Begravningsvapen, en del av den sista resan

 Del 1: Att leva och dö med stil

I år kommer många att tillbringa sin semester på hemmaplan. Kanske funderar ni då på att besöka en och annan kyrka? Gör det! Kyrkan är en fantastisk plats för en stunds eftertanke och stillhet. När ni sitter där i kyrkbänken kanske ni får syn på de stora vapensköldar som ofta finns i våra kyrkor. Kanske undrar ni då vad de är för något och varför de hänger där? Häng med i länsmuseets blogg-serie i fem delar, där vi berättar om begravningsvapnens funktion och tradition! Vi börjar med att förklara lite grundläggande…

Begravningsvapen är ett minne från en svunnen tid, den svenska stormaktstiden som inföll under åren 1611- 1718 ca. Det var en tid med ett annat samhälle och i Sverige fanns en klar maktstruktur. Kungen var mäktigast, därefter kom adelsmännen, sedan prästerna, borgarna och därefter bönderna. Denna struktur var viktig. Alla människor var på något sätt en del av detta system, eftersom den växande stormakten behövde stabilitet och ett ”värdigt yttre” att visa upp för Europa.

För adelsfamiljerna var det ett livsuppdrag att behålla sin höga position. För att göra det måste man leva och dö med klass! Man bodde på herresäten med mycket jord och skog som ofta var gåvor från kungen. Ibland var resurserna stora och ekonomin god. Andra gånger var de egna pengarna slut. Då kunde många låna pengar på sitt goda namn och rykte för att upprätthålla den ståndsmässiga fasaden. Målet var ett liv i väl synlig lyx. Ju mer av allt, desto bättre.

Begravningen, en välplanerad affär

När livet nått sin ände var begravningen aristokratens sista chans att visa sin maktposition. Det var viktigt! På 1600-talet var ceremonierna mycket påkostade och planerade in i minsta detalj. Faktum är att adelsmännens begravningar ofta höll samma klass som de kungligas.

Tiden mellan själva dödsfallet och gravsättningen varierade. Det kunde dröja allt från några månader till flera år. Det var mycket som påverkade, de tänkta festligheterna till exempel. Hade man resurser att ordna något storslaget? Fanns möjligheter till resor och transport? Fanns det tillgängliga hantverkare såsom skräddare, skomakare, snickare, målare och kanngjutare? Begravningsvapen skulle snidas. Någon skulle skriva och trycka likpredikan. Var det krigstider? Härjade sjukdomar eller störde något annat den tänkta ceremonin? Och inte minst, kunde kungen och drottningen närvara? Ofta anpassade man begravningstiden så den kunde få plats i deras schema.

Förutom det skulle kläder sys upp till gästerna liksom baner och andra dekorationer. Kyrkan skulle draperas med svart kläde och själva gravplatsen skulle köpas av arvingarna (helst inomhus på en bra plats i kyrkan, under golvet). Hästarnas sorgtäcken måste putsas eller sys nya. Därtill skulle själva festen planeras och lokal ordnas. Mat och dryck skulle fås fram, inhandlas, transporteras och tillagas. Konfektyr och marsipan skulle beställas. Det var inte måttligt med mat och dryck, överflödet var vanligen stort eftersom det skulle finnas god traktering till alla gäster. Här kommer orden ”gravöl” och ”brakfest”, verkligen till sin rätt.

Begravningståget

I processionen ingick hästar med ryttare, vagnar, fanbärare, pukslagare och trumpetare samt en stor mängd fotfolk och djäknar. Ju finare begravning desto mer folk. Här bar man även de betydelsefulla och glänsande begravningsvapnen; huvudbaneret, en sköld med den avlidnes familjevapen, samt eventuella anvapen (släktvapen) i nära anslutning till kistan. Ibland fick en riddare till häst bära huvudbaneret på ryggen. Om det bars av fotfolk var det vanligt att flera personer behövde hjälpas åt, bytas av och bidra med stöttning från sidan.

Redan på 1500-talets mitt skrev Olaus Magnus följande i sitt stora verk ”Historia om de nordiska folken”:

”…Först kommer ett tåg av andliga. Efter rider, på en pansarklädd häst, en man väpnad från huvud till fot närmast före liket som vilar på en präktig bår.
Förridaren ger man ett präktigt svärd att bära i höger hand med fästet lyft mot himlen 
samt hänger på hans rygg den sköld som den döde burit i strid.
Allt detta, tillika med några jordgods, överlämnades av arvingarna som en frivillig gåva till den helgedom där begravningen sker.

Dock varder hästen, svärdet och vapenrustningen genast till skäligt pris återköpt av sagda arvingar.
Allenast skölden blir kvar och upphänges på förnämlig plats i kyrkan, 
till ett tecken att denne utmärkte man varit boren av en ärorik ätt 
och att han redigt kämpat för Guds ära och för sanning och rätt…”

Det som blev kvar…

Efter processionen placerade man alltså en del av rekvisitan, huvudsakligen begravningsvapnen, på en vägg i sockenkyrkan eller i släktens gravkor som ett minnesmärke och statussymbol för de efterlevande. Ibland fick en bit sorgkläde följa med.

Med tiden blev kyrkans sakrala rum alltmer fullt av tecken på världslig makt och ära i form av personliga minnesmärken, begravningsvapen. Många av dessa föremål finns ännu kvar i kyrkorna, även om många gått förlorade genom åren.

Del 1: En del av den sista resan
Del 2: Begravningsvapen, vad är det?
Del 3: Något om heraldik
Del 4: Vad finns i Småland?
Del 5: Bevarande idag

Läs även: En solskenshistoria, stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år

Vill du veta mer om svensk adel? På www.riddarhuset.se finns mer information.