En vy över en gård, målad i olja av Pehr Hillerström på 1700-talet

Den glödgande vrede man kan känna mot en gärdsgård

Publicerat: 1 mar, 2021

Jordbruket på 1600-talet enligt vinjetten på en karta från 1665 över Björnö gård i Fröstuna socken. Nordiska museet.

Unga män med låg affektkontroll är farliga typer. Det vet vi. Om Bengt i Aplared i Gällastad socken i Kinds härad, Västergötland var en ung man vet vi inte. Men vi kan ana att det var nånting med affektkontrollen, som han kanske borde ha gått till en terapeut och talat ut om. Kanske blivit hjälpt? Vem vet. Men man kan ju förstå att karln blev arg. Då, i början på 1600-talet. Bengt i Aplared brukade inte bara sin egen gård, utan också gården Hägnen. Till Hägnen hörde en äng och kring ängen fanns en gärdsgård som sig bör, och i gärdsgården fanns ett led: en grind.

Kanske bodde Bengt på en gård liknande den som Pehr Hillerström avbildade på 1700-talet?

 

Denna dag hade Bengt besökt gården Nyarp och där köpt några skäppor råg. Möjligen var det på senvåren då spannmålet i de egna tunnorna började tryta och det fortfarande var några månader kvar till nästa skörd. Säcken bar han på ryggen och när han kom till grinden hände sig det olyckliga att säcken fastnade i en gärdsgårdsstör, det revs upp ett hål och rågen rann i en rask men bestämd stril mot backen.

”Då blev han vred, gick efter eld och brände upp gärdsgården” som det står i Kinds härads dombok för år 1643. Bengt serverade inte hämnden kall, utan lät sin glödgande ilska få ett direkt utlopp. Det vill säga: ilskan höll i sig medan han gick till närmsta gård, doppade en späntad törsticka i tjära, tände den i spisglöden och återvände till den olycksalige gärdsgården och utförde sin infernaliska vedergällning.

En gärdsgård i ett sommarlandskap

Man kan bli förbannad över många saker, så varför inte över en gärdsgård?

Hoppas ilskan rann av honom sen, att det liksom lättade, att han hittade ytterligare några örtugar så han kunde köpa sig en ny säck råg. För vi vill ju inte låta honom och hans familj svälta, fastän han hade lite svårt med affektkontrollen. Bengt i Aplared.

Även om det inte framkommer ur rättegångsprotokollet föreställer jag mig att det var en törsticka Bengt i vredesmod tog med sig. Olaus Magnus visade hela Europa med sitt verk om de nordiska länderna hur man lyste upp sina hem under mörka vinterkvällar samtidigt som man hade händerna fria till att spinna ull eller bära ett stop öl och en vedkorg.

Omtalat i bygden

Det blev en visa i bygden dock. Fastän han var en osnuten yngling då det hela skedde, så älskade nämndemannen Hans i Korpebol att berätta historien, pynta ut den lite för varje gång och inhösta skratt och gillande från den som ville höra. Just denna dag, på hösttinget 1643, hade han en större publik än han kunde drömma om. Problemet var bara att han nu var tvungen att lägga band på sig och lugnt och sakligt beskriva skeendet. Detta eftersom incidenten med den nerbrunna gärdsgården utgjorde en viktig bakgrund till ett av fallen som var uppe i rätten på hösttingen – nämligen vem som ägde ängen som en gång hade omgärdats av den olycksalige gärdsgården. Var det gården Hägnen – som hade ägt ängen på Bengts tid – eller var det byn Bredene, som nuförtiden använde ängen?

Bakgrunden till fallet med ängen

För att utreda detta kallade rätten som vanligt in äldre personer från bygden som visste något om hur markerna ägts, brukats och förvaltats förr. Ängen hade skötts väl på den tid Lars Lassesson bodde på Hägnen. Men flera kunde intyga att Bengt, efter att han tagit över ängen efter Lasse, inte visat större intresse för den och den kom att ligga illa hävdad.

Efter att Bengt bränt ner gärdsgården låg den dessutom ohägnad och öppen för varjehanda kreatur. Då gick bonden i en av gårdarna i grannbyn Bredared till Bengt och frågade om han kunde ta över ängen, om han själv byggde ny gärdsgård och satte en ny grind. Bengt kunde inte bry sig mindre: – Ta du ängen, hägna den, sköt om den och kör hem höet till dig. Du får den! Från den dagen kom ängen att brukas under Bredared.

Nöjd nu Bengt?

Nuförtiden är minnet kort hos de flesta, men annorlunda var det i ”det gamla bondesamhället”. Att hålla koll på vem som ägde vad i åker, äng, betesmark, skog och fiskevatten var livsavgörande. Dels handlade det om överlevnad, dels om rättigheter vid arv. Därför traderades allt vetande kring dessa omständigheter mellan generationerna. Att ha en 80-åring med klart huvud boende i bygden var guld. Åldringar förekom ofta vid häradstingen som vittnen. Deras ord hade ett grundmurat värde eftersom de snart skulle dö och stå inför den slutgiltiga domen. Att ljuga på tröskeln till den andra sidan, när de dessutom svurit en ed på Bibeln om att det de nu skulle berätta var sanning, var liksom inte att tänka på.

Bakgrunden var dock denna: uppskattningsvis någon gång under sent 1500-tal kom bönderna i Hägnen, Bredared och Lid överens om att de behövde mer ängsmark och att de gemensamt skulle hägna in ett stycke av betesmarken och röja upp den till äng. När de hade gjort så, delade de upp ängen i tre delar, var till sin gård. Detta berättas vid häradstinget 1643.

En kalkyl som slog fel

De tre bönderna från Lid, Bredene och Hägnen skötte sina ängar som de skulle. Det var när Lars Lassason från Hägnen fick tjänst i Småland och flyttade, som det började gå utför med den delen som hörde till just Hägnen. Bengt i Aplared tog över Hägnen och skötte således två gårdar. Multitasking i all ära, men att driva två jordbruk är ansträngande och troligen gjorde Bengt hårda prioriteringar. Faktum är att han snart insåg att den lite avlägsna ängen inte kunde hävdas på samma sätt som förut, han koncentrerade sig på ängarna närmast Aplared. Detta efter att han gjort en noggrann kalkyl på relationen mellan äng, kreatur och åker. Den där olycksaliga dagen visade det sig dock att kalkylen slagit fel eftersom han varit tvungen att komplettera med köperåg när den egna rågen tog slut i förtid.

Det behöver inte ha varit fel på kalkylen i sig. Väder i form av för mycket regn, torka, kyla eller värme kunde ställa den mest initierade uträkning på skam. Eller en extraskatt. Eller en bot för en olovligt fälld ek. På 1600-talet fanns inga försäkringsbolag. Gick det år helsefyr var det bara att gilla läget.

Egentligen en bild på Stockholms rådhusrätt nångång i början på 1800-talet, men bilden får duga i brist på annan avbildning av äldre tiders häradsrätter.

Vad är en äng?

När jag håller föreläsningar eller vandringar brukar jag ställa den frågan och får först kompakt tystnad till svar. De som är jordbrukare är tysta eftersom de aldrig hört en så dum fråga, de övriga är tysta eftersom de inte riktigt vet. Betesmark brukar vara ett vanligt svar från den senare kategorin. Men ängen är inte betesmark utan fodermark. På de torra hårdvallsängen växte gräs och örter som slogs eftermidsommar och framåt i juli, på de sanka madängarna växte starr och halvgräs och dessa ängar bärgades oftast efter hårdvallsängarna. Den slagna biomassan torkades till hö. Höet var drivkraften i det äldre jordbrukssamhället eftersom detta var det som boskapen åt under vintern när de var stallade.

Kreaturens gödsel samlades under vintern och lades på gödselstaden. Mängden gödsel var avgörande för hur mycket åker som kunde gödslas och besås, eller för att använda ett slitet uttryck från medeltiden ”Äng är åkers moder”. Att ha tillräckligt med äng var livsviktigt. Efter att höet var slaget, kunde kreaturen släppas in på ängen för efterbete på gräset som kom upp, då det som skulle bli hö var bärgat.

Ängen, fodermarken och slåttermarken som var navet i det äldre jordbrukssamhället och som man stundom kunde träta om.

Rättegångsprotokollen från häradsrätterna är en guldgruva som historisk källa. När doktoranden Oscar Jacobsson från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet och jag bestämde oss för att analysera ängens roll inom jordbruket under 1600-talet valde vi de äldsta kartorna tillsammans med häradsrätternas domböcker som huvudsakliga källmaterialet. Studien utgick från de härader längs med åarna Ätran och Emån som Jacobsson valt som sitt undersökningsområde, Kind och Redväg i Västergötland och Östra i Småland.

Intressanta rättsfall i domböckerna

Mycket få domböcker är tryckta, men tursamt nog ligger de flesta på ArkivDigital och kan läsas där i original. 1600-talets handskrift kan kännas tung att ta sig an för en nybörjare, men knäcker man bara koden flyter det snart på som en vårbäck. Sen får man börja leta, ty rättsfall där man utreder ägande och brukande är få, eftersom dessa konflikter oftast löstes lokalt mellan bönderna utan att behöva dra konflikterna inför rätta.

När man plöjt genom materialet och hoppat över stölder, sexualbrott, olovligt fällande av ekar, dråp och mord, kommer man plötsligen till en pärla som säger något om vilka konflikter som kunde uppstå kring marken och dess olika former av ägande, brukande och förvaltande. De flesta av dessa fall gäller svedjandet. Här kunde flera konflikter uppstå: hade man svedjat så att bärande träd tagit stryk? Vem ägde egentligen utmarken där man svedjade? Och hade man verkligen lagt ut svedjan igen till betesmark efter den avtalade tiden?

Ängar som ”flytande kapital”

Sen kommer fallen som relaterar till ängsmark. Inte de ängarna som låg hemma vid gården, i en zon strax utanför åkermarken, utan utängarna, de madängar som var belägna längs med åar och gölar i synnerhet, eller mad- och hårdvallsängar på utmarken i allmänhet. Det var dessa utängar som ofta hamnade i en gråzon. Ängarna användes ofta som ett ”flytande kapital”. De kunde lånas, hyras eller pantsättas. En äng som låg obrukad kunde tas upp av en annan bonde i en annan by efter avtal med den som ägde ängen. Den som röjde upp och återtog hävden på ängen fick då tillgodogöra sig skörden av den. Men folk dog, gårdar bytte ägare eller landbo och kunskapen om ängen på utmarken som en gång hörde till gården gick förlorad. Tills nån började rota i saken sisådär en mansålder senare då man på kistbotten hittade kontraktet som sade att bonden i granngården hade lejt ängen en gång för länge sedan men att den egentligen hörde till den egna gården.

Oftast löstes detta utan att det blev konflikt. Troligen fanns ett kontrakt även på grannbondens kistbotten som informerade om vart ängen hörde hemma. Man dividerade lite men kom överens om att grannbonden som skötte ängen kunde fortsätta med det om han bara betalade en slant till den rätte ägaren, eller så krävde ägaren med full rätt ängen tillbaka. Men den som hävdade ängen kunde dock kontra med att det var han som hade röjt och hävdat medan den rätte ägaren inte hade brytt sig om ängen ens då, för en mansålder sedan. Kanske kunde grannbonden åberopa urminnes hävd? Och nu kunde det levla upp en nivå och hamna som ett fall i häradsrätten.

Slutet på historien

Nu bävar ni inför slutet på historien: vem ansåg häradsrätten vara den rätta ägaren till ängen som Hägnen och Bredared trätte om. Eftersom vi befinner oss i Västergötland måste historien få en västgötaklimax: frågan uppsköts till nästa häradsting med uppmaning till kärande och svarande att hitta fler vittnen, gärna något skrivet kontrakt eller annat som kunde styrka deras olika anspråk. Sedan har det inte gått att hitta något protokoll där frågan fick sitt slutgiltiga avgörande. Kanske har det kommit bort, kanske löstes det mellan bönderna i Bredene och Hägnen utan att häradsrätten åter behövde kopplas in…