På spaning i de obesuttnas landskap

Nya riktlinjer, nya möjligheter

2016 förändrades åldersrekvisitet för när en kulturhistorisk lämning ska betraktas som fornlämning och därmed skyddas av Kulturmiljölagen. Enligt Riksantikvarieämbetet ska lämningar efter mänsklig verksamhet, som speglar ett ålderdomligt bruk och som är äldre än 1850, numera ges antikvarisk status som fornlämning.

Detta har gjort att en mängd lämningar fått sin antikvariska status höjd från ”övrig kulturhistorisk lämning” – en status som i skarpt läge oftast är till intet förpliktigande – till fornlämning, som medför att myndigheter och exploateringsföretag måste förhålla sig till lämningen i fråga.

Ett årtal är bra. Det blir mindre godtycke och det leder förhoppningsvis till likartade bedömningar hos landets olika länsstyrelser.  Att t.ex. en torplämning betraktas som en fornlämning betyder inte med automatik att den kommer att grävas ut på samma sätt som en bronsåldersgrav eller en stenåldersboplats om den hamnar i vägen vid ett exploateringsföretag. Däremot medför det att länsstyrelserna måste ta ställning till hur de yngre lämningarna ska dokumenteras. De kan inte bara lämnas utan åtgärd.

För oss inom den antikvariska sektorn ger detta helt nya möjligheter att ta lämningar, som tidigare behandlats lite hipp som happ, på allvar. Det ger oss möjlighet till att utveckla en systematik vad gäller dokumentations- och undersökningsmetod; det ger oss möjlighet att ställa nya frågor och arbeta med nya källor och inte minst ta in kunskap från de naturvetenskapliga disciplinerna.

Torpens tid i Målillas skogar

Under sommarens inventering inom ett 18 km² stort område i skogarna söder om Målilla/Gårdveda samhällen kom frågorna om de nya fornlämningarna att uppta en stor del av min tankeverksamhet. Utredningsområdet, som bestod av skogsmark, små sjöar och gölar och en milt sagt skiftande topografi, var före 1750 så gott som obebott. De äldsta kartorna visade ett landskap för täkt av skogsråvara till ved, hägnader och byggnadstimmer. Här bedrevs troligen jakt, kanske något fiske, samt svedjeodling. Högst troligt hade bönderna i odlingsbygderna utmed Emån och Gårdvedaån boskap på bete i det stora skogsområdet.

Under 1700-talets sista årtionden skedde här, som i utmarksområden över hela riket, en närmast explosionsartad etablering av torp och backstugor. Befolkningsökningen efter 1750 och de samhällsförändringar detta gav upphov till var klart avläsbara inom utredningsområdet. Under några årtionden gick antalet bebyggelseenheter från noll till ca trettio icke mantalsatta enheter. Kartorna från storskiftet och laga skiftet gav en entydig bild: små klungor av två till tre byggnadskroppar omgavs av tomtnära odlingar, åkrar, ängar och små beteshagar inom hägnad. I flera fall låg torpens inägor intill varandra och bildade kedjor i landskapet. Som miniatyrbyar som varit tvungna att hitta en passage i en dalgång med odlingsbar jord mellan bergsklackar och oländiga moras. Till detta kom vägar mellan torpen och mellan utmarken och byarna nere i den egentliga odlingsbygden. Där det saknades äldre kartor än generalstabskartan kunde torpen följas i mantalslängder och husförhörslängder och av de trettio enheterna kunde etableringsperioden för ca tjugofem med säkerhet och med god marginal fastställas till tiden före 1850. För dessa enheter höjdes statusen från bevakningsobjekt till fornlämning.

Riksantikvarieämbetets fornminnesinventerare som varit i området 1980, alltså för snart fyrtio år sedan, hade gjort ett hästjobb! För varje enhet hade hon antecknat husgrundernas antal och status och antecknat vilka nyttoväxter som fanns kring torpgrunderna i form av bärbuskar, äppel- och körsbärsträd. Till detta kom beskrivningar av röjningsrösen och stenmurar i torpens närhet. Vid denna tid brukade torpen endast åsättas ett kryss på underlaget till ekonomiska kartan. Ibland med en mindre polygon som på ett ungefärligt sätt visade utbredningen av tomten.

Vad som omedelbart stod klart när jag inventerade i området var att landskapets läsbarhet hade försvunnit på fyrtio år. Virkesåkrar med likåldriga granar täckte lämningarna efter torpen och inte minst deras inägor. Ljudet från skogsmaskiner var också det enda som ibland bröt tystnaden i skogsområdet; avverkning pågick för fullt. Eftersom inventeringen gjordes vid sämst möjliga tidpunkt, juni och juli, var hyggena överväxta med kruståtel. Tillsammans med högar av grenar och kvistar var vissa områden, där jag visste att det fanns lämningar efter torpen och deras inägor, omöjliga att få grepp om. Stora delar av det 18 km² stora området hade omvandlats till ren skräpmark. Eftersom torpens antikvariska status har varit låg har de inte heller haft ett effektivt skydd mot skogsbrukets framfart.

Torpmiljöer som komplexa lämningar

Jag är inte alls ensam om att intressera mig for torpen- och backstugornas lämningar: projektet ”De obesuttnas kulturarv” som bedrivits av Lunds och Karlstads universitet samt Arkeologerna i Linköping har under tre år dokumenterat vad som har gjorts hittills kring undersökningar av torpen och torpens landskap inom den antikvariska sektorn. Forskare som Eva Svensson och Stig Welinder har lyft upp torpens värde och visat att den kunskap vi kan få ut av att med olika metoder undersöka torplämningar är avsevärt och ställer många invanda föreställningar på huvudet.

Lämningarna efter bebyggelsen är en sak, men vad med torpens inägor, de fossila landskap som omger torpen? I min inventeringsrapport använde jag utbredningen av torpens inägor enligt de äldre storskaliga kartorna (Småland saknar häradsekonomiska kartor) för att avgränsa torpen. Om man får göra så eller inte vet jag inte, men det var ett sätt att göra torpens landskap begripligt som preparat och inte enbart huslämningarna. Att registrera husen för sig och den fossila åkermarken för sig kändes uppstyckat och fel. I övrigt använda jag inventerarens beskrivning från 1980 mer eller mindre rakt av. Det fanns helt enkelt inte tid inom utredningsprojektet att göra nya inmätningar och beskrivningar.

Intill torpgrunderna fanns fortfarande rester kvar av den odlade biologiska mångfalden i form av rosor, liljor, prydnadsbuskar, aplar, lövträd som bar spår av hamling och andra växter som visade att torpare och backstugesittare inte bara odlade för sin överlevnad, utan också för att njuta av prydnadsväxternas skönhet och doft. Hur förhåller vi oss till detta odlade kulturarv?

För mig är det uppenbart. Det är hela inägomarken som måste betraktas som fornlämning: hus- och källargrunder, lämningar efter hägnader av trä och sten, den fossila åkermarken och varför inte ängsmarken tillika samt den odlade mångfalden kring husen. Svårt lagstiftningsmässigt? Möjligen.

Icke desto mindre: vid undersökningar av förhistoriska eller medeltida bosättningar arbetar man numera inte enbart med stolphålen för att plocka ihop ett hus. Pollenanalyser, arkeobotanik med mera är metoder för att få fram kunskap om hur landskapet såg ut under olika perioder, vad man odlade för att äta, för att framställa textilier, smaksätta öl, eller för medicinskt bruk. Vilken är skillnaden mellan att räkna pollen och makrofossiler och att dokumentera ett fortfarande levande biologiskt kulturarv? Det är två olika metoder för att inhämta kunskap om vegetationshistoria och resursnyttjande.

Jag förespråkar inte att vi ska gräva ut vartenda torp som etablerats före 1850 i en exploateringssituation. Det vore ett absurt slösande med ekonomiska medel och skulle på sikt undergräva vår seriositet. Men vi måste hitta vettiga dokumentationsmetoder för de yngre lämningarna. Vilken är lägsta och högsta ambitionsnivå?

Källorna till torpens landskap

Källmässigt är det en fröjd att arbeta med torpens landskap. Kartor från 1750 och framåt ger oss ofta en detaljerad bild av inägornas arrondering, mantalslängderna och husförhörslängderna kan ibland på årtalet visa när torpet etableras samt när människor flyttar in och ut. Ofta finns dessutom en aktiv hembygdsförening som studerat just detta och sammanfattat resultaten i en bok med karta. Och kanske ska inte arkeologer ägna sig åt torpens personhistoria, annat än undantagsvis, eftersom hembygdsföreningar och lokalhistoriska föreningar gör detta så mycket bättre. Och har tiden att göra det på ideell basis.

Invändningen att vi redan vet så mycket om torptiden och torpens invånare har kommit på skam varenda gång ett torp har undersökts arkeologiskt. Det har visat sig att vi inte haft en susning om hur den materiella kulturen såg ut i verkligheten, hur lokal specialisering och arbetet med så kallade bisysslor kan avläsas i det arkeologiska materialet, eller hur växtligheten såg ut kring ett torp kring t.ex sekelskiftet 1800. Att vara obesutten var ibland att vara nerlusat av fattigdom och elände, men lika ofta kunde ett torp ha en materiell status som var högre än en mantalsatt enhet på 1/8 eller 1/16 mantal. Det är denna typ av komplexitet vi börjar kunna avläsa i materialet.

Jag hoppas att dokumentationsprojektet ”De obesuttnas kulturarv” kommer att bli ett avstamp mot en större medvetenhet hos länsstyrelserna när det gäller att förhålla sig till torpen landskap. Och jag hoppas verkligen att några av de många torplandskapen kommer att ”ligga i vägen” för exploateringen som ska ske i området som utreddes i Gårdveda/Målilla. Det ska bli spännande att följa ärendet vidare i den antikvariska hanteringen.

En ledfossil till torpen i utredningsområdet, den enkla nyponrosen.