Röjningsrösen och ett gravfält på Himlabackarna

Publicerat: 15 jan, 2019

Att nya bostäder behövs har knappast undgått någon och Vetlanda utgör inte något undantag. Därför planerar kommunen för ny bebyggelse, bland annat norr om tätorten på en plats med det vackra namnet Himlabackarna. Flera småhustomter har redan bebyggts och fler kommer det att bli.

En arkeologisk bakgrund
När stora markområden behövs för exempelvis bebyggelse är det många olika hänsyn som måste tas. Det gäller miljön, naturen och landskapet där de nya husen ska byggas men också kulturmiljön, alltså de spår som finns kvar i landskapet efter tidigare generationers utnyttjande av samma plats. De måste kartläggas för att man ska kunna få en bild av vad som finns kvar, vad de representerar och vilka åtgärder som behövs för att antingen bevara dem eller ta bort de som inte kan vara kvar. För områdena på Himlabackarna har detta betytt arkeologiska insatser av olika slag: utredningar, förundersökningar och en slutundersökning. De inledande utredningarna skulle svara på frågan om det kunde finnas fornlämningar i området som inte var kända/ registrerade sedan tidigare. När länsmuseets arkeologer inventerade Himlabackarna 2016 och 2017 visade det sig att så var fallet. På platserna där de nya husen skulle byggas fanns både äldre röjningsrösen och en förhistorisk grav. Upptäckterna krävde mer kunskap och på länsstyrelsens uppdrag förundersökte länsmuseet röjningsröseområdena och platsen runt graven 2016 och 2017. Nu handlade det om att undersöka röjningsröseområdenas ålder och karaktär, och dessutom att ta reda på om det rörde sig om en grav eller flera och hur gamla de var.

Röjningsröseområdena
Inom de fyra röjningsröseområdena (RAÄ-nr Vetlanda 480, 481, 482 och 492) fanns över 300 röjningsrösen. Av dessa förundersökte och dokumenterade vi ett tjugotal och från ungefär hälften samlade vi in kolbitar och markpollenprover för naturvetenskapliga analyser. Genom att C-14 datera kol från röjningsrösena kan man få en ungefärlig uppfattning om när röjningsröseområdena brukades, medan bevarade pollen i jordproverna kan visa hur vegetationen sett ut i området och hur marken runt röjningsrösena brukats genom tiderna.

I stora drag kan man konstatera att röjningsrösena var 3-6 meter stora, 0,3-0,6 meter höga, till formen flacka eller svagt ovala och huvudsakligen uppbyggda av 0,15-0,4 meter stora stenar. Vissa hade jordfyllning i stenpackningen medan andra saknade det. Ofta låg röjningsstenen upplagd på fasta jordblock eller berg i dagen. Analyserade markpollen från rösena och en pollenstapel från ett intilliggande kärr har visat att både betesmarker och åkrar funnits i området. Därför kan man på goda grunder anta att marken röjts på sten för odling men även för att förbättrad grästillväxt och därmed betet. Svedjebruk och svedjeodlingar inom samma område har också resulterat i stenröjning och röjningsrösen. Merparten av röjningsrösena har daterats till 1600-1800-talen. Under sent 1600-tal var Himlabackarna utmark till Vetlanda by och brukades antagligen av de som haft tillgång till utmarkerna. Ungefär 100 år senare etablerades torpen Palmsholm och Göransberg i området och troligtvis relaterade de sentida åkrarna och betesmarkerna till dessa torplämningar.

Gravfältet
Insprängt i det största röjningsröseområdet RAÄ-nr Vetlanda 492 låg ett litet gravfält i krönläge på en uppstickande bergknalle. Att det rörde sig om ett järnåldersgravfält med ett tiotal stenkretsar och rester efter stenkretsar hade förundersökningen visat. Hösten 2018 var det så dags att undersöka gravfältet lite närmare.

Bland alla spridda klumpstenar gick det att urskilja två tydliga konstruktioner: en ca 7×5 meter stor domarring i den norra halvan av gravfältet med sju ca 0,8-1,5 meter stora klumpstenar, och en drygt 4×2 meter stor rektangulär stenkrets i den södra delen av gravfältet. Stenkretsen låg i nord-sydlig riktning och bestod av fyra ca 0,6-0,8 meter stora klumpstenar. Runt domarringen och den rektangulära stenkretsen låg ytterligare klumpstenar som ingått i minst 6-8 stenkretsar. Att så få var intakta kan bero på sentida odling då stenar rubbats och tagits bort, men också på medveten rituell destruktion under förhistorisk tid.

När vi undersökte gravfältets centrala delar hittade vi spridda brända ben men även benkoncentrationer från underliggande brandgropar. Parallellt med rensningsarbetet metalldetekterade vi området fortlöpande. Varje utslag undersöktes och alla föremål mättes in. Detsamma gällde alla benförekomster. Parallellt med undersökningarna av det centrala gravfältspartiet maskinschaktades andra delar av gravfältet för att säkerställa att det inte låg några gravar där. Sedan de centrala delarna av gravfältet grävts färdigt maskinschaktades de också liksom den östra delen av gravfältet. Inte heller där fanns det några gravar men däremot en härd.

Efter fyra veckors arbete avslutade vi utgrävningarna. Då hade en härd och 17 brandgravar av olika slag undersökts: sju brandgropar, två bengropar, fyra benlager och fyra brandlager. Dessutom ett fyndmaterial som tillsammans med fynden från förundersökningen består av spridda brända ben och brända ben i anläggningar, ett par ornerade benkamsfragment, geometriskt ornerade keramikskärvor från ett litet kärl, ett 10-tal järnknivar, fyra brons- och järnfibulor (dräktspännen), knappar, en knopp, små söljor och beslag av brons, dräktnålar, ett par tenar, en syl, en eller ett par nycklar?, en malstenslöpare, ett par glaspärlor, ett 20-tal bärnstenspärlor och en så kallad Knotenring. Sammantaget tyder gravformerna, gravskicket och fyndmaterialet på att gravfältet kan dateras till 300-500-talen e. Kr.

i Information


Kategorier

Kontaktuppgifter
Kristina Jansson

Arkeolog