Begravningsvapen, vad finns i Småland?

Del 4: inventering ger kunskap om beståndet  

I Kristdala kyrka finns några av landets äldsta vapensköldar som man tror härrör från 1380-talet och ätten Svinekula. Det mesta som är bevarat är dock inte så gammalt utan är ”vanliga” begravningsvapen från Stormaktstiden.

För många år sedan skadeinventerade Jönköpings läns museum alla kyrkor i Växjö stift, liksom de i Linköpings- och Skara stift som tillhör Jönköpings län. Vi tittade på det bemålade materialet, där också begravningsvapnen ingår. Även om inventeringen är gammal gör den att vi  har en god överblick och kunskap om hur beståndet ser ut.

Fragmentariskt original finns kvar

När vi inventerade undersökte vi inte bara föremålens skador utan även (om än okulärt och ganska hastigt) vilken bevarandestatus föremålen är i. Med det menar vi t ex hur mycket av ytskiktet som är original eller sekundärt. Man bedömer även i vilken omfattning delar gått förlorade etc. I många kyrkor har man sparat udda delar som kan komma från begravningsvapen. Det är spridda delar, som inte kan forma ett helt föremål, men det roliga är att man ofta sparat dem i sitt originalskick, utan ommålningar eller omförgyllningar.

Utskällda och förpassade till vinden

Begravningsvapnen har aldrig haft någon praktisk roll i gudstjänsten. Kanske är det på grund av det som de under perioder varit ganska ”utskällda” och blivit behandlade lite si och så. Under 1800-talet skickade man gärna ut dem ur kyrkorummet och lade upp dem på vindar, i tornet eller kanske i någon tiondebod där det möjligen fanns plats. I de värsta -och mest sorgliga fallen- användes föremålen som ved i vinterkalla kyrkor.

Synen förändras

Lite senare, i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet kom man på andra tankar. Då ville man istället piffa upp sina grejor och man lät målare göra föremålen fina. Man plockade fram det man hade från vindarna igen och man satte ihop det man kunde. Allt detta resulterade i kraftigt ommålade föremål, där de i många fall ändrade både utseende och karaktär. Kanske hamnade någon hjälmprydnad på fel huvudbaner, men den passade fint och var vacker -så då fick det bli så. Under dessa år försvann många originalskikt. Men man var ganska nöjd med att begravningsvapnen nu lyste av färg och blanka förgyllningar igen. Det var också på modet att komplettera saknade delar. Man skulpterade nytt och märkte ofta upp de egna tilläggen med tillverkningsåret.

Dagens synsätt

Än idag hörs gruffande på vissa ställen, att begravningsvapnen mest är onyttiga, tar plats, samlar damm och bara kostar pengar att göra i ordning. Det gäller förresten inte bara begravningsvapnen utan kan gälla även andra föremål. När man hör sånt känns det extra viktigt att försöka berätta föremålens historia. Kanske lyssnar någon, kanske blir någon intresserad? Förhoppningsvis förstår man att det handlar om unika föremål som förmedlar mycket kunskap om sin tid. Och, om man vill, personen det en gång tillverkades till. Bevarande av kulturarvet är inte bara ett praktiskt konserveringsarbete, utan många gånger lika mycket ett uppdrag att sprida kunskap och skapa intresse för vårt gemensamma arv. Idag arbetar men efter strikt hållna etiska regler. Det gör att man nu, under en lång följd av år, har kunnat utföra många varsamma konserveringar av föremål och miljöer. Det gör att kulturarvet överlever några år till! Men mer om det i den sista delen av bloggserien.

Hur ser beståndet ut?

I Jönköpings län finns 184 begravningsvapen. Flera är tagna ur bruk och finns utanför kyrkorummen. Alla är enligt traditionen tillägnade män, men 15 bär kvinnonamn. De senare är anvapen, mindre sköldar som visar en avliden herremans anor. Utöver det finns många lösa delar på kyrkvindar och i uthus mm. De flesta av begravningsvapnen är huvudbaner, burna med bärstång i begravningståget. Dessutom finns större så kallade vapenepitafier, som varit för stora att bära. En hel del anvapen förekommer, men det finns bara fyra anträd i länet, två i Brandstorp och två i Öggestorp.

Bara något enstaka grevevapen

De flesta är vanliga adelsvapen, men det förekommer några friherrliga vapen och något enstaka grevevapen. Jönköpings län har ca 150 kyrkor. I 52 finns ett eller flera begravningsvapen. Kyrkor med flera än två är: Adelöv, Askeryd, Barkeryd, Björkö, Bottnaryd, Brandstorp, Bredaryd, Eksjö, Hakarp, Höreda, Järstorp, Karlstorp, Korsberga, Källeryd, Lemnhult, Linderås, Norra Sandsjö, Norra Solberga, Nydala, Näsby, Rydaholm, Sandhem, Svenarum, Säby och Öggestorp.

Alltså…

Begravningsvapnen är av skiftande kvalitet. Gemensamt för alla är dock att de bär på stora kulturhistoriska värden. De är symboler för en tid som på många sätt var speciell och betydelsefull i den svenska historien. Den som är intresserad kan förkovra sig ytterligare i en mängd frågor t ex det konstnärliga, det tekniska, det heraldiska och inte minst det personhistoriska. Bakom varje föremål finns en person, en familj, en bildhuggare med familj, liv och samtid.

Inga von Corswant skriver i sin avhandling (Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden. Uddevalla. 1999) att hon uppskattar Sveriges bestånd till ca 2000 huvudbaner. I Finland finns ca 500 st och i de baltiska staterna, som ingick i stormakten Sverige, finns också ett mindre antal.

Del 1: En del av den sista resan
Del 2: Begravningsvapen, vad är det?
Del 3: Något om heraldik
Del 4: Vad finns i Småland?
Del 5: Bevarande idag

Läs även:

En solskenshistoria, stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år 

Vill du veta mer om svensk adel så besök gärna www.riddarhuset.se