Vill du minnas tillsammans med mig?

Jag bloggar på temat Fem saker du inte visste om hembygdsrörelsen. Här bjuder jag dig nummer fyra.

Minnet berättar sin historia

”Det där är ju Berit Ek! Hon jobbade i telefonväxeln. Hennes pappa ägde gården i Svängen.”

Ja, så kan det låta när vi i hembygdsrörelsen träffas. Jag har varit på många hembygdskvällar där de närvarande börjar att minnas ihop. Det blir trevliga samtal kring människor och platser i den lokala historien. Ofta människor och platser som inte finns idag.

Hur vi använder historien

Anna Eskilsson har i sin doktorsavhandling På plats i historien tittat närmare på hembygdsföreningar genom att studera deras verksamhet. I sin text visar hon på tre sätt som hembygdsföreningarna arbetar på:

1. Upptäcka och ärva
2. Visa och praktisera
3. Minnas och träffas

Det är det där sista, att minnas och träffas som fascinerar mig alltjämt. Anna använder sig av begreppet minnesbaserat historiebruk. Låt mig förklara. Historiebruk är hur historia används av människan i olika sammanhang. Kanske tänker du att: Men jag använder aldrig historia. Men visst är det så att du troligen använt dig av frasen ”förr i tiden” eller ”när jag var ung”? Det är två exempel på hur vi använder historia i vår vardag. Vi hänvisar till en tid som varit. Det är historiebruk. Det minnesbaserade historiebruket är till exempel när vi tittar igenom alla bilder i datorn tillsammans med barnen. Vi blir påminda om semestrar, födelsedagar och händelser ur vardagen och har ett samtal som tar avstamp ur det vi minns.

Minnen skapar identitet

Det är så det går till i de flesta hembygdsföreningar. De minns ihop. Det här gör hembygdsrörelsen unik. Den når ner på mikronivå och tränger in i den djupaste av identiteter. Men varför vill man lära sig om en historia som man redan känner till? Jo, det handlar om identitet. När vi för ett samtal om historia genom att plocka den direkt från minnet så skapas en tillhörighet. Jag minns därför hör jag till.

Räknas mina minnen?

Fast jag minns inte så ofta ihop. Jag är född och uppvuxen på en annan plats och får historien indirekt berättad för mig. Jag lyssnar gärna men jag kan inte vara med och bidra till samtalet eller skapandet av den lokala identiteten. Betyder det att jag inte hör till? En del skulle säkert påstå det. Men en majoritet skulle svara att det gör jag visst. Det minnesbaserade historiebruket kan vara inkluderande men också exkluderande. Det är hembygdsrörelsen som kan hjälpa mig med att utveckla min identitet i min nya hembygd. För din lokala hembygdsförening är expert på det Anna Eskilssons skriver om, nämligen att visa och praktisera. Vi får välja att lära oss. Vi måste välja att vara nyfikna.

Patricia Hallman
Verksamhetsutvecklare interaktion