fbpx

Sista kvällen i familjen Bauers liv

Publicerat: 20 nov, 2018

”John, Ester och Putte var hos oss på middag, innan de foro med Per Brahe o jag har tänkt mig, att ni skulle vilja veta huru vi hade det då.”

Det var en vacker dag den 19 november 1918. Det blåste inte särskilt mycket på Björkudden där familjen Bauer packade ihop det sista av sitt bohag för att flytta det till Stockholm. Hästskjutsen kom för att ta dem från Bunnström ner till Gränna där de skulle ta båten vidare mot sitt nya hem. Jag undrar vad de tog avsked av innan de for. Gick de genom alla rum i Villa Björkudden och stannande till i det rum Putte kommit till världen? Blickade de ut över sjön Bunn för att ta avsked av välbekanta speglingar i vattenytan? Kastade de sten en sista gång med Putte?

Breven från Elna Hedberg
Kvällen spenderade de hos sina vänner Elna och Bengt Hedberg som bodde i Hallska gården i Gränna.

”Det hade varit så lugnt o vackert väder hela dagen, men sedan Bauers kommit vid 5 tiden började det blåsa upp, så att John o jag gingo ett par gånger o tittade ut o sågo bara, att det blåste lite, men att de skulle få sido medvind.”

Det är tack vare Elna som vi vet vad som händer under Ester, John och Puttes sista timmar i livet. Det finns två brev i våra samlingar som berättar om familjens sista kväll. Elna skriver dem båda. Ett utav dem är till en vän och är daterat den 25 november 1918. Det andra är till Johns föräldrar och daterat den 23 november 1918, bara några dagar efter den tragiska olyckan.

Vi ser i brevet att det börjar blåsa upp runt femtiden. John och Ester är oroliga.

Oro och lek

Elna och Bengt Hedberg i sin lägenhet på Brahegatan i Gränna. Året är 1925.
Fotograf: Calla Sundbeck
Bilden finns hos Grenna Museum.

Elna igen, till Emma och Joseph Bauer:

John har här i hamnen frågat kapten om alla livbälten o båtar voro i ordning. Han har månne haft någon förkänsla, när han såg hur hårt båten var lastad.

Ja, S/S Per Brahe, ångfartyget som trafikerade Vättern med last och passagerare var hårt lastad. Ju mer last man tog, desto mer pengar drog man in. En matematik som pressade kapten Theodor Boija att lasta båten för allt vad skrovet höll. Under tiden besättningen kämpade med att få plats med all last på båten i Gränna hamn, lekte de ångbåt i Hedbergs lägenhet på Brahegatan:

Så lågo vi på golvet allihop o lekte ångbåt, kvar i en vände upp o ned på någon stol pall eller bord o Putte hade så roligt att han hoppade o skrek av förtjusning.
Hvem kunde ana, att några få timmar därefter någonting så fasansfullt skulle inträffa.

Elna skriver också om leken till sin väninna:

Sedan vi ätit o de varit ute o handlat lite drucko vi kaffe o så började vi leka som småbarn med Putte på golvet. Vi lekte ångbåt o John var bogserbåt o så kom Bengt med sin båt o jag med min bogserade pråm o Putte skrek o skrattade av förtjusning.

Den röda mattan
I litteratur som är skriven om familjen Bauer och deras sista kväll kan vi läsa att de lekte ångbåt på en stor röd matta. Och inte nog med det; de lekte att båten förliste. Men det stämmer inte enligt dom källor vi har att tillgå. I Elnas brev ser vi att de lekte ångbåt men inte att någon av dem förliste. Den röda mattan kan vi lätt se framför oss och hur de leker därpå, men Elna skriver tyvärr ingenting om en röd matta. Det hade varit en fantastisk, ledsam och något makaber historia om de faktiskt lekt skeppsbrott den där sista kvällen i Gränna.

Det var inte bara John, som enligt Elna verkade orolig. Ester var nedstämd:

Den enda som var lite tyst o ljuv av sig var Ester, som tycktes ha en förkänning av hvad som skulle komma.  Jag trodde hon var trött o lade henne på chaischlongen med fullt med kuddar o så satte jag mig bredvid henne o pratade, o det är jag så glad åt.

Förlisningen
Det blåste fortsatt. I hamnen lastades S/S Per Brahe hårt. Familjen Bauer tog avsked av familjen Hedberg och gjorde sig redo för avresa. Båten lämnade Gränna på kvällen runt kl. 23 och gick mot Hästholmen där den skulle gå in i hamnen för att lasta och lossa på nytt. När kapten Boija styrde sin ångare in mot hamnen i Hästholmen slog vinden hårt mot båtens ena sida. Den dåligt surrade lasten på däck sattes i rörelse av den kraftiga sjögången. Hela förloppet gick troligen fort. Klockorna stannade på lite efter 01.00 när båten sjönk till botten. Alla 24 ombord omkom. Fyra år senare lyckades man bärga båten och kropparna. John hittade man i en trappa. Han hade troligen försökt att ta sig ut. Ester och Putte befann sig i en av salongerna där han låg i skydd av hennes kropp.

Båten var försenad, så de gingo ej ned förrän strax före 9 o det var ingen talan om, att vi skulle följa dem, utan när de gått så började vi diska o sen satte vi oss i lugn o ro att läsa tidningarna. Vid 11 tiden hade båten gått. Dagen därpå på eftermiddagen var jag ute i en bod o fick höra den förskräckliga händelsen, att båten gått i kvav med man o allt. Du kan förstå, att vi nästan kännt oss tokiga i flera dar.

Elna och Bengt var självklart förtvivlade.

Vad kunde ha blivit?
Det är ofrånkomligt att fundera på vad Ester och John hade kunnat åstadkomma inom konsten och kulturen om de fått leva. Bengt ”Putte” Bauer, vad hade det blivit av honom? Han var tre år när de så tragiskt omkom. Jag funderar på vad han hade för talanger och vad han skulle komma att drömma om och längta efter. Kanske skulle han ha lockats ut i skogen likt sin pappa eller älskat havet likt sin mamma. Jag vet inte. Men den gossen hade nog blivit något riktigt fint.

Till minne av Ester, John och Bengt Bauer.

Av Patricia Hallman
Verksamhetsutvecklare och etnolog

Vi vill denna dag minnas och hedra John Bauer och hans familj. Välkommen att delta:

Minnesstund i kapellet på Östra kyrkogården 

”Min farbror John och trollen i min barndom” med Margaretha Blomberg 

Du kan läsa breven i sin helhet här:

Gränna d. 23 nov. 1918

 

Herr och Fru Bauer!

Ehuru på det hela alldeles obekanta för er vilja dock min man o jag uttrycka vårt innerliga deltagande i den svåra sorg som drabbat er. John, Ester och Putte var hos oss på middag, innan de foro med Per Brahe o jag har tänkt mig, att ni skulle vilja veta huru vi hade det då. Bland annat talade de om, att John så gränslöst gerna hade velat ta Putte med sig in till Jönköping för att visa honom för sin mamma, men att de voro rädda för spanska sjukan. John satt o berättade om, när han var liten pojke, hur rädd han var för polisen o så berättade han om hur han en gång trillade ned o fick en stege över sig, men inte gjorde sig värre illa, än han, när han fick se ägarn till stegen, kunde kila sig mellan hålen o gno för brinnande livet. Så lågo vi på golvet allihop o lekte ångbåt, kvar i en vände upp o ned på någon stol pall eller bord o Putte hade så roligt att han hoppade o skrek av förtjusning.

Hvem kunde ana, att några få timmar därefter någonting så fasansfullt skulle inträffa. Vi hörde ju, att det blåste lite o jag o John gingo ett par gånger o tittade ut, men komma till att resultatet, att de skulle få sida medvind. Hvad både jag o min man förebrå oss är, att vi inte följde med till sjön, ty då är det ju en möjlighet, att man kunnat övertala dem att inte resa, ehuru de voro så ivriga att komma iväg till sitt nya hem. John har här i hamnen frågat kapten om alla livbälten o båtar voro i ordning. Han har månne haft någon förkänsla, när han såg hur hårt båten var lastad.

Idag har här ringt själaringning över dem o alla hus ha flaggat på halvstång.

Jag törs inte tänka på, hur det skall kännas för er arma, arma föräldrar, när det kan vara så svårt för oss deras vänner. Med innerligaste deltagande.

Bengt o Elna Hedberg

Gränna d. 25 nov 1918


Käraste Tuttinuttan!

Tack för ditt brev samt pengarna för kragarna.

Jag har nu varit hemma en vecka o Bengt o jag ha talat så mycket om dig o började just undra om du var sjuk igen, du var så tyst av dig.  

Det har varit en stor frestelse att skriva till dig flera gånger, medan jag varit borta, men så hade jag satt mig i sinnet på att inte göra det förrän jag kunde skicka kragen samtidigt. Jag hade tänkt mig, att du skulle bli en av de första som fingo brev när jag kom hem, men det blev annat av. Jag hade varit hemma två dar o mest legat hela tiden, då jag fick kliva upp o laga en liten fästmiddag, ty Bauers skulle resa till Stockholm på tisdag. Allting var så lyckadt o bra, maten god, de hungriga o allesammans på sitt bästa humör- Sedan vi ätit o de varit ute o handlat lite drucko vi kaffe o så började vi leka som småbarn med Putte på golvet. Vi lekte ångbåt o John var bogserbåt o så kom Bengt med sin båt o jag med min bogserade pråm o Putte skrek o skrattade av förtjusning. Den enda som var lite tyst o ljuv av sig var Ester, som tycktes ha en förkänning av hvad som skulle komma.  Jag trodde hon var trött o lade henne på chaischlongen med fullt med kuddar o så satte jag mig bredvid henne o pratade, o det är jag så glad åt. Det hade varit så lugnt o vackert väder hela dagen, men sedan Bauers kommit vid 5 tiden började det blåsa upp, så att John o jag gingo ett par gånger o tittade ut o sågo bara, att det blåste lite, men att de skulle få sido medvind. Båten var försenad, så de gingo ej ned förrän strax före 9 o det var ingen talan om, att vi skulle följa dem, utan när de gått så började vi diska o sen satte vi oss i lugn o ro att läsa tidningarna. Vid 11 tiden hade båten gått. Dagen därpå på eftermiddagen var jag ute i en bod o fick höra den förskräckliga händelsen, att båten gått i kvav med man o allt. Du kan förstå, att vi nästan kännt oss tokiga i flera dar. Sen dess har jag fått skriva brev till både hans o hennes släktingar samt till deras vänner, som skrivit till mig o velat veta detaljer om deras sista timmar. Ja det var ett gräsligt slut!

 

Skrivet på tvären i brevhuvudet:

Har i kväll träffat Emma Ruud som bad att få skicka dig en hälsning.

 

 

 

 

 

 

 

i Information


Kategorier

Kontaktuppgifter
Patricia Hallman

Verksamhetsutvecklare interaktion