Väderkvarnen vid blekdammarna

En liknande miljö har funnits i Jönköping under 1600-talets första hälft då det kungliga texilfaktoriet, Vantmakeriet, inrättade anläggningar för tygblekning i vad som idag är en del av Kålgårdsområdet.

Omvandlingen av Jönköping till en modern gränsfästning under 1600-talets första decennier innebar statliga storsatsningar på rustningsindustrin. Det kungliga textilfaktoriet, Vantmakeriet, har hamnat i skuggan av stadens mer kända vapentillverkning, men dess historia är väl så spännande. Planen var att bygga upp en omfattade produktion av ylletyger i syfte att förse krigsmakten med råvara till uniformer, filtar och annat armé och flotta hade behov av. Parallellt skulle även finare kvalitéer framställas för kyrkliga textilier, utsmyckning och andra ändamål.

De av kronan utsedda faktorerna rekryterade skickliga hantverkare i norra Tyskland. År 1621 anlände en grupp bestående av tio mästare med gesäller, lärpojkar och familjer till Jönköping. Inalles 150 personer med främmande ursprung, språk och sedvänjor kom för att bosätta sig i en ny stad som mest av allt liknade en gigantisk byggarbetsplats. Tanken var att man med värvad kompetens, modern teknik och god inhemsk ullråvara skulle producera 40 000 alnar bra ylletyg årligen i Jönköping. Inledningsvis haltade logistiken rätt avsevärt, eftersom vare sig valkkvarn eller färgarehus fanns färdigt. Lika illa var det på bostadssidan. I den lilla staden fick de ansvariga faktorerna snabbt ordna tillfällig inkvartering åt de nyanlända hantverkarfamiljerna.

Efterhand färdigställdes lokaler i det område som kom att kallas Tyska maden. Driften kom igång efter diverse svårigheter, men några 40 000 alnar ylletyg årligen blev aldrig producerade. Som bäst uppnådde man volymer om drygt 10 000 aln per år. Ullråvaran från traktens nyanlagda avelsgårdar, de s.k. schäferierna, förblev ett ständigt återkommande problem. Av denna anledning importerades både högklassig ull och färdiga textilier till faktoriet så långt fram i tiden som år 1640. För en nutida betraktare låter det kanhända inte som någon direkt lysande affärsidé…

Emellertid kom Vantmakeriet att utvecklas till en betydelsefull arbetsplats. Efter tjugo års verksamhet sysselsattes 76 personer inom klädesproduktionen. Samtidigt hade vapenfaktoriet 58 mästare upptagna i rullorna såsom verksamma inom Jönköpings hank och stör. Dessutom arbetade ett flertal andra specialister i anslutning till Tyska maden, yrkesfolk som lockats till ett av dåtidens textila centra i Sverige. Tyvärr skulle Vantmakeriet komma att försvinna inom ett fåtal år. Minskade beställningar till krigsmakten följde som ett resultat av Trettioåriga krigets avslutning 1648. Omfattande översvämningar och en ambivalent inställning från statsmakternas sida visavi den inhemska manufakturproduktionen, allt bidrog till verksamhetens slutgiltiga kollaps. Omkring 1655 var Jönköpings tid som textilt centrum över. Tack vare länsmuseets omfattande utgrävningar på Tyska och Svenska maden mellan åren 1982?2007 vet vi i dag tämligen väl hur vardagslivet tedde sig för de tyska vävarna och deras familjer.

Emellertid hade Vantmakeriet viktiga delar av sin verksamhet förlagd till platser långt bortom Tyska maden. Fårfarmerna, schäferierna, har redan omtalats. Men det fanns tidigt en valkekvarn invid Dunkehallaån, eftersom just valkningen var ett arbetsmoment som krävde god tillgång på vattenkraft. Även vid Huskvarna byggdes en valkekvarn omkring 1640 av faktorn Peder Gudmundsson Strömberg. Däremot låg Vantmakeriets färgeri antagligen inom Tyska maden, bredvid Hamnkanalen.

Men låt oss vända blicken söderut, mot Kålgårdsområdet. För även här har Vantmakeriet haft verksamhet förlagd. Söder om Tyska maden löpte det tullstaket av trä som upprättades kring staden samtidigt med att tomter och byggnader färdigställdes innanför. Utanför staketet fanns vad som i de tidiga kartorna omtalas som Moraset, ett område präglad av sanka mader med uppstickande torrare partier, holmar. Markerna skulle så småningom delas upp och bli kålgårdar åt stadens borgare, men under perioden ca 1620?1670 låg området så att säga i malpåse. Det var reserverat för stadsbefästningar som aldrig kom att uppföras.

Icke desto mindre tar kartorna upp ett par företeelser som det är anledning att se lite närmare på. År 1658 uti en stark vinterhöjdnivellerade lantmätaren Hector Loffman moraset och antecknar då namnet Blekholmen, samt redovisar en väderkvarn. Detta är en av de mycket få väderkvarnar som finns belagda i de äldre kartorna från Jönköpings län. Till att vara en mjölkvarn ligger den alldeles fel. Ville man mala mjöl fanns de bästa förutsättningarna i Dunkehallaån, där vattenkvarnarna låg på rad och kunde drivas oavsett väderlek. I kartan över Jönköpings stads närmaste omland från 1674 kan vi se hur kvarnar, stampar, en hammare och ett borrbruk delar på vattenkraften från Dunkehallaån. En av stamparna ägdes för övrigt av en Carl Klädemakare och bör vara identisk med Vantmakeriets gamla anläggning.

Skall kvarnen ute på Blekholmen istället tolkas som en valkkvarn, en yllestamp eller som en kvarn för vattenpumpning liknande de vi känner till från Holland vid samma tid? Det bör i detta sammanhang påpekas att de som under 1620-talet ledde arbetet med anläggandet av Jönköpings nya stad och dess kanaler var holländare. Kompetensen att bygga arkimediska skruvar för vattenlyft fanns behändigt nog på plats.

Namnet Blekholmen eller Bleckholmen antyder att det var här man blekte tygerna, framför allt då linne. Två saker krävs för tygblekning ? solsken och rent vatten. Troligen kunde man använda vattnet från Munksjön direkt, men enklast bör ha varit att anlägga dammar där man kunde ha en bättre kontroll på processen. Å andra sidan kan också den metod som kallas ängsblekning ha utnyttjats. Då överstrilas uppspända tygvåder regelbundet med vatten till dess de bleknat. Därefter vidtar upprepad tvätt med såpa för att linnet verkligen skall bli vitt. De tidigaste kartorna visar inga dammar, men att namnet Blekholmen användes från 1658 och framåt antyder vilken verksamhet som bedrivits i området. År 1674 hade kvarnen flyttats närmre staden och återfanns på vad som senare kallades Kvarnholmen. Från och med år 1688 redovisades två dammar på Aspholmen strax innanför Blekholmen. Dessa dammar återkom i kartor från 1696 och 1745.

Att kvarnen på Blekholmen pumpade in vatten från Munksjön till anläggningar för tygblekning kan förvisso inte bevisas. Att lantmätare Loffman inte ritade ut några dammar i februari 1658 kan bero på att snön då täckt varje synligt spår. Har man använt sig av ängsblekning kanske inte ens några dammanläggningar behövts, bara ett effektivt system för att sprida det vatten som skulle översila tygerna. År 1674, då Vantmakeriet sedan länge var nedlagt, har väderkvarnen monterats ner. Som pumpkvarn hade den blivit fullständigt obsolet, men flyttades närmare staden och fick en annan funktion. Den låg inte längre i sjökanten och år 1696 anges även denna kvarnplats som ”ruinerad”. Ingen hade längre något behov av en väderkvarn ute på holmarna söder om stadsområdet.t.

Vi som arbetat länge med kartor vet hur opålitliga de är när det gäller vad som verkligen redovisades och vad lantmätaren valde att utelämna. När kålgårdarna avmättes år 1696 markerades inga hus, men i Erik Dahlbergs skiss över Jönköping från ungefär samma tid ser man båthus och skjul här ute. Att Loffman inte mätte in några dammar vid Blekholmen i slutet av 1650-talet kan bero på att lantmätaren inte uppfattade dessa stukturer som värda att mäta in. Vilken betydelse hade de när nu Vantmakeriets saga var all? Den mer manifesta kvarnen kom dock med. Kan det ha funnits fler hus, knutna till blekeriet ute på holmarna? Någon form av lagerskjul bör man ha haft, liksom en brygga. Transporterna sköttes enklast vattenvägen, i alla fall under textilfaktoriets första år då Moraset ännu gjorde skäl för sitt namn. Vid en något senare tidpunkt fanns emellertid en välbyggd vägbank som ledde ut till Aspholmen. Västra Holmgatan undersöktes arkeologiskt 1999 (Jansson, Kristina: Västra Homgatan. Undersökning av äldre färdväg påträffad vid ledningsdragning i Kålgårdsområdet. Kristine församling i Jönköpings stad och kommun. JLM Arkeologisk rapport 2007:27) och visade sig bestå av rejäla rustbäddar i flera lager. Men vägbanken har sannolikt inte bara tjänat faktoriets behov. Ännu mera troligt är att den anlagts som en blivande vallgata, eftersom vägsträckan noga följer de planerade stadsbefästningarnas västra del.

Kontentan av det hela är att precis som Vantmakeriet, som försvann men lever vidare i namnet Tyska maden, så avvecklades det samtida blekeriet på Blekholmen medan namnet kom att leva kvar. Så spåren av textilfaktoriets verksamhet går ännu att hitta ute i landskapet. Man skall bara vara uppmärksam på de ganska subtila detaljerna; på antydningar i äldre kartor och namn!

Claes Pettersson