Begravningsvapen, bevarande idag

Del 5: Vad gör konservatorn?

Idag får ni ta del av sista delen i länsmuseets bloggserie om begravningsvapen. Idag beskriver vi konservatorns bevarandearbete och tanken bakom det. Man kan vara konservator inom olika specialiteter, som t ex textil, metall, papper, glas, sten etc. I Jönköping är vi målerikonservatorer, vilket betyder att vi arbetar med måleri på olika underlag.

I kyrkorna finns en stor mängd föremål som är i behov av vård. Där finns altaruppsatser, predikstolar, väggmålningar, skulpturer, medeltida konst, begravningsvapen och vanliga bruksföremål. Materialen kan vara vitt skilda, trä, metall, glas, textil och annat. Konservatorns uppgift, oavsett vilken specialisering, är att behandla alla föremål med värdighet, utan att göra skillnad på nytt eller gammalt, värdefullt eller mindre värdefullt, fint eller fult. Vi tar alltid hand om föremålen utifrån deras behov och förutsättningar, enligt ICOM:s etiska regler.

Begravningsvapen, föremål utan liturgisk funktion

Begravningsvapen saknar religiös funktion. Det har ingen aktiv del i gudstjänsten. Idag är föremålen mest minnesmärken, en stolt kvarleva från tidigare generationer. Kanske är det för att de saknar praktiskt användningsområde som de blivit behandlade lite si och så genom åren. Idag är många av dem förvanskade genom ovarsamma restaureringar, men trots det bär de sin egen historia och förtjänar tillbörlig respekt.

Förebyggande arbete

Konservatorn arbetar ofta preventivt, vilket betyder att vi utan aktiva konserveringsinsatser försöker ordna det så bra som möjligt för föremålen i en miljö, t ex i kyrkan. Det kan handla om begravningsvapen eller andra föremål i kyrkorummet.  Ibland rör det arbete för ett bättre inomhusklimat eller information om hantering och städning. Vi samlar och sprider också kunskap om föremålens historia och betydelse. Med ökad medvetenhet hos människor tror vi att intresset växer, liksom viljan och ansträngningarna att förvalta vårt gemensamma kulturarv. Det förebyggande arbetet kan också handla om programskrivning. Det betyder att man skriver ned vilka åtgärder ett föremål eller miljö behöver för att bevaras väl, i ett praktiskt arbete, nu eller på längre sikt.

Praktiskt arbete

När det blir dags för konservering handlar det oftast om att bevara och laga skadade delar av föremålet. Om den bärande strukturen är försvagad eller trasig måste vi laga den ibland. Det kan den ofta vara när det gäller begravningsvapen. Det kan vi göra på olika sätt beroende på vad det är för skada. Något kan behöva limmas eller på annat sätt stärkas, men om någon del saknas är det numera mycket sällan som konservatorn tillverkar en ny del, som ersättning för det saknade. Det gjordes oftare förr. Då var det vanligt att tydligt märka den kompletterande delen med tillverkningsåret. Nuförtiden arbetar man dock efter principen att göra så små tillägg som möjligt.

Klistra flagor och ta bort smuts

Ibland är ytskiktet i dåligt skick. Det kan vara färg- eller metallskikt som spjälkar. Då säkrar konservatorn dessa skikt genom konsolidering, ofta limning av varenda liten flaga som sitter löst.

Förutom detta brukar föremålen vara mer eller mindre smutsiga. Konservatorns uppgift är att rengöra ytorna. Lagom mycket. Det får inte bli för rent, men vi tar bort allt som kan vara en grogrund för mikrobiella angrepp (skadedjur eller mögel t ex). Metoden  kan variera och beror på vad det är för ytor, färgskikt etc. Det finns färger som tål mer, andra mindre, vissa ytor tål fukt, andra inte. Begravningsvapen har många skrymslen och vrår, vilket gör att rengöringen ofta tar längre tid än man tror.

Maskering av skador

När föremålet är så att säga helt och rent kan det bli fråga om viss retuschering av störande skador. Det är ingen åtgärd som är nödvändig ur bevarandesynpunkt, men den kan hjälpa betraktaren att ta del av föremålet på ett bättre sätt. Man vill gärna uppleva en helhet som är harmonisk, utan störande vitprickiga skadepartier. Om man väljer att retuschera,  ska bättringarna alltid utföras med en reversibel färgtyp. Det betyder att färgen är löslig, även i framtiden. Kanske kommer man inte vilja ha konservatorns tillägg, kanske förändras retuschen över tid och hamnar i fel kulör. Då är det viktigt att retuschen kan tas bort utan att skada ytorna runtomkring.

En skicklig konservator får föremålen eller miljön att läka utan att det egentligen syns att man gjort något.

Att knyta ihop säcken

Slutligen samlar konservatorn information. Vi undersöker, dokumenterar föremålen och noterar alla iakttagelser. Därtill skriver vi ned utförda åtgärder, de material vi använt (lim- och färgtyper, eventuella lösningsmedel, blandningsförhållanden etc). Utöver det tar man bilder före, under och efter konservering. Härefter sparas konserveringsrapporterna. Vid nästa konserveringstillfälle tittar man i rapporten och ser vad som gjordes förra gången och varför. Det kan vara en stor hjälp vid framtida insatser och forskning. Gemensamt för alla åtgärder man gör, oavsett specialisering, är att de utförs med största respekt gentemot det original man har till uppgift att bevara och framhäva.

Till sist?

Begravningsvapnen kan alltså vara av skiftande kvalitet. Gemensamt för alla är dock att de bär på stora kulturhistoriska värden. De är symboler för en tid som på många sätt var speciell och betydelsefull i den svenska historien. Den som är intresserad kan förkovra sig ytterligare i en mängd frågor till exempel det konstnärliga, det tekniska, det heraldiska och inte minst det personhistoriska. Det är egentligen det sistnämnda som fängslar mig allra mest. Bakom varje föremål finns en person, en familj, en bildhuggare, hela deras liv och omgivning. Kring allt detta fanns en samtid, som då var nutid. Idag är den en del av vår historia.

Om du har frågor, vill veta mer eller har synpunkter är du välkommen att kontakta undertecknad.

/Bibi Pålenäs, målerikonservator vid Jönköpings läns museum

Del 1: En del av den sista resan
Del 2: Begravningsvapen, vad är det?
Del 3: Något om heraldik
Del 4: Vad finns i Småland?
Del 5: Bevarande idag

Läs även:

En solskenshistoria, stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år 

Vill du veta mer om svensk adel så besök gärna www.riddarhuset.se