Lyx i vardagen?

”Ä, dä ä väl någe nytt njutningsmedel, som överklassen har hittat på.”

Så förklarade Kolingens halvbror den tandborste som Kolingen just hade hittat. Och förmodligen beskrev Albert Engström här vanligt folks syn på denna nymodighet (skämttidningen Strix nr 13/1898). För i 1800-talets Sverige var inte tandborsten var man egendom. Samtidigt är det en trist kliché att man i äldre tider inte förstod sig på att sköta sin munhygien. Bilden av fattigfolk med ett fåtal kvarsittande skeva, maskstungna tänder hör liksom till vår bild av det förgångna.

I en läsvärd kortessä på sin numera nedlagda blogg pekade Peter Englund ut de problem med tandstatus som uppstod under den tidigmoderna perioden här i Västeuropa. Boven i dramat var socker. Det bruna råsockret och det rena, vita raffinerade sockret. Under 1600- och 1700-tal gick det från att vara ett exotiskt njutningsmedel för de allra rikaste i samhället till att bli mer av allmängods. Det fanns pengar att hämta i sockerframställning. Förutsättningarna för storskalig produktion av rörsocker var varmt klimat och god tillgång på billig arbetskraft. Lösningen? Den beryktade triangelhandeln och Karibiens vidsträckta plantager. Med sockret kom utbredd karies och trasiga tänder till Europa som en liten påminnelse om de fruktansvärda tragedier som denna slavekonomi förorsakade. Och vi i västvärlden blev alltmer beroende; blev till de sugar junkies många av oss är idag. Tänk bara på hur man i Sverige intar en tätplacering när det gäller konsumtion av lösgodis…

Men tandvård var ingen nyhet. I många kulturer var det vanligt att man tog en färsk kvist och tuggade loss fibrerna i ena änden till en liten viska som man sedan rengjorde sina tänder med. Indierna föredrog att använda mangoträdet, medan man tuggade på arrakskvistar på den arabiska halvön. Profeten själv betonade vikten av god munhygien och skall ha borstat sina tänder även när han låg för döden. Men den första kända tandborsten av ”modern” utformning framställdes i Kina år 1498. Var annars? Den hade skaft av bambu och borst från svin. I Frankrike lanserades tandborsten år 1560, då försedd med borst av tagel eller fjädrar. Däremot är massproduktion en genuint europeisk företeelse. Britten William Addis startade sin fabrik år 1780. Man använde då svinborst, hästtagel eller de styva håren från grävling. Skaften skars till av ben eller horn – elfenben om man skulle lyxa till det – och alla hål borrades för hand. Detta förändrades i slutet av 1930-talet med introduktionen av tandborstar vars borst tillverkats av nylon. Strax efter Andra Världskriget kom plastskaften. Och där befinner vi oss idag. Materialen må ha förändrats, men grundformen har bestått genom seklen.Sen är det en helt annan sak att tandläkare och tandhygienister alltid söker förbättra hur vi användare skall hantera borsten…

Låt oss så vända tillbaks till vårt fynd, tandborsten från Rosenlunds herrgård. Det hade utan tvekan varit lockande att försöka koppla den till grundaren själv, till Gustaf Mauritz Posse. För en gustaviansk gentleman, en godsägare och högt uppsatt jurist, lär ha innehaft en tandborste för personligt bruk. Men tyvärr stämmer inte dateringarna. Posse dog redan 1827 medan vårt fynd gjordes i raseringslager från vad vi förmodar är herrgårdens orangeri. Den byggnaden raserades vid mitten av seklet, något som bekräftas genom fyndet av ett kopparmynt, en 1/3 skilling banco slagen för Oscar I år 1848. Men om det inte var Posse själv som fejade sina tänder med denna lilla borste får vi kanske gissa på någon av hans efterkommande släktingar, en medlem av ägarfamiljen. För vid mitten av 1800-talet var tandborstar fortfarande med Kolingens halvbrors ord ”någe nytt njutningsmedel, som överklassen har hittat på” för merparten av invånarna i Brödupprorets Jönköping.