Småländsk hällkista med nordamerikansk flinta

Av arkeolog Gustaf Hallströms tjänsteanteckningar framgår att det handlade om ett jordblandat röse eller hög som varit runt tio meter diameter och näst intill en och en halv meter högt. Idag är platsen registrerad som fornlämning RAÄ 17 i Lommaryds socken. I högen hade man hittat flera stora stenar, ett kol- eller brandlager, en skafthålsyxa, två flintskrapor, bitar av lerkärl samt i kanten av högen 33 flintpilspetsar. De 33 pilspetsarna visade sig dock vara av nordamerikansk flinta! Hur hade de hamnat i Småland, i Lommaryd? Och varför påstods de ha hittats i en gravhög? Fynden och grävberättelsen hade skickats in av ingenjör Malte Liewen Stierngranat – en originell och säregen entreprenör, känd som ”mannen som gör vad som faller honom in” – kunde han ligga bakom detta spratt?

Arkeologen och folkskolläraren Knut Kjellmark i Växjö fick Riksantikvariens uppdrag att besöka platsen för ”brottet” – eller som Gustaf Hallström uttryckte det – ”en av oförstånd men i god tro skadad gravhög”. Stierngranat hade efter ingreppet i högen försökt arrangera stenarna och jordhögen så att de skulle kunna ingå i museet och hembygdssamlingen. Ett av syftena hade enligt Hallström varit ”att för en kännande allmänhet demonstrera hur en ”forngrav” bör se ut”. Hallström skrev vidare till Kjellmark att Ingenjör Stierngranat var mycket intresserad av fornlämningen även om han hade ”synnerligen dimmiga begrepp om fornminnesvård.”

Kjellmarks redogörelse

Den 2 augusti 1926 besökte Kjellmark platsen. Av hans redogörelse får vi en bild av hur högen sett ut innan den raserades och sedan ”återställdes”. Hela högen var mer eller mindre helt genomgrävd och de påträffade stenarna, två större och tre mindre, var rubbade ur läge. Enligt uppgift ska de ha varit placerade i en cirkel inne i högen, något som Kjellmark konstaterar kan vara möjligt. Troligare dock att de ursprungligen utgjort en hällkista. För detta talar också en del av fynden – en skafthålsyxa, ett par flintskrapor, ett dolkfragment och några krukskärvor – ”allt vanliga fynd i hällkistorna”. Men uppgiften om ett kol- eller brandlager i högen får Kjellmark att resonera kring att det eventuellt kan vara en ”järnåldershög i ett vanligt bygravfält från vikingatid” eftersom det bara drygt 200 meter norr om undersökningsplatsen ligger ett litet vikingatida gravfält (Lommaryd 16:1) med ett tiotal högar av liknande storlek och utseende. Men några fynd eller ens brända ben som kan kopplas till ett yngre gravskick än stenålderns har inte påträffats. Kjellmark sållade också en del av de lösa jordmassor som låg runt den återuppbyggda högen, men han fann endast ett par krukskärvor. Stor förvåning väckte en samling pilspetsar som påstods ha hittats i kanten av högen. ”Såsom ytterst oväntade och nästan rent ut sagt tvetydiga fynd måste man betrakta de – på två mindre områden i högen hopade flintspetsarna”. Kjellmark höll det som troligt att ”i senare tid någon av okynne stoppat ned dessa flintpilspetsar av främmande form.”

Trots att högen skadats till oigenkännlighet ansåg Kjellmark det som troligt att det ursprungligen varit en hög med hällkista, men att ”återställa högen i sitt ursprungliga skick är alldeles omöjligt.” Kjellmark förordade vidare att Stierngranat skulle få behålla fynden för att ställa ut i sitt planerade museum eftersom ”den skedda skadegörelsen skett så att säga i god tro av folk, som ej varken haft reda på att högen var en fornlämning eller att det var förbjudet att röra en sådan.”

Om Kjellmark misstänkte Stierngranat för att ha planterat pilspetsarna i högen framgår inte av korrespondensen med riksantikvarieämbetet. Men med kännedom om den egensinnige ingenjören förefaller det inte osannolikt att det faktiskt var han som medfört flintspetsarna från sin vistelse Amerika och här såg en möjlighet att ge dem ett sammanhang som sedan skulle kunna införlivas i sitt nybyggda hembygdsmuseum.

Vem var då denne ingenjör Malte Liewen Stierngranat?

I slutet av 1800-talet hade Malte Liewen Stierngranat mot sina föräldrars vilja rest till Amerika. Där hade han köpt sig en ingenjörstitel – med sig från Sverige hade han oavslutade studier vid läroverket i Linköping och ett starkt konstintresse – och också fått arbete på flera stora byggnadsprojekt. I Milwaukee blev han bekant med senatsdottern Marie Dahlman som han också gifte sig med. Ett gott parti som förde med sig välkommet kapital. (Ett tidigare planerat giftermål hade ställts in då det visade sig att den tilltänkta parten inte haft de medel som förespeglats). Tack vare en stor social kompetens lärde han känna en rad prominenta personer däribland president Teodor Roosevelt. I USA utvecklade han också sitt konstintresse och blev självlärd konservator med flera uppdrag åt olika konstmuseer. Han blev så småningom gynnare av svenske skulptören Carl Eldh, även det i huvudsak med sin hustrus pengar. 1911 flyttade paret tillbaka till Sverige. Tack vare hustruns pengar behövde Malte inte längre arbeta, utan kunde ägna sin tid åt diverse olika projekt. Vid sommarolympiaden I Stockholm 1912 satt Malte i spelens kommitté, han fick också tack vare sina kontakter bära den amerikanska fanan vid intågningsceremonin. Genom ett frikostigt bidrag till den olympiska kommittén fick han också möjlighet att vara den som första av alla tågade runt Stockholms stadion. I samband med olympiska spelen lärde han känna Torben Grut, arkitekten som ritat Stockholms stadion. Malte hade med hustruns pengar lyckats återköpa en del av ägorna runt Nobynäs herrgård i Lommaryd som gått föräldrarna ur händerna några år tidigare. Där lät han uppföra ett slott – Stjärneborg, ritat av Torben Grut. Året efter lyckades han också övertyga järnvägsstyrelsen att låta uppföra en ny järnvägsstation. Eftersom södra stambanan passerade alldeles intill slottet, vid sjön Ralången, ville han naturligtvis ha en nära möjlighet att kliva på tåget mot Stockholm. Även stationshuset ritades av Torben Grut. Slottet finns kvar men stationshuset är rivet.

Skadad gravhög

Nu närmar vi oss anledningen till att Stierngranat lät undersöka en gravhög. I mitten av 1920-talet hade Liewen Stierngranat bestämt sig för att han ville ha ett bygdemuseum vid Stjärneborg. Han närde nog en tanke att det runt stationen skulle kunna växa fram ett litet samhälle. Våren 1926 lät han flytta dit en äldre byggnad från Viredaholm som han lät inreda som museum och det var i samband med detta projekt som han kom att ”undersöka” gravhögen. Uppgifter i arkiven kan emellertid berätta att det redan i början av 1870-talet sannolikt hade gjorts ingrepp i högen i samband med järnvägsbygget. Hembygdsmannen C.F. Johansson meddelar att man då skadat några av hällarna, i vad som han beskriver som en hällkista.

Idag utställningsföremål

De påträffade fynden önskade Stierngranat få behålla för att kunna ställa ut i sitt museum, något som också beviljades, men med förmaningen att vid utställandet särskilt ange att pilspetsarna var av alldeles uppenbart nordamerikanska flinta. Huruvida Stierngranat brydde sig om det förtäljer inte historien, men idag vilar föremålen i en glasmonter i museet utan någon som helst kommentar om fyndomständigheterna.

Av själva högen återstår idag en gräsbeväxt liten kulle med några uppstickande stenar. Kring högen är en grusad gång och en liten parkeringsplats. I toppen av högen finns en skylt med texten: ”Fornlämning 17 Lommaryds socken. Yngre järnåldersgrav 550-1050 e Kr med brandlager innehållande den gravlagde och gravgåvorna”

Historier skrivs, och skrivs om.

Källor:

Handlingar i ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Stockholm.

Engström, Göran. 2012. Malte Liewen Stierngranat. Mannen som gjorde vad som föll honom in. Ny utökad och omarbetad upplaga. Föreningen Stierngranats museer, Stjärneborg, Aneby.

Besök fornlämningen och museet: Koordinater N/E: 6418121 / 488189 (SWEREF 99 TM)