Begravningsvapen, vad är det?

Publicerat: 8 jul, 2020

Del 2: Begravningsvapen är ett samlingsnamn för flera typer av föremål

Nu fortsätter bloggserien om begravningsvapen! I förra delen berättade jag om sammanhanget begravningsvapnen tillverkades för. Idag skall vi reda ut vad de där sköldarna i kyrkorna egentligen är? Bruket att bära familjevapnet i sin sköld har medeltida anor, men under stormaktstiden fick denna sed stort uppsving när det blev modernt att använda begravningsvapen vid adelsmännens begravningar. Begravningsvapen finns i alla de områden som tillhörde Sverige under stormaktstiden.

Ordet ”begravningsvapen” kan betyda flera saker: huvudbaner, anvapen, anträd, anpyramider eller den största varianten som man inte bar i begravningståget (och som blev modern mot slutet av stormaktstiden och lite därefter) vapenepitafiet.  Föremålen har det gemensamt att de var ”begravningsrekvisita” och skulle framhäva en adelsmans familj och anor. Ättens familjevapen är viktigast och finns alltså i mitten. Skölden är alltid krönt av en eller flera hjälmar, beroende på rang. Ovanpå hjälmen finns en hjälmprydnad. Nämnda komponenter följer strikt den vapenteckning, ”blasonering,” som finns på Riddarhuset och som blivit godkänd vid tiden för adlandet. Runt själva ättevapnet finns ett hjälmtäcke, dvs ornamentiken runtomkring, som kan vara mer eller mindre yvigt beroende på tidens mode. Nedtill finns en texttavla med en minnestext över den avlidne. Vanligen får man veta födelse-, och dödsdatum, titlar och gårdar den döde varit ägare till. Slutligen finns en bärstång som behövdes när skölden bars i begravningsprocessionen. Det är dock ganska vanligt att den sågats av eller tagits bort vid senare tillfälle.

Utveckling av formen

De tidiga begravningsvapnen (1600-talets första del) var små och enkelt snidade i trä med detaljer av veckad bleckplåt och ibland horn. Med tiden blev föremålen allt större och pampigare. Snart övergick man till att tillverka hjälmtäcket av trä istället för plåt. Inledningsvis skar man enkla blad/broskrosetter som var tydligt åtskilda, ofta tre på var sida om familjevapnet. Den ”ökande flärden” gjorde dock att föremålen växte ännu mer och bladverket blev än djupare och mer yvigt. Slutligen, ca 1710-1740, var sköldarna så stora och tunga att det var omöjligt att bära dem  i begravningståget. Då fick man hänga upp dem direkt i kyrkan. De kallas vapenepitafier, men är egentligen inget annat än mycket stora huvudbaner. Bladverket på dessa är en rikt skuren akantus  som ofta mäter 40-50 cm på djupet och består av en mängd sammanfogade smådelar. Vanligen är delarna både tappade och limmade för att hålla väl ihop. Se till exempel bilden på Rehbinders vapenepitafium härintill.

Särskilda effekter

Begravningsvapnen var alltså mer eller mindre rikt och konstnärligt skurna. Därtill dekorerade man dem med färg och förgyllning. Allt enligt givna regler. (Mer om det i nästa avsnitt.) Förgyllningarna kunde vara mycket välarbetade och lagda i både matta och blanka tekniker. En vacker och effektfull detalj, från föremålens tillverkning, var att man ofta använde sig av så kallad lystreringsteknik. Den innebär att man hade en silverbeläggning i botten på vilken man lade en tunn, grön lasyr på t ex palmblad eller andra gröna ornament. När man ville att ädelstenar skulle skimra extra fint, var det vanligt med guld eller silver i botten och sedan en krispig röd eller grön lack ovanpå, som gav en härlig lyskraft åt ytorna i kontrast till omkringvarande mattare färger, som tex blå eller röd limfärg.

Vem tillverkade allt detta?

Begravningsvapnen är till största delen inhemska bildhuggeriarbeten men hantverkarna är oftast anonyma.  Vi vet att flera stora bildhuggarverkstäder var verksamma runt om i landet under stormaktstiden. Deras namn finns nedtecknade och kopplade till arbeten av större karaktär, t ex altarprydnader, predikstolar, viktigare skulpturarbeten etc. I flera fall vet vi att de även tillverkat begravningsvapen, men eftersom objekten i princip aldrig är signerade, kan bara skriftliga källor t ex räkenskaper eller arbetsavtal, styrka vem som tillverkat vad. Om man nu har turen att hitta namn i anslutning till kvittenser etc. Tyvärr har forskningen inte nått så långt vad gäller detta. Därför finns det säkert fortfarande många samband att upptäcka!

Del 1: En del av den sista resan
Del 2: Begravningsvapen, vad är det?
Del 3: Något om heraldik
Del 4: Vad finns i Småland?
Del 5: Bevarande idag

Läs även: En solskenshistoria, stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år 

Vill du veta mer om svensk adel så besök gärna www.riddarhuset.se

 

Detalj av Sven Ribbings (1640-1676) huvudbaner i Bottnaryds kyrka.

 

Bilder

Vapenepitafium/huvudbaner över Reinhold Rehbinder (1643-1709) i Säby kyrka, Jönköpings län. Här förstår man hur stort föremålet är och man förstår också att det är helt omöjligt att bära det här föremålet någon längre sträcka i ett begravningståg.
Erik Lood (död1677) huvudbaner, Rydaholms kyrka, Jönköpings län. Här är ett exempel på ett mindre huvudbaner som bars i begravningståget, nära kistan.
Gustaf Mörners huvudbaner/vapenepitafium (1673-1734) Björkö kyrka, Jönköpings län.
Bilden högst upp visar en detalj av Nicolaus (Nils) Stedts huvdbaner som finns i Svenarums kyrka.