Glas uppåt väggarna

En klassisk provkarta, foto ur boken.

Så här lagom till jul har vår kollega på Smålands museum, Samuel Palmblad, kommit ut med en ny bok som ger ännu en historisk pusselbit till den moderna arkitekturen. Han skriver i boken ”Kosta mosaik glas uppåt väggarna” om en kort men intensiv period av glasbruket Kostas historia. Glasbruken har inte, som man idag kan förledas att tro, bara arbetet med konstglas, utan bruksglas i olika former har snararare givit den ekonomiska förutsättningen för att också ha möjlighet att experimentera och utveckla konstglaset. Efter flera års provningsförsök och studier beslöt bruksledningen i december 1953 att starta en kommersiell tillverkning av glasmosaik. Kosta blev därmed Nordens första och enda tillverkare av glasmosaik. Ifö i Bromölla hade sedan slutet av 1930-talet tillverkat mosaik av porslin, glaserad och oglaserad, även Uppsala Ekeby tillverkade en liknande produkt.

Glasmosaiken ligger i tiden och blir en arkitektoniskt intressant accent, som dekorativa väggpartier och som konstnärlig utsmyckning. Vi ser det kanske mest i portpartier och fyllningsmaterial under fönster, men även som golv och dekorativa väggband. Bruno Mathsson använder ofta mosaik som golvmaterial i sina glashus. Han samarbetade med Kosta glasbruk under några år då han först ritade brukets utställningshall och sedan en radhuslänga med tjänstemannabostäder i anslutning till bruket. I sin egen villa i Tånnö är samtliga golv belagda med mosaik i gröna nyanser, i den inte lika vanliga långsmala formen.

I Mathssons egen villa i Tånnö, uppförd 1965, är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

Glasmosaiken blir genom glasets inneboende lyster ett mycket levande och skiftande material. (Man eftersträvade dock inte transparens.) I det ordinarie sortimentet saluförde man 60 standardkulörer men kunde ta fram ytterligare 300 nyanser för konstnärligt bruk. Mosaiken såldes klistrade i kartor och de enskilda bitarna plockades samman individuellt av den uteslutande kvinnliga personalen på brukets mosaikavdelning, vilket gjorde att den ena kartan inte var den andra lik

Det som också gör kostamosaiken så levande är att bitarna är inte helt perfekt skurna, utan de varierar lite i kanterna efter brytningen ur gjutformarna. Något som idag är ett problem när man ska restaurera gamla ytor. Den mosaik som tillverkas numera är för perfekt.

Mosaiken i det restaurerade badrummet i visningslägenheten i Mathssons radhus i Kosta har kompletterats med ny mosaik, så nära originalet som möjligt. De numera helt raka bitarna gör den något stummare än den ursprungliga.

Många av 1950-talets och det tidiga 60-talets arkitekter använde mosaiken som en dekorativ färgklick i gestaltningen. Dag Irvall som var stadsarkitekt i Tranås 1948-1965, och Helmer Flensborn med arkitektkontor i Huskvarna nyttjade gärna materialet.

Ett material som i sig är outslitligt, när det uppstår problem och mosaiken släpper från underlaget är det alltid monteringen som är den svaga punkten. Mosaiken som tillverkades vid Kosta under den relativt korta tillverkningsperioden 1954-1967 är bevarandevärd och mycket tidstypisk. En av de finaste finns kanske vid entrén till Ekeberga före detta kommunalhus i Kosta, komponerad av Sven Pihlström som var brukets och därmed Sveriges ende heltidsanställde mosaikdesigner.