fbpx
Slottsbranden, eld, lågor, rök och gnistor mot nattsvart himmel.

Slottsbranden på Visingsö för 300 år sedan

Publicerat: 21 dec, 2018

Den 22-23 december är det 300 år sedan slottsbranden på Visingsborg, när grevskapets juvel gick upp i rök och lades i ruiner.

Det magnifika stenhuset, som ligger intill hamnen på Visingsö, var under mer än 100 år bostad åt grevefamiljen, dess närmaste betjäning och arbetsplats för många Visingsöbor. Under många år lades skulden för slottsbranden på de ryska krigsfångar som då inkvarterades på slottet, men sanningen har visat sig vara en annan…

Död och reduktion

Greve Per Brahe den yngre (f 1602) fick grevskapet Visingsborg att blomstra under 1600-talet. Han var dess herre ända fram till sin död i september 1680. Hans andra hustru, Beata de la Gardie, dog tre veckor efter honom. Eftersom Per inte hade nära arvingar gick hans arv till brorsonen Nils Brahe den yngre.

Bara några månader efter Nils tillträde drogs grevskapet in till kronan vid den stora reduktionen. Staten beslagtog de dyrbara slotten och lade dessutom på en saftig, retroaktiv skatt på grevens arv. I all hast räddade Nils så mycket han kunde från Visingsborg och grevskapets övriga slott. Sakerna fördes till Skokloster som Nils blivit herre till, genom äktenskap med Carl Gustaf Wrangels äldsta dotter, Margareta Juliana. Nils lyckades få med sig stora delar av Visingsborgsbiblioteket, en hel del konst, möbler, husgeråd, silver och guld. Trots alla rikedomar (och allt han kunde sälja på auktion från slotten) fick han senare försätta greve Pers dödsbo i konkurs.  Dödsboets ekonomi knäcktes av de stora skattepåslagen. Det var tur att de stolta ”grevarna Per” inte behövde uppleva denna fullständiga kollaps, som skulle bli än värre…

 Modell av vitputsat slott. Slottet hade fyra längor, kvadratiskt placerade med en borggård i mitten. Flera torn och bastioner runt anläggningen.

Den västra delen var slottets äldsta och i husets övre delar fanns greveparets bostadsrum. I östra längan fanns bland annat köket och grevens kansli. På övervåningen i den södra längan (åt öster) låg gästabudssalen som var mycket stor. Från början var den 27 x 12 meter men minskades under Per Brahe d y’s tid till 17 x 12 meter. Man kan föreställa sig alla trevliga fester och sammankomster som hållits där! Den norra (och minsta) delen, där några av de fångna officerarna inkvarterades, klarade sig helt  utan skador men har senare rivits. Den östra och västra längan brann ned före den södra, som är den del som står kvar idag. Det kan tyckas vara ett konstigt brandförlopp och det var det. Antagligen berodde den märkliga spridningen på ”viss hjälp” från några av slottets inkvarterade.

Ryska krigsfångar på slottet

Under flera år stod Visingsborg tomt och övergivet. Några år in på 1700-talet kom den statliga övermakten på att slottet kunde användas som fängelse åt ryska krigsfångar (och ryssarnas allierade som kunde vara bland annat polacker, kosacker, engelsmän och holländare som tjänade den ryske tsaren).

Tidigare var krigsfångarna utplacerade lite här och var hos borgerskap och bönder och fick arbeta för att få mat. De behandlades vanligen väl och kunde röra sig med viss frihet. Det var dock annat för de svenska fångarna i Ryssland. När kung Karl XII nåddes av uppgifter om den hårda behandling många fick utstå, inte minst greve Carl Piper, beslutade han att ryssfångarna skulle låsas in och övervakas bättre.

Slottet fylldes till bredden och inrymde som mest drygt 2000 fångar. Bland dessa fanns några högt uppsatta officerare som tillfångatagits i Narva. De blev något bättre behandlade än övriga och hade med sig sina familjer och uppassning i fångenskapen. Ofta hade de krav och synpunkter både på boende och på maten som serverades. De var ju fångar förstås, men det svenska befälet tänkte (och hoppades) att om ryssofficerarna behandlades respektfullt, kanske de svenskar som var fångna i Ryssland också behandlades väl.

Man kan fråga sig hur alla fick plats i det kalla och dragiga slottet? Hur skötte man hygien och toalettbesök? Och hur ordnades mat till alla människor? Faktum är att fångarnas levnadsförhållanden var usla, många dog på slottet efter långvarig svält och stanken var fruktansvärd i de överbelamrade rummen.

Slottsbranden

Under många år har rykten florerat kring den brand som ödelade slottet natten mellan den 22 och 23 december 1718. Då slottsbranden bröt ut var 1623 personer inspärrade i huset. Man har tidigare menat att krigsfångarnas tålamod börjat tryta och att de därför stack slottet i brand. Med tanke på rådande förhållanden hade det varit rimligt. Men vid närmare undersökning visade sig brandorsaken vara en annan. Den 5 januari 1719 besökte lagman Broman Visingsö och brandplatsen. Han hade flera kollegor med sig och man förhörde flera av de vakter som tjänstgjort den aktuella kvällen och natten. Redan efter ett fåtal förhör stod det klart att branden börjat i en av vaktkamrarna i slottets nordöstra hörn och skulden föll på förridaren Johan Rasch. Många av vakterna låg och sov när elden kom lös, men flera vittnen, bland annat Föraren Smitt, kunde intyga att Rasch hanterat eld ovarsamt kvällen före branden.

Fältväbeln Boumgarten utesluter att fångarna hade något med eldens utbrott att göra. Han intygar att de var inne på slottet med låst dörr då branden startade. Däremot gjorde fångarna, i nästa skede, absolut ingenting för att hjälpa till med släckningen. Tvärtom sägs det att de hjälpte brandens spridning genom att ”sätta halm i fönstren”. De svenska befälen och de tyska vakterna lovade betalning till de som hjälpte till att släcka. Trots det stod de flesta och tittade på när branden gnagde sig igenom det 150-åriga slottet, grevskapets forna stolthet. Man menade ”att helvetet skulle brinna,” och det gjorde det. Den östra och västra längan brann ned före den södra. Elden gick tvärtemot vädret, vilket gjorde att man tidigt fick misstankar om att fångarna i den västra längan hjälpte till med brandspridningen. Ovanstående tes styrks av slottsfogden Mollerus som i förhör menade att det var ”nordvästan väder och mycket stilla” under kvällen och natten då det brann. Den norra (lilla) längan, där några av de fångna officerarna inkvarterades, klarade sig helt och hållet utan skador, men har senare rivits.

Vad hände dagarna efter ?

Av det en gång så praktfulla slottet återstod dagen efter bara rykande murrester, förkolnade takbjälkar och en massa bråte. Samma dag stod drygt 1600 fångar ute på borggården. Överstelöjtnant Wolfrath, som då var ansvarig för fångarnas bevakning skrev att ”…de begynte att frysa och knorra, helst som största delen av dem äro nakna…” Slottsbranden ställde till problem. Var skulle man nu göra av alla fångar? Den omedelbara lösningen blev att inkvartera allihop i gårdarna på ön. Enligt uppgift skall man ha fått 26 fångar på varje gård, vilket måste ha varit svårt för de enskilda Visingsöborna. Återigen, hur skulle man nu lösa inkvartering, hygien och mat åt alla? I januari 1719 skickades 233 av dem till Gränna och strax därpå fördes ytterligare fångar till fastlandet. På något sätt löste sig situationen, men det kan inte ha varit lätt för någon.

Huruvida förridaren Rasch senare ställdes till svars för det inträffade, är inte känt. Det är också osäkert om någon avled i slottsbranden. Genom detta var Visingsborg, juvelen i grevskapets krona, förstört och Braharnas livsverk för alltid lagt i ruiner.

Idag förvaltas ruinen av Statens fastighetsverk. Wisingsborgs Grevskaps Intresseförening arrangerar årligen olika aktiviteter på platsen, såsom till exempel visningar, tornerspel, teatrar och konserter – med resterna av grevarnas slott som en mäktig kuliss.

Panoramabild över slottanläggningen, bastionens höga vallar är kvar. Södra längans ruin reser sig mot himlen men resten är borta

Visingsborgs slottsanläggning. Den södra längan står kvar som ett vackert minne av forna tiders byggenskap. Platsen är ett populärt besöksmål bara några steg från hamnen. Här är det lätt att börja fantisera om livet förr. Vilka var egentligen människorna som bodde och arbetade här?

Rysskyrkogården

Rysskyrkogården ligger strax väster om det forna slottet. Den användes som begravningsplats för ryska fångar under åren 1716-1718. Sammanlagt tros ca 300 fångar (av 2000) ha avlidit och begravts där.

I september 2016 utförde Jönköpings läns museum tillsammans med Lars Winroth (Modern arkeologi) en georadarundersökning av området för att få veta mer om platsen. Man var nyfiken på om det rörde sig om massgravar eller individuella gravläggningar.

Vid undersökningen påträffades ca 54 enskilda gravar som alla är omärkta. Av dessa är 18 st tydliga och 36 möjliga. Gravarnas placering och djup vittnar om att gravsättningarna antagligen skett med viss samordning och kännedom om var människor begravts tidigare. Rimligtvis borde fler gravar ha funnits och man undrar var de övriga, mer än 200, i så fall är begravda? Finns de också där, utan att ha fångats upp av georadarn eller är de begravda på annan plats? Kanske kan framtida undersökningar och arkeologi ge fler svar på de gåtor som ännu är obesvarade.

Två minnesmärken har rests på senare tid.  Ett stort träkors (1965) och ett stenmonument med ryskt kors, rest av bland andra Ryska ambassaden år 1995.

 

Källor:

www.wikipedia.com

Nordström, Mikael och Winroth, Lars. Georadarundersökning av Rysskyrkogården på Visingsö, arkeologisk rapport 2017:22, Jönköpings läns museum dnr 63/2016

Jorikson, Håkan. 2004. Granne med fienden? Krigsfångar i Vista härad 1700-1721. D-uppsats i historia vid Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping

Jönköpings läns museums arkiv

Bilden överst på sidan:

Visingsborg brinner! Foto av Sofie Roempke, Visingsö, från dramatiseringen av branden som utfördes i september 2018. När slottet brann var fasaden täckt av ljus puts men den har gått förlorad under årens lopp. Bilden är bearbetad av Bibi Pålenäs