"Åt döden – åt livet" – Uppståndelsekapellet i Värnamo

Den första juni 1958 invigdes Värnamo kapellkrematorium, en byggnad som vi idag känner som Uppståndelsekapellet.

Precis som med krematoriet i Jönköping, var det långt mellan första beslut till invigning. Redan hösten 1936 beslöt kyrkorådet utreda frågan om att bygga ett ny begravningskapell och krematorium på norra kyrkogården i Värnamo. Några månader senare bildades en eldbegärelseförening i Värnamo med ett antal prominenta personer i styrelsen. I augusti 1937 fick arkitekt Adolf Wiman i Växjö, som var en sedan länge känd och anlitad arkitekt i Värnamo, i uppdrag att återkomma med förslag på ombyggnad av det befintliga kapellet. Alternativ utsågs som sedan förkastades och nya förslag införskaffades från arkitekterna Rolf Hagstrand och Birger Lindberg, Stockholm, som idag framförallt är ihågkomna för ett stora antal sport- och simhallar.

Men 1944 var frågan tillbaka hos Adolf Wiman som då fick i uppdrag att rita ett helt nytt krematorium. Hans förslag antogs hösten 1945, Kungl. byggnadsstyrelsen ville dock i sitt beslut några månader senare ha vissa bearbetningar, men då var arkitekt Wiman inte längre i livet. Wimans plötsliga bortgång gjorde att projektet avstannade något år och 1948 gick sedan uppdraget till den nye stadsarkitekten Hugo Bolker att rita krematoriet. Bolker förslog även en ny placering utanför den egentliga kyrkogården, med bäckravinen som en naturlig avgränsning i öster. År 1954 godkände kyrkorådet förslaget och gav samtidigt i uppdrag åt Sven Ljungberg att svara för den konstnärliga utsmyckningen. Två år senare var äntligen alla tillstånd klara och arbetena kunde påbörjas.

Hugo Bolkers kapellkrematorium vänder sin huvudfasad i form av västra gaveln mot kyrkogården. Den strama fasaden pryds av en stiliserad törnkrans komponerad av Sven Ljungberg, som enda utsmyckning på den röda tegelväggen och de kopparklädda portarna markerar tydligt kapellets ingång. Byggnadens höga takfall och korta väggliv ger den centrala A-formade byggnadskroppen som inrymmer ceremonisalen en tydlig sakral prägel. I söder en tegelarkad som format ett litet atrium, en stilla gård att blicka ut över för de anhöriga från det intilliggande väntrummet.

Incinerationsvåningen med kistmottagning, bisättnings-, visnings- och kylrum, insättnings- och incinerationsrum är belägna under ceremonisalen och i en lägre byggnadskropp i öster. Det låga klocktornet i öster som även inrymmer rökkanaler minner om en italiensk kampanil.

Sven Ljungbergs muralmålning gestaltar 39 personer och deras livsväg.

Ceremonisalen domineras av Sven Ljungbergs monumentala målning som upptar hela den triangulära fondväggen. Fresken skildrar människor i glädje och sorg på deras livsvandring. En Kristusgestalt kröner kompositionen och för att ge ljus åt denna har i samråd mellan konstnären och arkitekten ett par trekantiga takfönster infogats i anslutning till taknocken.

Byggnaden, den konstnärliga utsmyckningen och all inredning är väl samkomponerad och av hög kvalité. De koniska takarmaturerna från Hans Agne Jacobsson i Markaryd, Bruno Mathssonmöblerna i väntrummet, kormattan av Barbro Nilsson för Märta Måås-Fjätterström AB och altarsilvret av guldsmed Birger Haglund. Alla mycket erkända och namnkunniga formgivare inom sina respektive områden.

I den samtida pressen fick den sakliga byggnaden idel lovord.