Kolbottnar i Vaggeryd

19Spåren av människa i de svenska skogarna är otaliga. En av de vanligaste, och synligaste, är kolbottnarna som finns i tiotusental bara i Småland. Ända sedan medeltiden och fram till början av 1900-talet var efterfrågan på träkol hög då Sveriges masugnar slukade enorma mängder av skogens svarta guld.

I Vaggeryd fanns flera järnbruk under 17–1900-talen. Ett av dessa, Götafors, låg vid Lagan i södra delen av samhället och startade sin verksamhet 1692. Brukets ägare bodde på Gärahovs gård och hade stora skogsområden där kolningen sköttes av torpare som skrivit avtal med bruksägaren. Kolningen var en viktig inkomstkälla i denna trakt där förutsättningarna för jordbruk inte var de allra bästa.

Under våren eller försommaren avverkade man klenare stammar och torrakor (ungträd som torkat på rot) och lade dom på tork över sommaren. Man använde också trädtoppar från virkesfällning. Kolningen genomfördes på senhösten och ofta hade man flera milor i gång samtidigt. I Vaggerydstrakten har resmilan varit vanligast. I en sådan ställdes veden upp i cirkel runt en mittstock. En färdigbyggd mila brukade mäta 15–20 meter i diameter i basen och var 2,5–3 meter hög. Att bygga milan brukade ta lika lång tid som själva kolningen, ca 80–90 mantimmar. Milbottnarna användes om och om igen. Det som styrde valet av plats var tillgången till lämpligt bränsle i närheten. I regel kördes 2–3 milor samtidigt och man bodde under tiden i små enkla kolarkojor intill sina milor.

Milbottnarna syns idag som stora runda platåer som ofta (men inte alltid) höjer sig något från omgivningen. Tjocka lager kol och sot bildar platån. Runt den plana platån finns oftast gropar eller ett sammanhängande dike. Även växtligheten kan hjälpa med lokalisering av milan då till exempel blåbärsriset brukar växa högre och små granarna stå extra tätt i den sotiga jorden. I närheten finns ofta rester av kolarkojan i form av ett litet stenröse som markerar platsen för den enkla spisen i kojan.

Ladda ner texten i pdf-format på svenska

KOLBOTTNAR I VAGGERYD, pdf 1 MB