”Den skändlige tyrannen Kristian”

Dåden i Nydala

Fortsättning på ”En eriksgata som Jönköpingsborna sent skulle glömma”.

Efter att ha avrättat Ribbingarna i Jönköping fortsatte Kristian mot Nydala kloster i slutet av januari 1521. Han misstänkte att cisterciensermunkarna stött upproret och tänkte inte låta det heller passera ostraffat. Det finns flera berättelser om hur det gick till när den danska hären anlände till klostret.

I klostrets kopiebok antecknade en av munkarna kortfattat: ”År 1521 led vår vördade fader abbot Arvid martyrdöden och dränktes tillsammans med sina konventsbröder av den skändlige tyrannen Kristian, som även lät halshugga ett stort antal biskopar och ädlingar”.

Här omnämns Kristian som tyrann, det epitet som sedan skulle komma att följa honom i svensk historieskrivning, kanske inte helt oförtjänt. När Gustav Vasas propagandaapparat fått bearbeta berättelsen blev händelsen än utförligare redogjord för. I ett brev från Sveriges rikes råd, i juni 1523, dvs i samband med kröningen av Gustav Vasa i Strängnäs den 6 juni, tillskriver de ”alla människor” som ”söker och älskar sanningen”. Där sägs att kung Kristian anlänt på kvällen till Nydala och där mottagits gästfritt av abboten. Dagen därpå, omedelbart efter morgonbönen hade de gripit både abbot Arvid och munkarna, låtit binda dem med rep och kastat dem i sjön Rusken. Abbot Arvid hade lyckats göra sig fri från repen och försökt simma iväg, men blev upphunnen och överfölls med svärd och lansar och hölls under vattnet tills han drunknade. Därefter bortförde de allt av värde och begav sig vidare mot Danmark. Händelsen när Kristians män dränker munkarna återgavs sedan på Blodbadsplanschen.

Efter Kristian kom Gustav

Avrättningen av munkarna var emellertid bara början på eländet för Nydala kloster. När väl Gustav Vasa kom till makten igångsattes snart reformationen, där katolicismen och påvemakten skulle krossas och kyrkan underordnas kungen. Klostrens rikedomar drogs in till kronan och efter 1520-talet tycks munkarna ha lämnat bygden. Det innebar också ett successivt förfall för klosteranläggningen.

Om adeln förlorade sina huvuden kanske inte bekom smålänningen…

…men när rätten att bära vapen ifrågasattes, då..!
Som en historiker uttryckt det var det knappast händelser som när svenska stormän miste livet eller ens när munkarna råkade illa ut, som drabbade den småländska allmogen mest. Men när kung Kristian samtidigt kungjorde att befolkningen skulle avväpnas, protesterades det högljutt. Alla vapen skulle lämnas över till fogdarna och dessutom avkrävdes bönderna en stor extraskatt. Rätten att bära vapen gick långt tillbaka i tiden och var inget man tänkte ge upp frivilligt. Resningen tog ny fart och det banade väg för Gustav Vasa – men det är en annan historia.