Att samla eller inte samla? – Jönköpings läns museum
Låda med metallklumpar. Klumparna föreställer spikar.

Att samla eller inte samla?

Publicerat: 26 jun, 2012

Problem och möjligheter kring förvaring av ömtåliga arkeologiska fynd

Alla museer med arkeologiska samlingar har ett gemensamt problem:
Hur ta hand om jordfynd av metall och då framförallt järn?

I länsmuseets samlingar finns jordfynd från de senaste hundra åren. Hur konstigt det än låter brukar många av de fynd som har tillvaratagits 50-100 år sedan, mår mycket bättre än nyligen insamlade föremål. Den främsta orsaken till detta är tyvärr människans miljöpåverkan. Försurningen gör att föremål som ligger i jorden korroderas och förstörs i allt snabbare takt. Dessutom är de geologiska förhållandena i Sverige extra besynnerliga.Marken i Sverige är tio gånger känsligare för försurning än länder med övervägande kalkrik berggrund. Inte minst i Småland har mycket låga pH-värden uppmätts (Nord & Lagerlöf). Allt detta sammantaget gör att korrosionstakten i jordfynd ökar i alarmerande takt. Detta gäller framförallt metaller, men även andra material blir skörare allt snabbare.

Ett exempel

1936 undersöktes några vikingatida gravar väster om Värnamo (fornlämning nr 42:1 i Kärda socken) inför utbyggnaden av den nya vägen mot Gislaved (riksväg 27). Nästan sextio år senare, 1990, undersökte länsmuseet ytterligare några gravar inom samma gravfält (Bodin). Vid båda undersökningarna tog man tillvara några människoskelett och när dessa jämfördes med varandra kunde man konstatera att skeletten från 1936 var i mycket bättre skick än de som framgrävdes 1990.

Benen i de sistnämnda var mycket sprödare och flera av de allra minsta benen var det endast smulor kvar. Samma fenomen har man observerat i jordfynd av metall, och då inte minst järnföremål.

Järnföremålen tar störst skada

När man vid tidigare grävningar under 1800- och tidigt 1900-tal kunde ta upp nästan intakta, och mer eller mindre rostfria järnföremål, hör det till ovanligheter idag. Dagens järnfynd består allt som oftast av en klump rost, korrosion och (i bästa fall) rester av själva järnföremålet. Föremålen kan ofta identifieras genom röntgenfotografering, och en duktig konservator kan avlägsna korrosionslagret och ta fram själva föremålet – eller vad som finns kvar av det. Det är just järnföremålen som tar störst skada – ädelmetaller och brons/koppar brukar klara sig mycket bättre. Nästa problem för oss uppstår när vi ska magasinera våra arkeologiska fynd. Ädelmetaller som guld och silver korroderar inte (även om silver svartnar med tiden) men övriga metaller tar skada av framförallt fukt. Dessa föremål kräver ett noggrant reglerat och torrt klimat. Järnföremålen ska inte förvaras i högre luftfuktighet än 18 % och kopparlegeringar har en maxnivå på 35 % luftfuktighet. De kan därför inte förvaras i samma utrymmen som textilier, keramik eller benföremål. Därför har man i de flesta museerna inrättat så kallade klimatkammare – rum där luftfuktighet kan regleras. Även Jönköpings läns museum har en sådan kammare med reglerad luftfuktighet på 18 % där alla våra jordfynd av metall förvaras.

Men, det räcker inte med en klimatkammare – föremålen måste också vara konserverade på rätt sätt, annars fortsätter nedbrytningen och så småningom har vi ingenting av själva svärdet eller kniven kvar.

Att konservera fynd är arbetsamt och dyrt. Endast en del av alla metallfynd vi hittar kan därför konserveras. Dessutom kan man inte alltid veta om konserveringen ”håller” i längden. Frågan om omkonservering av en del av metallföremålen uppstår med jämna mellanrum.

Från fynd till sopor

Under den gångna våren har vi på länsmuseet gjort en inventering av de arkeologiska föremålen i vår klimatkammare. Nästan 400 har valts ut och kommer att skickas iväg för bedömning och kostnadsberäkning hos en konservator. För det mesta handlar det om eventuell nykonservering, men ett antal tidigare konserverade järnföremål måste åtgärdas på nytt. Vid genomgången har vi kunnat se hur vissa föremål har omvandlats till små grushögar – tyvärr är det soptunnan som gäller för dem. I regel handlar det om fynd av järnspik och andra vanligt förekommande föremålstyper som man har bortprioriterat vid den ursprungliga urvalsprocessen inför konservering. Men även mer spännande fynd som svärd, knivar, lås, olika verktyg och smycken har drabbats hårt av tidens tand.

Frågan man inte kan låta bli att ställa sig är, om det överhuvudtaget är lönt att ta tillvara dessa föremål som ändå riskerar att försvinna. Svaret för en arkeolog är givetvis JA. Det är bättre om vi kan ta upp fynden, katalogisera och forska kring dem så länge de fortfarande är identifierbara. Med tiden riskerar alla kvarliggande jordfynd, speciellt i Småland, att försvinna på grund av markförsurning om ingenting görs åt miljöförstöringen.

Källor:

Referenser Bodin, U. 1993. Ett vikingatida skelettgravfält i Finnveden. Jönköpings läns museums arkeologiska rapportserie nr 2. Jönköping

Nord, A.G. & Lagerlöf, A. 2002. Påverkan på arkeologiskt material i jord ? redovisning av två forskningsprojekt. Riksantikvarieämbetet. Borås.

i Information


Kategorier

Kontaktuppgifter
Ann-Marie Norman
Ann-Marie Nordman

Arkeolog


Bilder

Låda med metallklumpar. Klumparna föreställer spikar. En låda med okonserverade metallfynd – mest spik och liknande – från kvarteret Gruvan mellan Kyrkogatan och Smålandsgatan på Jönköpings Väster.
En hylla fylld med lådor. Cirka sjuttio lådor fyllda med metallfynd från länet. Totalt finns cirka 400 lådor i länsmuseets klimatkammare.
Äldre fynd från samlingarna. Fynden härstammar från ett vikingatida gravfält i Drömminge, sydväst om Värnamo (fornlämning nr 48:1 i Voxtorps socken). Två av gravarna undersöktes ca sjuttio år sedan. Fynden har fram till nyligen förvarats på hembygdsgården. Bronsföremålen (bland annat det treflikiga spännet till höger i bild) tycks ha klarat sig någorlunda bra. Detsamma kan man inte säga om det stackars svärdet av järn i bildens nedre del.
En kniv från en järnåldersgrav (ca 300-talet e.Kr)) som konserverades ca tio år sedan. Ytskiktet har lossnat på ett par ställen.
En rostig sporre. En sporre (troligen från 15- eller 1600-tal) som funnits i samlingarna cirka tio år. Den verkar ha klarat sig från allvarligare rostangrepp.