Torsdagkväll i Norra Ljunga

Han är fortfarande lik Roger Daltray i The Who. Första gången jag råkade honom tänkte jag -Vad fan gör han här och varför pratar han småländska? Men det var flera år sedan. I motsats till gamla rockikoner, som tack vare kirurger, dietister och decenniers intag av diverse kemiska konserveringsmedel kan skryta med en tillkämpad fräschör (om inte sagda kemiska preparater istället förvisat dem six feet under) åldras smålänningarna lite mer, låt oss säga, naturligt. Så nu är han mer grånad gentleman än rockikon, men likheten finns fortfarande kvar. Gäller bara att titta lite extra
Han brukar alltid vara där när det händer. När hembygdsföreningen, byalaget eller studiecirkeln inbjuder till träffar. Och nu snackar vi Sävsjö med omnejd. Jag känner igen andra också. X, till exempel som är mormor till Gustav. Min förstfödde, Filip, och Gustav gick på samma dagis. Sen olika skolor under låg- och mellanstadiet, men nu har de återförenats i samma högstadieklass på Junedal. Tillsammans med ytterligare en kompis från Strandängens Montessoriförskola. Se där har vi något att samtala lite kring i kaffepausen.
Kanske kommer jag dit vart femte år? Till Sävsjötrakten för att prata om fornlämningar, göra landskapsvandringar, eller som i går, orda om vilken landskapshistorisk skatt som gömmer sig i de gamla kartorna. Plats denna gång: församlingshemmet i Norra Ljunga. En högst kvalificerad skara hembygdshistoriker, nej jag vill inte använda ordet amatör-, eftersom här snackar vi segmentet ”de som redan kan en hel del och vet att ställa de rätta frågorna”. Inga slagrutegubbar typ… (ska hon säga som är en överdängare på att hitta grejor med slagruta, fastän kanske inga förhistoriska kraftfällt..).
Tekniken är inte helt på vår sida, men det funkar. Man kan alltid svara på lite frågor kring mantalsbråk eller det tidigmedeltida smålandsfrälset medan teknikern, för en gångs skull en kvinna, råddar med sladdarna till kanonen. Dock är det ett riktigt karlgöra att få den på tre vingliga fötter vilande, till heders åter tagna, gamla diabildsduken att icke falla överända.
Det är mörkt ute, varmt inne, drygt fyrtio själar har hittat hit, en novemberkväll mitt i veckan. Det kan kallas entusiasm eller engagemang, troligtvis båda. Studiecirkeln drivs med EU-medel förstår jag i halvtid när kaffe och smörgåsar, drömmar och vetekransar erbjuder tillfälle till mer informella kontakter och småprat. Journalisten från Smålands folkblad fotar och ställer några klargörande frågor.
Vi håller på länge, för intresset för historia, den egna likväl som den allmänna är levande och hålls levande genom frågorna, samtalen och pekfingrarnas vandring längs de på kartan, som även finns på plats i analog version, redovisade rågångarna. Och jag känner en viss inre tillfreställelse i att konstatera att alla närvarande inte har uppnått pensionsålder, ett par ungdomar i tjugoårsåldern, flankeras vid kartorna av ett par familjefäder kring de fyrtio. Men heder åt Elna, hon som skrev rent hela storskifteprotokollet på maskin någon gång på 70-talet. Det har gått några år sedan dess, hon kan behöva lite stöttning när hon går, men det syns liksom ingen åldersnoja i de pigga ögonen. Sen Y, den gamle lantmätaren som kan berätta dråpligheter kring delningen av fisket i Sävsjön. Men det tar vi en anna gång.