Hur skall vi hantera 1900-talets såriga kvarlåtenskap? – Jönköpings läns museum
Svartvitt foto på två höga byggnader omvälvt av berg.

Hur skall vi hantera 1900-talets såriga kvarlåtenskap?

Publicerat: 9 nov, 2015

(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 1. En albansk inledning)

Svartvitt foto på två höga byggnader omvälvt av berg.

Spac – ett albanskt helvete på jorden.

Det finns minnen som blir alltför smärtsamma; platser som bär på berättelser så mörka och skrämmande att de borde få försvinna in i glömskan. Det albanska fängelset Spac hör tveklöst till den kategorin. Ett slavarbetsläger där den paranoida Hoxha-regimen spärrade in allt vad man hittade av meningsmotståndare, verkliga såväl som inbillade. En koppargruva, otillgängligt belägen uppe i bergen. Ett sannskyldigt helvete på jorden. Borde man inte låta en sådan plats raderas ut? Vad vinner Albanien av idag på att Spac ligger kvar som en sönderfallande ruin?

Frågan förtjänar verkligen att ställas. Och den blev ställd i TV-programmet Kobra nyligen: http://www.svtplay.se/video/4583019/kobra/kobra-avsnitt-3-1 För efter att ha legat öppet för plundring och vandalisering under det kvartssekel som förflutit efter kommunismens fall, har man nu börjat dokumentera och i viss mån säkra vad som återstår av det vidsträckta fånglägret. Arbetet som sker i regi av organisationen Kulturarv utan gränser ( Cultural Heritage without Borders, CHwB) handlar om att säkra minnet. Att inte glömma. Och – vilket en tidigare Spac-fånge framhåller – om att låta platsen bli en del i en större läkningsprocess. Men det ÄR svåra ämnen att handskas med. Allt tycks ligga så nära, samtidigt som vittnena nu börjar falla ifrån.

Så mycket enklare då att, som i Sverige, handskas med ett relativt oproblematiskt arv. Med byggnader och andra minnesmärken utan den laddning som ett Spac bär på. Utan en sentida blodsskuld, vars offer och bödlar fortfarande finns bland oss. Visst. Förstås. Så är det. Men samtidigt måste man även här förhålla sig till den smärtsamma sidan av vår historia. Allt passar inte in på Astrid Lindgrens värld. Speciellt inte när avståndet i tid är kort. Det finns inga enkla svar, bara olika vägar att pröva.

I  fyra artiklar under hösten kommer jag att ge exempel från ett av våra grannländer – Polen. Exempel på hur man sökt att hantera sitt nära förflutna. Lämningar efter terror, ondska och ofattbart lidande. Såväl syften som metoder varierar, men i grund och botten handlar allt om att minnas. Inte nödvändigtvis förlåta. Men att minnas för att kunna gå vidare. Och här finns mycket att lära!

Mer om Cultural Heritage without Borders kan man läsa på http://chwb.org/

i Information


Kategorier

Kontaktuppgifter
Bild saknas.
Jönköpings läns museum

Informationsdisk