Habo ullspinneri

Habo Ullspinneri är en av de mer kända industrierna inne i samhället. Företaget grundades i blygsam skala 1882 vid Kvarnekulla, men fick sin nuvarande etablering inne i Habo några år senare.

Ullspinneriet tillverkade först enbart garner, men från och med 1920-talet utgjorde filtarna den dominerande produktionen. Filtarna såldes under varumärket Habo-filten och genom åren kom miljontals filtar att tillverkas. Förutom den egna tillverkningen bedrev man också en omfattande löngodsrörelse, d.v.s. man samlade in ull via ombud och förädlade denna till garner, filtar m.m. På 1930-talet hade företaget ca 300 ombud i södra och mellersta Sverige. Löngodsrörelsen var vanlig vid landets mindre yllefabriker.När företaget var som störst, efter andra världskriget, fanns ett hundratal anställda, varav cirka hälften var kvinnor. Ullspinneriet drevs fram till 1966 då väveridelen med filttillverkningen togs över och lades ned av Tidstrands i Sågmyra. Spinneriverksamheten fortsatte emellertid ytterligare några år. Färgerirörelsen drevs vidare av den gamla ägarfamiljen och levde vidare in på 2000-talet.

Den centrala industrianläggningen domineras av två stora rödfärgade träbyggnader uppförda i vinkel, där den ena inrymde spinneriet och den andra väveriet. Byggnadsbeståndet är i huvudsak från åren 1915-1945. Fabrikslokaler av trä av denna storlek är numera ovanliga. Träbyggnaderna har ofta ersatts av tegelbyggnader av brandskyddsskäl. I likhet med flertalet andra textilindustrier lokaliserades anläggningen till ett vattenfall. Den stora dammen i Hökesån har lämnat såväl direkt som elektrisk kraft för fabriksdriften. Dammen, som byggdes 1917, är sedan några år tillbaka torrställd.

”Spinnet” i Habo fungerar idag som utställningshall och kulturcentrum. De stora öppna salarna ger en god bild av den ursprungliga fabriken, trots att all produktionsutrustning är borta sedan länge.

Ladda ner texten i pdf-format på svenska
Habo ullspinneri (pdf 2 MB, nytt fönster) >

Ladda ner texten i pdf-format på engelska
Habo ullspinneri (pdf 2 MB, nytt fönster) >