Gustaf Joels resa västerut blev historisk

Den svenska emigrationen till Nordamerika är välkänd och väl inrotad i vårt medvetande, främst tack vare Wilhelm Mobergs romaner. Hans skildring av utvandrare, som lämnar Sverige för gott och etablerar sig som jordbrukare, är emellertid inte typisk för utvandringens sena skede. Då var det i stället vanligt att man arbetade i de amerikanska städerna och sedan återvände till Sverige, i bästa fall med ett sparat kapital och värdefulla erfarenheter.

Emigrationen var omfattande. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 valde mellan 70 och 90 % av alla utvandrare att bege sig till just USA. Utvandringens omfattning påverkades inte i första hand av konjunkturerna i Sverige, utan i högre grad av konjunkturerna i USA. Rekordår uppstod därför när högkonjunktur i USA sammanföll med lågkonjunktur i Sverige.

Hemma i Bockebo

I Åkers socken framlevdes livet länge bortom de omvälvande världshändelserna. Hemmansägaren Johan Magnusson drev lantbruk på en gård i byn Bockebo, men lämnades ensam tillsammans med barnen när hustrun Emma dog av lungsot 1905. Då var sonen Gustaf Joel äldst i familjens syskonskara. Han hade lämnat hemmet i de sena tonåren 1897 för att bli dräng på andra håll i socken.

Efter en period i föräldrahemmet beslutade sig Gustaf Joel i juni 1911 för att bege sig till Amerika. Han gick därför till prästen för att erhålla en så kallad flyttsedel. Men av någon anledning kom han inte i väg vid detta tillfälle. Rätt tillfälle infann sig emellertid året därpå och via sin kontakt Emil Andersson i North Dakota visste han vart han skulle bege sig. Han var då 33 år gammal och ogift.

Jämnårig med Gustaf Joel var svenskamerikanen Malkolm Johnsson, som vuxit upp i Klevshult, bara några kilometer från Gustaf Joels födelsehem i Bockebo. Malkolm var vid denna tid på återbesök i Sverige. Han hade planer på att förvärva sin svärfars gård i Björnaryd, ungefär mellan Bockebo och Klevshult. Planerna hade emellertid gått om intet och han var nu på väg tillbaka till USA.

Vännernas avresa 1912

Gustaf Joel slog följe med Malkolm Johnson på överresan. De två avreste aningslöst från Småland och påbörjade själva atlantöverfarten från Southampton den 10 april. Efter kortare anhalter i Frankrike och Irland satte man kurs västerut. Strax före midnatt den 14 april krängde båten till eftersom man gått på ett isberg.

Hemma i Sverige rapporterades den 16 april om kollisionen och att alla passagerare hade klarat sig. Atlantångaren med Gustaf Joel och Malkolm gick nu för egen maskin mot hamnen i Halifax i Canada, enligt de första rapporterna i pressen. Men riktigt så väl hade resan inte gått. I själva verket hade båda omkommit när atlantångaren sjönk några timmar efter kollisionen.

Hemma i Åker noterade prästen i församlingsboken om Gustaf Joel: ”Omkom vid ångfartyget Titanics undergång den 15 april 1912”.

Anders Franzén, antikvarie