Mästaren bakom Mollerus epitafium

Förundrade besökare omfamnas av den finstämda prakten som väl illustrerar hur grevens miljöer kan ha sett ut en gång i världen. Brahekyrkan står stolt kvar, i stort sett intakt, från Per Brahe den yngres tid och är i sanning ett levande minnesmärke över den svunna Brahe-epoken.

Kyrkan används regelbundet, gärna till bröllop och dop, dessutom är den en populär besökskyrka som tar emot många busslaster varje år. Kyrkomiljön minner om en tid då livet, dess förutsättningar, seder och traditioner var annorlunda än idag. Kyrkan står ensam kvar och bringar historisk kontinuitet när övriga Brahebyggen i grevskapet står i ruiner, eller är så ombyggda att de förlorat det mesta av sin forna karaktär.

De flesta av kyrkans inventarier har kända upphovsmän. Mycket av inredningsprakten har tillkommit via far och son Werner som var anställda hovkonterfejare hos Per Brahe den yngre. De var produktiva herrar som hade fullt upp med att utföra målningar, skulpturer samt inredningar till Braheslotten. Bara Johan Werner den äldres produktion synes ha uppgått till minst 91 verk under åren 1636-1655. Det var i alla fall det antalet konterfej (målningar) som såldes på Visingsborgsauktionen vid 1700-talets början. Sonen, Johan Werner den yngre, var inte sämre och till hans livsverk räknas minst 92 verk under åren 1656-1672. Därtill tillkommer sannolikt ytterligare verk som inte noterats utan som kanske getts bort i gåva, sålts, flyttats eller förkommit redan tidigt. I dag finns ett mindre antal verk bevarade av far och son Werners, bland annat i Visingsös kyrkor, men stora delar av produktionen har skattat åt förgängelsen eller tillhör den grupp konstverk som idag faller under epitetet ”konstnär okänd”.

Men, trots familjen Werners rika produktion finns annat i Brahekyrkan!
Ovanför den vackert utsmyckade dörren till sakristian hänger ett epitafium högt upp på väggen. Något undanskymt i sin placering påminner det oss om Herman Mollerus, slottsfogde på Visingsborg, och hans fru och barn. Måtten är ganska stora, på höjden mäter föremålet drygt 2,5 meter och på bredden ca 1, 65 meter. Om Mollerus är uppgifterna få. Han var sannolikt slottsfogde på Visingsborg under den tid då slottet dragits tillbaka till kronan efter reduktionen och kanske under den tid (1715 -1719) då slottet var förläggning för (ryska) krigsfångar från stora nordiska kriget.

Föremålet domineras av en stor texttavla som omramas av en kraftig, profilerad svart ram. I denna står all text. På alla sidorna runtomkring finns en genombruten och välavvägd akantusdekor. Nedtill en hjärtformad kartusch mitt i akantusornamentiken, med text och guldram. Upptill finns, på samma vis, en stående, oval textkartusch som är lagerkransinramad. På sidorna står Fides och Spes, två rundskulpturer som symboliserar, Tron och Hoppet. Högst upp tronar Kristus med segerfanan stående på världsklotet. Även han skuren i rundskulptur. Skulpturerna är ca 50 cm höga.

Sannolikt har objektet tillverkats mellan 1728 och 1733. Mollerus själv dog den 8 juni 1728. Man kan se att epitafiets inskriptioner gjorts av två olika personer med olika finess i sin handstil. Det sista årtalet som nedtecknats av ?den första handen? är 1728. Däremellan finns ett glapp och nästa årtal är 1733, men det är skrivet av nästa hand -som inte är lika förfinad. Tillverkningen har därför skett någon gång mellan dessa årtal. Upphovsmannen har hittills varit okänd. Forskningen har inte nämnvärt fokuserat på Mollerus liv eller gärning. Det är därför osäkert om det finns några uppgifter eller källor som kan styrka vem som ligger bakom prydnaden. Det kan med säkerhet konstateras att det inte är Werners verkstad. Tidsmässigt stämmer inte Werners verksamhet och inte heller stilmässigt.

Däremot har undertecknad gjort vissa jämförelser med objekt som tillverkats av Anders Ekeberg den äldres och den yngres verkstad.
Anders (Svensson) Ekeberg, den äldre, föddes 1655 eller 1656 i Borås. Som lärling och gesäll arbetade han bland annat under mästare i den så kallade Läcköskolan, Georg Baselaque och Johan Hammer, båda en tid i tjänst hos Magnus Gabriel de la Gardie på Läckö. Anders Ekeberg och hans gesällkamrat Gustaf Kijlman kom år 1678 till Borås där båda antogs som mästare i augusti 1679. Deras arbeten är stilmässigt lika och kan vara svåra att skilja åt. Båda torde även ha influerats av Marcus Jäger, en tysk barocksnidare som anses vara en av sin tids främste i västsverige. Både Kijlmans och Ekebergs arbeten bedöms hålla en hög konstnärlig kvalitet och är skickligt utförda. Ekeberg hade flera lärlingar, bland annat bildhuggaregesällen Sven Swan och Torbjörn Röding – som senare utförde en mängd arbeten och blev mästare i Växjö, där han även bosatte sig.

Anders (Svensson) Ekeberg den äldre från Borås gifte sig med Maria Andersdotter Lysman (1668-1748) och de fick två söner. Förste sonen var Sven Ekeberg, född 1691. Han blev bildhuggare precis som sin far och arbetade sannolikt med fadern i hans verkstad. Sven förefaller inte ha gjort någon större karriär på egen hand ty några verk av enbart honom är inte kända. Enligt kyrkböckerna avled han ogift, när han var 71 år, (den 2/3 1762) av ålder och fattigdom i stort elände.

Den andre sonen var Anders Ekeberg junior, född ca 1699 och avliden den 14 januari 1743. Strax innan Anders ingick äktenskap fick han en dotter tillsammans med Maria Malmström. Flickebarnet, som föddes den 3 december 1723, döptes till Beata Katrina. Därefter gifte sig AE junior, år 1724, med Christina Frinström Ekeberg (ca 1698 ? 1781) och det unga paret bosatte sig i Gränna. I detta äktenskap föddes en lång rad barn mellan de uppdrag som fadern hade; Anders (1725), Maria (1727), Johannes (1729, sedermera handskmakare) Beata Kristina (1735), Jonas (1737), Katrina Margareta (1740) och till sist Charlotta, 16 juli 1743. När Charlotta föddes hade pappa Anders redan avlidit ett halvår tidigare. Livet blev säkerligen tufft för änkan Christina, som då lämnades ensam med 7 barn. Fyra av barnen var sju år eller därunder. Christina kämpade på och vad hon levde av är okänt. I dödboken finns antecknat att hon avled på fattighuset av bröstfeber, i en ålder av 83 år. Då hade hon varit änka i nästan 40 år. Om något av ovanämnda barn gick i faderns spår har inte utretts.

Hursomhelst. För att knyta ihop säcken kring Anders Ekeberg junior och för att nå fram med poängen i denna artikel är det bäst att återgå till Ekebergs arbeten som kan ställas upp i en liten lista. Några av hans kända arbeten är altartavlan i Gränna 1722, idag bara fragmentariskt bevarad på grund av den kyrkobrand som drabbade Gränna kyrka i januari 1889. Ekeberg arbetade även i Haurida 1723, Adelöv 1731 och 1738 erhöll han 20 dlr smt för tillverkningen av Nässjö kyrkas dopängel. Samma år utförde han även predikstolen i Marbäcks kyrka.

Efter de jämförelser som jag har gjort, i samband med konserveringen av Mollerus epitafium i Brahekyrkan vill jag även lägga Mollerus till Ekebergs lista! Ännu har inga skriftliga källor påträffats som kan styrka denna tes, men stilmässigt råder inga tvivel om att Mollerus epitafium är närbesläktat med de arbeten som utfördes i Ekebergs verkstad. Även tidsmässigt och geografiskt överensstämmer denna idé med vad som skulle kunna vara med sanningen överensstämmande.
Mollerus epitafium är också behängt med en sorgflorsprydd värja. I nuläget vet vi inte särdeles mycket om varför den hänger där. Var det Mollerus egen? Hur och när har den använts?

Förhoppningsvis får jag anledning att återkomma både till attribueringen av Mollerus epitafium, till värjans historia och de huvudbaner som finns i trakterna  – som skulle kunna ha tillkommit i Ekebergarnas verkstad. Vi hoppas att ytterligare pusselbitar faller på plats i framtiden.