Tidens gång

Publicerat: 15 sep, 2020

Tiden är dyrbar; Ont om tid; Tid är allt vi har; Tid är pengar; Slösa inte bort tiden; Gott om tid; Styra över sin egen tid; Tidstjuv, Övertid – är bara några av alla uttryck vi har för att beskriva vårt förhållande till tiden.

I det gamla bondesamhället styrdes inte arbetet av timmar, minuter och sekunder. Tiden beskrevs istället med uttryck för hur länge ett arbete kunde pågå utan rast, tiden mellan två måltider eller ett stycke avverkat arbete.

Det fanns olika lokala uttryck som beskrev tiden. Ordet reft eller rift beskrev den tid det tog att utföra en viss mängd arbete: en rad av sädeskärvar på åkern, raden av vekar vid ljusstöpning, men även den del man tog i taget vid skurning av golv. Tåka kunde vara ett par timmars körning med vandringströsken. Ordet ökt eller orka kunde betyda ett lagom arbetspass vid plöjning. Med ett pusthåll beskrevs den vägsräck man kunde köra utan vila eller en viss mängd säd till tröskning mellan två vilopauser.

Naturens kalender

Människor levde efter årstidens växlingar, dygnets rytm med ljus och mörker och månens skiftningar i nymåne och fullmåne. Att veta exakta tidpunkter var inte alltid viktigt. Tiden avlästes i naturens kalender – naturen och djurlivets växlingar. I vissa trakter sades ”braxen leka när häggen blommar”. Tranans återkomst till Småland förknippades med Jungfru Marie bebådelsedag, 25 mars.

Arbetsårets sysslor följde naturens skiftningar. Jordbrukets rytm med sådd och skörd, fårklippning och slakt delade in året. Flyttfåglarnas återkomst var ett tecken på att vårbruket skulle börja. Annat såningsmärke var lövsprickningen.

Årets händelser

Till arbetsårets sysslor förknippades händelser och tidpunkter under året. Människor kunde säga att de var födda när rågen såddes eller när fåren lammade. Men vid vissa tillfällen var det viktigt att ha kunskap om exakt tid, exempelvis vid samling till marknad. Då var iakttagelser av månens växlingar i ny och nedan användbara. Arbetet under året kopplades ofta samman med de kristna helgonens märkesdagar. Ett välkänt talesätt var: ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka”. Med det menades att om den höstsådda säden gått i ax till Eriksmässan (18 maj), kunde man baka bröd av mjölet till Olofsmässan (29 juli).

Tiden i industrisamhället

När Sverige började bli ett industriland under 1800-talet fordrades samordning av järnväg, telegraf, fabriker och andra verksamheter. Det blev nödvändigt med gemensam klocktid i landet. Maskinerna i fabrikerna krävde punktlighet av alla. De dyrbara maskinerna fick heller aldrig stå stilla, vilket medförde att fabriksägare införde skiftarbete. Arbetarnas tid blev alltmer uppdelad i arbetstid och fritid. Skolan blev den plats i samhället där människorna skulle lära sig att disciplinera tiden.

Välkommen att bese tids-föremål, som nu visas i en monter i entréhallen på länsmuseet!

 

 

Lästips:
Bohman, Stefan (1988). Tid i olika tider: temastudie i anslutning till utställningen Modell Sverige. Stockholm: Nordiska museet.
Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar (1979). Den kultiverade människan. 1. uppl. Lund.
Medelius, Hans (1989). Om bondens tid och arbetets tid. Människan och tiden. Läckö slott 1989. Skövde: Västergötlands turistråd.
Svensson, Sigfrid (1967). Bondens år: kalender och märkesdagar, hushållsregler och väderleksmärken. Ny, rev. utg. Stockholm.
Åstrand, Barbro (1963). Gamla ur: ur Kulturens samlingar. Västerås.

i Information


Kategorier

Kontaktuppgifter
Maria Ridderberg

Verksamhetsutvecklare samlingar


Bilder

Med ett timglas mäter man en viss tid med hjälp av rinnande sand i glasbehållare. Sanduret användes från medeltiden och ända in på 1800-talet. I kyrkor och vid universiteten nyttjades timglas för mätning av predikningarnas och föreläsningarnas längd. Även inom sjöfarten användes timglas för mätning av arbets- och viloperiodernas längd. I kyrkorna fanns på predikstolen fyra timglas sammankopplade i en träställning. Det första glaset tömdes på 15 minuter, det andra på 30 minuter, det tredje på 45 minuter och det fjärde på 60 minuter. På så vis kunde prästen övervaka sin tid under predikan.
Solringen var en billigare tidmätare att köpa än ett fickur för många under 1800-talet. Ringen kallades även för drängarnas ur. Solringen fungerar som ett solur, där solljuset visar tidpunkten i ringen.
Solringen består av en bredare slät ring med en skåra. På ringens utsida är begynnelsebokstäverna för årets 12 månader (I F M A M I I A S O N D) markerade i två rader. På ringens insida är siffror markerade i två rader. Siffrorna markerar timmar, en rad för förmiddagen (4 5 6 7 8 9 10 11) och en rad för eftermiddagen (1 2 3 4 5 6 7 8). Siffran 12 (middagen mitt på dagen) står mellan de två raderna. Utanpå ringen ligger en smalare och skjutbar ring, försedd med ett hål. Vid avläsning placeras hålet på den smala ringen vid aktuell månadsbokstav. Man håller ringen hängande fritt i luften, så att solen träffar hålet. Tiden kan sedan avläsas på den breda ringens motsatta insida, där solstrimman träffar timsiffran. Illustration ur ”Gamla ur” av Barbro Åstrand, 1963.