En lugn dag i Dodge city
Publicerat: 10 sep, 2021…eller en sedelärande historia från 1620 – där ölet går in går vettet ut
Det var en gång för länge sedan, kring 1970 ungefär, en TV-serie som hette Krutrök (Gunsmoke i original). Krutröken låg tät över Dodge city, Kansas, där handlingen utspelade sig.
Ett avsnitt minns jag väl, nämligen ”En lugn dag i Dodge city”. Och det började lugnt, men inom några minuter byttes lugnet mot full kalabalik och drama som fortgick avsnittet ut. Kanske minns jag just det avsnittet eftersom det gav en blixtutbildning i begreppet ironi och att ironi kunde vara roligt.[i] Det var ju inte lugnt i Dodge city denna dag, utom tvärt emot vad avsnittsrubriken hade utlovat, en fullständig mardröm av oförutsedda händelser för sheriffen Matt Dillon.[ii]
Krutröken kunde också ligga tung över Jönköping och vissa dagar längtade nog borgmästare och råd efter Den frid som övergår allt förstånd, allt medan kiv, fylleri, lönskaläge och olaga köp försiggick på stadens gator och i dess gårdar.
En lugn afton i Jönköping stad
På vårkanten, framåt kvällen en dag i mars är 1620, stod bardskäraren Christian Lelandt och språkade i allsköns ro med Per Nilsson vid Pers bod där Per sålde skinn. Medan de talade staplade Lasse sadelmakare ut från underbyggmästarens kåk, där Lasse och underbyggmästaren suttit och druckit. Det gick inte att ta fel på att Lasse var full som en ämbar där han ostadigt men målmedvetet strävade gatan fram. Christian och Per följde honom med blicken och såg hur han stannade upp, gjorde 180 grader om och började gå tillbaka igen, fortfarande som om han kämpade i motvind.
Lasse spanade bort mot Pers bod och bestämde sig för att det primo var för tidigt att gå hem, secundo att han faktiskt hade ett ärende att uträtta hos Per med skinnen, samt att han tertio kände starkt för att gräla.
– Per! Har du något handskskinn att sälja? Frågade Lasse och försökte borsta till sig lite. Jo vars, Per gick efter ett skinn, lade det på bodens utfällda lucka och överlät åt Lasse att bedöma skinnets kvalitet. Efter något dividerande kring priset bestämde Lasse sig för att inte köpa skinn just i dag, sköt skinnet över till Per igen och skulle just gå därifrån då Christian lade sig i
– Lasse, köp skinnet, du har pengar nog!
Christian, som i övrigt insåg att samtalet med Per var över släntrade efter dessa ord iväg bort från boden och kom fram till en annan Per, nämligen Per guldsmeds, port innan han märkte hur någon tog tag i honom bakifrån och började överösa honom med glåpord och slag. En uppretad Lasse, förbannad över Christians uppmaning till köp eller det faktum att han bara gått därifrån, hade äntligen givit en orsak, om än aldrig så liten, till gräl och slagsmål.
– Gack ifrån mig, vrålade Christian, eller så slår jag dig med en sten! I samma stund bände han sig loss ur Lasses grepp, böjde sig ner, fick tag i en sten från gatan, och sprang in genom guldsmedens port som han hastigt stängde bakom sig. Lasse var dock inte mer ostadig än att han kunde sparka upp porten och gick nu mot Christian med dragen värja. Christians fördel var att han var spiknykter och med en fint ”kom han i hast under honom och fick ifrån honom samma wäria”. Obeväpnad var det nu Lasses tur att ta upp en sten, måtta mot Christians huvud och drämma till. Per Nilsson från skinnboden och Per guldsmed hade hört larmet och kom nu störtandes från var sitt håll och skilde de trätande åt.
Christian, nu med ett huvud blodigt sårat, tog sig i säkerhet i guldsmedens stuga medan Per med skinnen och Per guldsmed lämpade Lasse ut på gatan och stängde porten så den inte skulle gå att forcera av den alltmer ilskne Lasse. Sårad, ursinnig, sur och full hamrade Lasse på porten, men till ingen nytta. Det var efter några minuter som doften av krutrök började hemsöka de kringboendes näsor, samt ljudet av bösseskott. Av och ann på gatan travade nu Lasse och sköt med sin bössa allt medan gatan tömdes på folk. Den redige Nils Nilsson gläntade på sin dörr, stack ut huvudet och ropade till Lasse
– Är hon laddad?
– Nä, sluddrade Lasse, jag skjuter med löst krut!
– Kan du svära på det? ropade Nils varpå Lasse gjorde sin ed på ”att honn var icke ladd” innan han ställde sin kurs genom styv kuling mot torget.
Där borde Lasse ha nyktrat till något, ty på torget stod lagens arm i form av Jönköpings borgmästare, men istället ljusnade den drucknes uppsyn, för här var en man som borde höra ett och annat sanningens ord! Lasse, fortfarande rund under fötterna, krokade arm med borgmästaren, höll upp ett finger och sade
-Jag gifver Borgmästare och Rådh sjutusende Djävlar!?[iii] Och dessutom, varför håller du den där tjuven och skälmen Christian Bardskärare om ryggen? Fler sanningar kunde borgmästaren ha fått right up his face om inte två knektar uppenbarat sig som resolut avlägsnade Borgmästaren från Lasses omfamning samt släpade delinkventen med sig till finkan, troligen under okvädingsord och protester.
Tingsförhandling hölls den 28 mars. Där ”bekänna alla the som honom såge at han war så drucken, at han kunna knappeligen gåå,” Däremot kunde Frans Norrwich intyga att Lasse, då han drack hos underbyggmästaren, varken hade baktalat Christian eller uttalat hot mot honom. Ett spontant uppkommet överfall med andra ord. Lasse själv var vid tillfället tämligen spak och kunde inte neka till någon av åtalspunkterna utan bad ödmjukeligen om nåd. Straffet utdömdes enligt Edsörebalkens 2 kapitel och Konungsbalkens 8 kapitel. Att såramålsbalken inte kom till användning måste betyda att slaget mot Christians huvud inte varit allt för hårt. Här borde jag ju meddela vad straffet blev, men i protokollet redogörs endast efter vilka paragrafer Lasse dömdes.
Domböckerna, ett konflikternas kulturarv
Denna redogörelse för en allt annat än lugn eftermiddag och kväll i Jönköping stad år 1620 ger oss nutida inte så många lärdomar utöver det vi redan vet: att där ölet går in går vettet ut samt att om man prompt ska gå omkring med pickadoll bör den vara laddad med löst krut. Precis som barndomens leksakspistoler laddade med knallpulver, allt för att efterlikna protagonisterna i Krutrök.
Dramatiken ovan är hämtad ur den delen av stadens tänkeböcker som fördes från och med år 1571 och framåt. Tänkeboken är en outsinlig källa till dramatik, ond, bråd död, kärleksbekymmer, tjuverier och simpla fylleslagsmål. De är framför allt ett konflikternas kulturarv. Men mellan raderna finns vardagslivet beskrivet, daglig handel och vandel, husen och gårdarna, persongalleriet och inte minst språket. Det som talades i form av återgivna dialoger och det som skrevs ned av rådhusrättens skrivare.
För den som vill ta del av detta kulturarv finns originalen tillgängliga online via Arkiv Digital. Det kan kännas oöverstigligt för den som inte tidigare läst 1500- och 1600-talstext att ge sig i kast med det, men tar man sig bara tid att ”knäcka koden” går resten av läsandet ganska obehindrat. Jönköpings läns museums önskan är att tänkeböckerna från 1571 och framåt någon gång ska transkriberas till tryckt text och ges ut i en textkritisk utgåva, tillsammans med artiklar som diskuterar allt från språkhistoriska aspekter till rättshistoriska, kulturhistoriska, stadsgeografiska samt genusrelaterade problem. Grosshandlanden Johan Adolf Malmsten har bidragit med ekonomiska medel till en förstudie kring en eventuell utgivning av tänkeböckerna. Ådel V. Franzén är projektledare för en grupp tänkeboksintresserade både inom och utom länsmuseet. Hur projektet fortskrider kommer nog att avspeglas i våra bloggar framöver.
Dessutom: den som vill ge sig på en TV-serie om Jönköping kring sekelskiftet 1600 skulle knappast lida brist på uppslag till konflikter.
[i] Om avsnittet hette ”En lugn dag i Dodge city” på svenska vet jag faktiskt inte, eftersom jag växte upp i Norge där serien hette Kruttrøyk och avsnittet:”En rolig dag i Dodge city”. Det ska också sägas att mina föräldrar med stor tveksamhet lät mig se Western-serier. Eftersom människor blev beskjutna och även dog kunde detta omöjligen vara bra för barn att bevittna. Kompisarnas föräldrar var inte lika hårda så det gällde att gå hem till dem och titta tills päronen så småningom gav upp sitt motstånd. De ville ju titta själva.
[ii] Ja, jag antar att skådisen fick sitt namn efter den, åtminstone i USA, omåttligt populära sheriffen.
[iii] Eller som det står i protokollet från den 28 mars 1620 ”sjutusenden D!”
i Information
Kategorier
Kontaktuppgifter
Ådel Vestbö Franzén
Kulturgeograf