmål visar att det helt enkelt handlade om sex innan äktenskapet; kvinnan och mannen hade bestämt sig för att gifta sig, men orkade helt enkelt inte vänta med det roliga till efter vigseln. Medan mannen betalade böterna blev kvinnans straff att hon inte fick bära brudkrona vid vigseln. Surt, men någon avrättning var det inte tal om.[1]

-Borde vi inte ta av oss lite mer av kläderna först, så vi liksom kommer åt varandra lite bättre, kära du? – Nä, det får vänta till efter vigseln, annars får du ju inte bära brudkrona, sötnos.

En uppenbar våldtäkt på en ogift kvinna kunde leda till dödsstraff för mannen i fråga. Ett sådant fall kan man läsa om i en av Jönköpings stads tänkeböcker från 1400-talets senare hälft.

Kvinnor som fick okvädingsordet ”hora” slängt efter sig kunde fria sig i rätten med ett antal edsvurna vittnen som kunde intyga att kvinnan i fråga var en god kristen och att alla rykten om eventuell skörlevnad var falska. Och gå därifrån friad, medan mannen som hävt ur sig lumpenheterna fick betala böter.

Medeltidslagar, hustavla och motstånd

Medeltidslagarna som i allt väsentligt var juridiska rättesnören långt fram på 1700-talet var till för att skydda såväl män som kvinnor och fördelade rättigheter och skyldigheter för båda könen. Icke desto mindre var det husbonden i hushållet som fick pröjsa om hustrun, sonen, drängen eller pigan som ingick i hushållet hade dragit på sig böter. Han var ansvarig för hushållets väl och ve och således givetvis en del av den samhällsordning där underordning av kvinnor och tjänstefolk upprätthölls. Men kvinnor var inte rättslösa bara för att de ingick i ett hushåll styrt av en man. I Jönköping drog en kvinna sin son inför rätta i början på 1600-talet för att han slagit och misshandlat henne. Straffet för att sätta sig upp mot sina föräldrar var döden, men eftersom modern ”bad för sin son” inför rätta, slapp han med dryga böter.

Hustavlan var det avsnitt i Luthers lilla katekes som innehöll treståndsläran, grundideologin för 1600-talets och 1700-talets hierarkiska samhälle. Treståndsläran betonade att samhällets olika grupper hade sina noggrant bestämda uppgifter och att lydnad var en överordnad norm. Under Gud stod husbonden och under denne, resten av hushållet i fallande skala.

Därför: stopp och belägg när generella uttalanden om de rättslösa kvinnorna ”förr i tiden” kommer på tal. Dessutom har det gått upp och ner.

– Men häxprocesserna! ropar då vän av ordning. Ja, det är sannerligen en historia för sig som jag inte tänker fördjupa mig i här, men läs Dick Harrisons bok om samma ämne. Där kastas klarhet över häxhysterin som florerade på 1670 och 1680-talet. En klar backlash i kvinnohistorien, liksom Karl den IX´s idé om att integrera Mose lag från det gamla testamentet i svensk lagstiftning. Den inriktade sig mycket mot kvinnlig sexualitet. Man kan säga så här att manssamhället på olika sätt har försökt trycka till och begränsa kvinnors frihet, men att medeltidslagarna har varit så pass robusta att de på någon nivå ändå har skyddat kvinnornas rättigheter.

Jakten på häxor och avrättningen av dem var ett av de största backlashen i kvinnohistorien. I Sverige var ett par årtionden under andra delen av 1600-talet ett av de mörkaste kapitlen i kvinnohistorien, även om några män också avrättades för häxeri. Att bränns levande var dock inte vanligt i Sverige. Tack  och lov halshöggs de allra flesta innan kroppen slängdes på bålet. Om allt som ledde fram till häxhysterin kan man med fördel ta del av i Dick Harrisons bok ’Häxprocesserna’.

Att vara änka var bra ur rättsynvinkel och ur ekonomiska aspekter. Kvinnor var inte myndiga som döttrar eller som gifta, men som änka fick man bestämma själv. Trots brist på myndighet i laglig mening visar rättsprotokollen från Jönköpings stad att både pigor och gifta kvinnor kunde vara nog så ”myndiga” i det dagliga livet och inför rätta.

Är kvinna i fråga gift eller inte? Hon har en del av håret uppsatt i en minimal hätta, men vi låter henne vara ogift i detta fall. I såfall är hon omyndig och har sin far eller sin make som målsman. Men låter vi henne vara änka, har hon dragit en vinstlott, då råder hon över sig själv och sina tillgångar och bör noga se upp för de två ivriga friarna som vill åt hennes stålars.

Hade Anna och Karin rent öl i kåsan?

Anna var änka och livnärde sig på att brygga och sälja öl. Det gjorde också Karin Äbba vars civila status vi inte får veta i Jönköpings stads tänkebok från 1607, men sannolikt var hon gift med Ebbe, alltså Karin, Ebbes fru. I de tänkeböcker från Jönköpings stad som fördes mellan 1456 och 1619 relateras kvinnorna till ett mansnamn, de är döttrar till, gifta med, eller änka efter, en man. Där ser man underordningen av kvinnorna på strukturell nivå. Som vi ska se nedan var de dock synnerligen kapabla på reell nivå.

Ölförsäljning på 1600-talet. Diplomaten Lorenzo Megalotti framställde flera bilder som speglade vardagslivet i Sverige under sina resor.

Anders i Torp strax väster om stan var en fattig man. Det sägs inte om han även hade en hustru som var ölbryggerska, men man kan misstänka det. Varför skulle han annars kasta omkring sig antydningar om att bryggerskorna Anna och Karin fuskade med ölet? Varför skulle han annars påstå – inför rätta dessutom – att han minsann hade hittat en bit kött i en kanna öl han köpt av Anna och en bit ister i kannan[2] han köpt av Karin? Fick han undan några konkurrenter var det ju bara bra för de egna förrättningarna.

En kanna, eller cirka 2,6 liter öl. Ölbryggningen var en viktig och påbjuden syssla. Vid den aktuella tiden dominerade det överjästa ölet, tänk ale. Helst utan tillsatser av kött eller ister!

Det ska tilläggas att det var kvinnor som bryggde öl under äldre tid i Sverige. Både i bondesamhället, städerna och i slotten och de kungliga avelsgårdarna runt om i riket fanns bryggerskor, inte bryggare. Inte män. Absolut inte män! Män fick inte vara närvarande vid ölbryggandets olika moment, då skulle ölet surna direkt. Recepten bakom gott öl var väl förborgade kvinnohemligheter.[3]

Vad gör mannen till vänster i bilden i bryggstugan? Kanske beror det på att träsnitten till Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken” framställdes i Italien där traditionen var en annan. Eller så kunde hushållets gossar kanske få vara med innan byxmyndighetsålder inträtt?

Anna blev rasande av beskyllningen om orent öl, gick direkt i väg och skaffade sig edskvinnor som kunde intyga att hon var en ärlig och redlig yrkeskvinna som aldrig skulle fuska med ölet. Inte Karin heller. Det kunde bara Anders i Torp, borgmästaren och rådet fetglömma! Det var inte alls svårt att få ihop de elva kvinnorna som skulle vara deras vittnen i rätten. Alla kände de till kvaliteten på Anna och Karins öl och alla visste de att ingen av dem tappade matrester i ölkannorna. Såhär står det i tänkeboken, men lugn, översättningen följer nedan:

Anna, Gietz änka, redo att ge Anders i Torp en match..

Och nu uar samma Anna Anders Gittz effterleffuerska
her för retto sielff ttålffte med sitt laga kiÿnne[4] som lagh
seger och uill giöra sigh frij och bleff sama Anders
i Ttårp för mannatt utaff ståtthållaren och aff alla som
för retto såtto att han skulle sega utt om han hade
nåckon liknelse sett ttil thett som han hade för sagtt om
samma Anna Anders Gittz heller thett uille gå honom
sielff under ögonna då bekiende han att han hade
intet sett thett som han hade sagtt på dem och han henne
sielff frij /giorde/ och de andra med för thett han hade logett på them
om samma ister och kiött och der med bleff honom aff
dömptt för retto effter thett 30 kappittelett i råstuffuebalken
huilken som liuger era aff manne eller kuinne skall bötta 40 mark

Texten förklarad med andra ord:

Och nu var Anna, Anders Getts änka, här i rätten med sina elva edsvittnen enligt lagen. Hon själv var den tolfte. Nu ville hon göra sig fri från anklagelserna. Ståhållaren och de andra som satt i rätten förmanade nu Anders i Torp att han sanningsenligt inför rätten skulle intyga att han verkligen sett kött och ister i ölkannorna. Isåfall skulle detta förhållande skärskådas närmre.

Då bekände Anders att han alls inte sett det som han påstått utan att han hade ljugit om istret och köttet, och erkände nu inför rätten att han friade Anna och Karin från all misstanke. Han blev dömd enligt rådstugubalkens 30 kapitel där det står att den som ljög om en man eller kvinnas ära skulle betala 40 mark i böter.

___________

Detta dömdes nu Ander till. För läppagäld som det står längre ner i rättegångsprotokollet, ett helt underbart uttryck!

Förmildrande omständigheter fanns även på 1600-talet, och en av dessa var att Anders i Torp var en fattig man, varför hans bötessumma sänktes rejält, till 4 mark. Bättre att få in så mycket man kunde i böter än att vänta i åratal på att han släkt kunde betala ut honom för 40 mark.

Svurna eder och ökad omsättning

För Anna och Karin var det en seger och prima reklam för deras öl. Men edskvinnor och edsmän; hur var det systemet uppbyggt? Och fungerade det? Att svära falskt var en gruvlig synd och ledde givetvis till grannlaga undersökning inför Sankte Pär och kunde innebära en envägsbiljett till helvetet. Kunde man stampa fram en vittnesgrupp om tre, sex eller tolv edsvurna kvinnor för mål där kvinnor behövde svära sig fria, eller män när det var männen som behövde förvara sig, kunde man försäkra sig om ett friande. Lagboken stadgade hur många edsvittnen som behövdes och oftast gick man med i gruppen som ’själv tredje’, sjätte eller tolfte edsvuren. Vem som helst kunde inte godtas som edsvittnen, utan det var väl betrodda människor i lokalsamhället med gott rykte och god vandel. Där man kunde lita på att en svuren ed var i överenstämmelse med den edsvurnes samvete. Säkerligen kunde man i undantagsfall muta sig till ett edsvittne eller använda en hållhake för att få någon att svära en fri, men det finns fall där man inte fått ihop en hel sex- eller tolvmannaed, eftersom de tillfrågade visste att personen de skulle försvara i grund och botten var skyldig.

Här kunde man hamna om man svurit falsk ed. Dumt att chansa.

Anna och Karin gick från rätten friade från alla anklagelser om orent öl. Om de hängde upp en skylt utanför respektive bod med ”Prima öl utan tillsatser” ska vara osagt, men nog måste det hela ha varit bra för omsättningen.

[1] När det gällde hor, där en eller båda parterna var gifta, var saken en annan. Här dömdes dödstraff ut enligt lagen på tingsrätterna, men de flesta dödsdomar omvandlades till böter i högre instans. Men blev man påkommer flera gånger kunde det bli tal om avrättning.

[2] En kanna öl var vid denna vid lika med cirka 2,6 liter.

[3] Annorlunda tedde det sig när ölbryggningen industrialiserades. Då fick kvinnor de lågavlönade flaskrengöringsjobben med mera, medan karlarna övertog själva bryggeriverksamheten.

[4] Laga kynne= Personer som förklarat sig villiga att med sin ed bekräfta riktigheten av någons vid samma tillfälle avlagda ed, edgärdsmän/edgärdskvinnor. Jmf: https://www.saob.se/artikel/?seek=laga+kynne&pz=1#U_L1_68097