Handkolorerat kopparstick

Anna förgiftade sin man och dömdes till döden

Publicerat: 22 jan, 2019

Anna Sunesdotter förgiftade sin man och avrättades på Visingsö, den 22 januari 1679. Idag är det 340 år sedan.

År 1654 gav drottning Kristina Per Brahe ”rätt och halsrätt” över invånarna på Visingsö. I Tingshuset hanterades många rättsfall.  Greven var högsta domare och kunde både döma och benåda. Under sin ”regeringstid” lät greven utfärda en dödsdom. Det var den vackra Anna som dömdes till döden.
Här är hennes berättelse:

Vänskap och kärlek

Anna från Ed hade arbetat hos kyrkoherden sedan hon var 14 år.  Hon och dottern i huset, Elin, blev goda vänner. De umgicks alltid; arbetade, drömde om framtiden, gladdes eller sörjde tillsammans. Mellan de unga töserna fanns inga hemligheter. När de var i tjugoårsåldern berättade Anna för sin väninna att hon var förälskad i en fiskargosse från Vrixlösa och att hon lovat bli hans brud. Hon var lycklig och drömde om ett liv med en man hon älskade. Elin blev förstås glad åt nyheten och berättade att hon själv inte hade någon käraste.

När trumpetaren på Visingsborgs slott, Peder Jacobsson, kort därefter önskade den vackra Anna till hustru, tvingades hon av sina föräldrar att säga ja. I sorg lämnade hennes älskade fiskargosse ön. Samtidigt anhöll den medelålders och sjuklige komministern på Visingsö om Elins hand, och hennes föräldrar gav sitt godkännande.

År 1668 hölls på så vis ett dubbelbröllop på Visingsö, men tyvärr utan kärlek hos någon av brudarna. Tiden gick men ingen av dem blev lycklig i sitt äktenskap. Misströstan, sorg och besvikelse knöt deras band än starkare och de lovade varandra evig vänskap.

Tingshuset på Visingsö med putsad blekt gul fasad.  Tingshuset på Visingsö, där Anna dömdes till döden. Foto: Anna Ödeén.

Det brustna hjärtat läkte aldrig

Vi vet ingenting om hur makarnas liv såg ut, men tio år passerade och Annas hjärta läkte inte. Då kom fiskargossen tillbaka till Visingsö. Under åren ute i kriget hade han vunnit ära, rang och rikedom. Vad han hette vet ingen, inte heller om han på något sätt skall lastas för det som skedde. Anna drömde om ett annat liv och var desperat. Vad skulle hon göra för att få det bättre? Hon bestämde sig för att förgifta sin man. I hennes värld var det enda chansen att möjligen bli fri.

Men trumpetaren hade två misstänksamma systrar, som tidigt menade att brodern inte dött en naturlig död. De anklagade Anna för att ha förgiftat honom och hon spärrades in i slottets fängelse. Vid varje förhör nekade hon till brottet, trots omfattande bevisning.

Elins man var slottspräst, därför kunde prästfrun besöka sin väninna när hon ville under fångenskapen. Det var förstås med sorg i hjärtat, för Elin visste hur illa saken låg till. Det fanns aldrig någon möjlighet att rädda Anna, även om hon nekade till brottet var hon skyldig till mord. Istället ville Elin till varje pris skona väninnans själ ”så att hon kunde gå ur tiden som en botfärdig synderska, med en tro på Guds nåd”.

Anna dömdes till döden

Elins vänskap var trofast och osviklig. Hon fick väninnan att erkänna brottet vid ting i Visingsö tingshus. Anna medgav att hon dödat sin man med ”arsenicum eller mercurium sublimatum”, och häradshövdingen i grevskapet, Tyres Gunnarsson, dömde henne att ”halshuggas och i Bååle brinna”. Det var den 15 januari 1679. Greven var hemma och bekräftade domen. Han gjorde dock en ändring, tack vare den dömdas ”redliga bekännelse och botfärdiga sinnelag” skulle hennes kropp skonas från bålet och av släkten få begravas på avrättningsplatsen.

Annas kull är svagt upphöjd och idag xäxer några träd därAvrättningen ägde rum på en svagt upphöjd plats, så att många kunde stå runt och se vad som skedde. Idag växer några träd på platsen. Fotot är taget av Anna Ödeen en januaridag, nu 340 år efter avrättningen.

Vintergröna runt stenen

Den 22 januari avrättades Anna. Sägnen berättar att Elin vävde likklänning och huvudduk under nätterna mellan den 15:e januari och dödsdagen. På dagarna var hon i fängelset hos Anna. Vid Oxlebo, hundra meter sydväst om Brahe- och Kumlabyskolan, på västra sidan om vägen höjer sig en jordkulle. Det sägs att denna kulle skapades och fungerade som en upphöjd arena för Anna Sunesdotters avrättning. Några meter från kullen, där hennes huvud rullade ner, grävdes hennes kropp ner i jorden. Sommaren efter lades en sten, ungefär en meter i fyrkant, över graven och på dess översida inhöggs ett likarmat kors. Elin planterade vintergröna runt stenen.

Men säg den frid som varar för evigt? Det sägs att en hemmansägare i Kumlaby (i början av 1910-talet) ville skapa en trädgård på platsen. Då grävde han upp skelettet och flyttade det (och stenen) ett litet stycke söderut. Han planterade också om vintergrönan på den nya platsen. Det sägs också att han, mindre vördnadsfullt,  gjorde en potatiskällare i jordhögen.

I 1679 års dombok för Visingsö grevskap finns både anklagelsen, domen och protokollet över avrättningen samt anteckningar kring begravningen.

Kullen ligger mitt i Kumlabyskolans lekplats.  Kullen ligger där livet pågår varje dag, mitt i Kumlabyskolans lekplats. 

Bilden högst upp på sidan är två handkolorerade kopparstick ur Sebastian Münsters (1488-1552) Cosmographia, ”halshuggning” och ”bränning på bål.”

Källor:

Berg, Wilhelm. 1885. Visingsö. sidan 65 ff.

1679 års dombok för Visingsö grevskap i Visingsö museum som finns just i det gamla Tingshuset.

Svensson, Alarik, Fjärran blånande Visingsö.

Se Kumlabyskolans fina filmatisering av händelsen, publicerad 19 april 2015.

Bilder

Karta över Visingsö. Anna avrättades i närheten av Kumlaby.
Porträtt av kvinna med stora lockar Det finns inget porträtt av Anna. Här ett samtida porträtt från Visingsö av okänd kvinna.