Trender i stadsbyggnad – om höghus och landmärken

Frågor kring planering och stadsutveckling går i cykler. 1960-talets storskaliga omdaningar av stadskärnorna då man rev för att få in det moderna är omtalade och kritiserade. Inom bostadsbyggandet handlade det om sanitära frågor men också om högre markutnyttjande. Det bereddes plats för Domusvaruhusen och snabbköpen. Industrier ersattes med kontor. De kraftiga stadsomvandlingarna ledde efterhand till stora protester och frågor om bevarande och anpassning präglade sedan debatten under relativt lång tid.

Sedan ett antal år har diskussionen svängt, förtätning är ett rådande begrepp, tidigare industrimark i någorlunda centrala lägen, avrivna tomter, ”outnyttjade” grönytor, ”överdrivet stora” innergårdar och lägre bebyggelse är föremål för exploatering. Trycket på exploatering styrs av ett växelspel mellan fastighetsägarnas förväntningar och vad gällande detaljplaner tillåter. I ett läge där man politiskt bejakar förtätning, blir också om- och tillbyggnader som tidigare var otänkbara möjliga och till och med önskvärda. Det började med inredning av vindar för att följas av mer eller mindre anpassade påbyggnader på taken. Utvecklingen drivs som ett självspelande piano, från fastighetsägarnas sida handlar det om att förmera hyresintäkter, högre exploatering ger fler kvadratmeter och så länge det går att hyra ut är det lönsamt. Från politiskt håll är drivkraften ofta en vilja att visa handlingskraft, trycket på bostäder och en expansionsdriven syn på utveckling, i det spelet väger stundtals kulturvärdena lätt.

1960-talets nybyggnadsprojekt i gamla lägen var ofta storskaliga vad gäller utbredning, en ny byggnadskropp kunde uppta ett helt kvarter. Men avseende bygghöjden fanns ofta en vilja att förhålla sig till den övriga stadens skala. Vilket gör att nytt och gammalt trots sina helt olika karaktärer ända samspelar och talar till varandra. Något man inte kan säga om mycket av det som uppförs idag, avvikelsen är en poäng i sig. Husen ska sticka ut, vara landmärken och sätta staden på kartan. Byggnaderna talar inte till något annat än till sig själv – se mig! Man kan nästan likna det vid en egocentrisk, närmast narcissistisk arkitektur utan några egentliga relationer till omgivningen.

Frågan är hur många landmärken en stad klarar av, innan de så kallade landmärkena tappar sin innebörd och bara blir ytterligare ett desperat utropstecken för vår tid? Det senaste exemplet i raden är det i somras presenterade nya höghuset vid högskolan, i Jönköpingsposten beskrivs det bli ett Empire State Building i Jönköping, men vad gäller internationella referenser liknar det enligt mitt förmenande mera öststatsarkitektur. Mina associationerna går till den så kallade Stalinarkitekturen, (och då talar vi inte om Jönköpingsarkitekten Lars Stalin), skyskrapor med avtrappande torn som uppfördes i Sovjet och dess randstater, arkitektur som markerar makt och överhet, likheten är bitvis slående. Men som värdeord har referenser till USA och New York en mera positiv klang än de forna Sovjetstaterna. Hänvisningen Empire State Buildings får dock JP stå för, det kommunala fastighetsutvecklingsbolaget, som tillsammans med Science Park står som byggherrar benämner det planerade bygget Science Towers. Sen huruvida det tänkta bygget får en medveten anslutning till den tidigare stadsbilden kan man kanske ha olika uppfattningar om. De avtrappande sidorna är ett försök att göra en stor koloss lite smäckrare, men att försöka skriva in historiska referenser till bland annat Jönköpings slott och andra äldre byggnader med trappstensgavlar känns mest krystat och ett bedrägligt sätt att använda historien. Med sådan liknelser blir historien gisslan i ett försök att rättfärdiga en mycket kraftfull förändring av stadsbilden där man inte förhåller sig till stadens skalor eller omkringliggande byggnader. Högskoleområdet har i sig tillräckligt mycket intressant, både ny och äldre arkitektur och relation till platsens historia utan att behöva ytterligare ett ”landmärke”. Talet om landmärken och stråk för att binda ihop olika platser i staden blir dessutom sällan intressanta i gaturummet utan blir oftast just signalarkitektur.

Tidningsskriverierna i juni var kopplade till att byggnadsnämnden i Jönköpings kommun godkände det nya detaljplaneförslaget för granskning, men innan byggnationen blir verklighet ska detaljplanen också fastställas av kommunfullmäktige. Detaljplanen är nu ute för granskning och det är möjlig att lämna synpunkter fram den 21 november. Här är en länk till den föreslagna detaljplanen för del av Hälsan 2 m.fl, på kommunens hemsida (länken öppnas i nytt fönster). Planen finns också utställd i Juneporten.

Allt medan planprocessen i detta ärende framskrider kan vi läsa om de ytterst påtagliga problemen för den historiska bebyggelsen i anslutning till byggandet av det närmast förestående nya landmärket, höghushotellet på Tändsticksområdet. Men den problematiken kräver kanske ett särskilt inlägg.