Stickat i samlingarna

Stickning löper som en röd tråd genom flera utställningar på Länsmuseet i sommar. I utställningen ”Kulturkoftor & Sagotröjor” möter vi stickade plagg ur sagor och verklig historia, producerad av Celia B Dackenberg och Upplandsmuseet. ”Höglandströjor” är en mindre utställning med stickade tröjor, en för årets varje månad, av Matilda Forsärla med inspiration från höglandets natur i norra Småland.

Föremålsmontern i museets entréhall innehåller ”Stickat i samlingen”. Här visas prov på den rika variation av stickade föremål som finns i museets samling, allt ifrån vardagssaker som strumpor och bindor, till konstverk och märkes-väska inspirerad av modefirman Hermès.

Stickning är idag ett populärt handarbete, som ger kreativ avkoppling för många på fritiden. Likväl var det ganska sent i tiden som handstickningen blev vanligt i Sverige. Under 1500- och 1600-talen importerades stickade lyxvaror, såsom strumpor, vantar och tröjor av silke. Så småningom, vid 1600-talets mitt, började stickningen med ullgarn att utövas i landet. Men först på 1700-talet blev handstickningen allmän i Sverige. Tekniken kom i och med det att ersätta den sedan vikingatiden använda nålbindningstekniken för tillverkning av vantar, sockor, mössor.

Stickning i Sverige

Konsten att sticka kom till Sverige via Danmark, till Halland och Skåne, och till Gotland via tyska handelsmän. I dessa områden utvecklades husbehovsstickningen av olika plagg till en viktig bisyssla och inkomstkälla till jordbruket. Här kunde både män, kvinnor och barn vara sysselsatta med stickning. Kringvandrande handelsmän sålde sedan varorna vidare i landet.

Vid 1800-talets början bidrog den ökade tillgången på bomull att stickningstekniken utvecklades. Tack vare bomullens fasthet kunde genombrutna spetsmönster skapas. Av vitt garn stickades finare strumpor, vantar, spetsar och täcken. På 1700-talet hade de första stickmaskinerna kommit till Sverige och vid 1800-talets slut hade de utvecklats till att bli lättanvända, och kunde spridas till hemmen. I flera mindre samhällen på landsbygden skapades hemindustrier, som gav viktig inkomst till många kvinnor. Maskinstickade varor blev nu mer lättillgängliga på landsbygden.

1900-talet

Stickade plagg fick under slutet av 1800-talet ny funktion som elastiska och värmande ytterplagg i människors begynnande sport- och friluftsliv. Under1940-talets beredskapsår, under andra världskriget, handstickade frivilliga personer stora mängder av strumpor, vantar, hjälmskydd med mera till soldater i fält. Efter kriget var det brist på varor och hemstickade jumprar, kjolar, klänningar blev ett mode.

På 1970-talet uppstod en stickningsvåg som en del av gröna vågen-rörelsens protest mot det moderna konsumtionssamhället. Med rörelsen följde intresse för självhushållning och äldre tekniker. Stickning av plagg blev ett fritt skapande med många färger och mönster. Handstickningen fick på nytt ett enormt uppsving under 1980-talet. Med grova stickor gick det nu fort och lätt att sticka fylliga tröjor.

Handstickning intresserar många människor. I vissa perioder har stickning varit mer populär, under andra mindre. För många är stickningen ett uttryck för egen kreativitet, skaparglädje, återhämtning, där sysslan med händerna blir ett konkret användbart resultat.

Lästips:

Nylén, Anna-Maja (1981[1975]). Hemslöjd: den svenska hemslöjden fram till 1800-talets slut. 4. uppl., 3. tr. Älvsjö: Skeab.
Snidare, Uuve (1991). Stickning: en lustfylld konst. Stockholm: Brevskolan.
Wintzell, Inga (1976). Sticka mönster: historiskt om stickning i Sverige. Stockholm: Nordiska museet.
Wintzell, Inga (1988). Stickning i svenska landskap. Levande textil. Svenska turistföreningens årsbok 1988.

Fingervantar från Jönköpings läns hemslöjdsförening.