Husoffer i Jönköpings län – de första hemförsäkringarna

I samband med arbetet att huvudsakligen sammanställa länets förhistoriska husmaterial i en katalog har många intressanta iakttagelser gjorts. En är att föremål av olika slag ibland finns i husen. Vanligtvis hittas de i stolphål där takbärande och väggbärande stolpar stått men även i hushärdar och förrådsgropar. Det kan röra sig om små bitar bränd lera som kanske kommer från lerklinade väggar, brända bitar djurben från mat som ätits, sädeskorn från förråden och keramikskärvor från kärl som gått sönder. Helt enkelt ett slags ”uppsamlingsheat” av föremål som återspeglar husets biografi och de vardagssysslor och aktiviteter som försiggått i det. Men det finns också andra slags föremål som genom sig själva och sin placering i husen berättar om något mer än det vardagliga; eller rättare sagt, om andra dimensioner av det vanliga. Det är föremål som huvudsakligen kan tolkas som husoffer.

Vad är ett husoffer?

En enkel förklaring till något så komplext är att det handlar om rituella nedläggelser av utvalda föremål på speciella ställen i ett hus, och att handlingarna utfördes av människor som såg mening i dem. Det kan exempelvis röra sig om offer i huset när det byggdes, antagligen i hopp om välgång för huset och dess invånare. Det kan också handla om trosföreställningar kopplade till människornas övergripande livssituation, om länkar till tidigare generationer som bott i huset eller om förhoppningar att särskilda önskningar skulle bli verkliga.

Med tanke på att offernedläggelser påträffats i hus alltifrån den yngre stenåldern fram till modern tid har syftena säkert varierat. Som exempel kan nämnas den björntandsamulett som hittades i ett hus från 1600-talet i Enköping. Det har även hittats getbindsle, getben, keramikskärvor, en skinnpåse med korn och delar till en docka bakom spisen i ett hus från 1800-talet i Härjedalen samt en liten lertomte i ett 1800-tals stall på Kv. Apeln i Jönköping. Och det finns modernare exempel än så – fortfarande lämnas föremål av olika slag i nybyggda hus. Gemensamma drag för de flesta torde vara att de skulle ge tur. Eller att det var ett sätt att kommunicera med högre makter där offernedläggelserna var betalningen för att man önskade få något i gengäld.

Vad offrades?

I sin sammanställning över husoffer från södra Skandinavien har arkeologen Anne Carlie tagit upp ett antal föremålskategorier som kan utgöra husoffer. Det rör sig huvudsakligen om fyndgrupperna lerkärl, malstenar, växter, djurben, människoben, eggredskap, antika yxor och fossil. I korthet representerar de olika kategorierna hela, delar eller skärvor av keramikkärl, malstensliggare (där säd eller brända ben placeras), malstenslöpare (den knytnävsstora rörliga stenen som används för krossning av ben och säd). I kategorierna ingår även drejkvarnar, olika slags växtdelar där sädesslag är vanligast men där frön från oljerika växter som lin och oljedådra också förekommer, brända och obrända djurben från till exempel nötboskap och hund. Benen från vissa arter kan vara rester från offermåltider i samband med vissa ceremonier men de kan också ha haft särskild innebörd, exempelvis i de fall hundben, hundkäkar och i enstaka fall hela hundar, begravts vid husens ingångar för att i symboliskt form vakta och skydda huset.

När det gäller människoben är det mycket sällsynt att de hittas i hus och i de fall det förekommer har det antingen handlat om begravningar eller brända ben som grävts ner i skyddsmagiska syften. I det förstnämnda fallet har det huvudsakligen skett i samband med att huset övergavs medan de skyddsmagiska nedläggelserna skett i samband med byggandet och invigningen av huset. Exempel på husbegravning finns från Vallhagarboplatsen på Gotland. Där hade måltidsceremonier utförts i samband med begravningen av en vuxen man åtföljda av rituell nedbränning av huset.

Vad gäller offrade eggredskap är föremål av flinta och bergart från yngre stenåldern vanligast. Icke förvånande förekommer de framförallt i hus från neolitikum men även från bronsåldern. Också under järnåldern kunde nedläggelser av flintyxor förekomma som vid det tillfället var antika till sin natur. De var ofta helt intakta och aldrig använda vilket säkert hade betydelse. Annars utgjordes de vanligaste föremålen av knivar, holkyxor och pilspetsar där knivar var vanligast. Att närmare diskutera teoretiska innebörder av alla dessa slags föremål, och i vilka sammanhang de påträffats, låter sig inte göras i denna blogg. Istället hänvisas till Anne Carlies utmärkta bok Forntida byggnadskult från 2004.

Exempel på husoffer från Jönköpings län

För att så lämna det övergripande till förmån för det specifika, nämligen ifall husoffer också påträffats i Jönköpings län, avslöjar rubriken på bloggen att så är fallet. Av de ca 80 hus vi gått igenom har föremål som troligtvis kan räknas som husoffer påträffats i sex av dem: Rosenlund  Kv. Vingpennan och Gränna i Jönköpings kommun, Nennesmo i Gislaveds kommun och Bredestad i Aneby kommun. Till dessa kommer mer osäkra stolphålsfynd av sädeskorn, frön från lin och oljedådra. Även spridda keramikskärvor, brända ben och bränd lera har påträffats i hus från framförallt Jönköpings kommun. Eftersom varken fyndmängd eller fyndomständigheter var sådana att de helt säkert kan tolkas som husoffer har de inte räknats in bland offerfynden.

Inom boplatsområdena från järnåldern finns förutom husen även andra anläggningar som exempelvis härdar, kokgropar och nedgrävningar. De kan också innehålla föremål liknande de i husoffren, främst malstensunderliggare, löpare och brynen (intill Ekobyn och vid Eurostop i Jönköping, i Rogberga och på Visingsö) och mer ovanligt en korsformig fibula (på Kv. Elektronen, Huskvarna), en kniv (från Bredestad) och en bronssyl (från Visingsö). Kanske dessa representerat en annan aspekt av boplatsoffren om än inom samma tankesfär som husoffren?

Vad har offrats och var i husen låg de offrade föremålen?

Ser vi till huset i Rosenlund rör det sig om en lansspets, ett par malstenslöpare och möjligtvis skärvor från enstaka keramikkärl i stolphål från olika delar av huset, vars anläggningstid, brukningstid och övergivande infallit under äldre järnålder och folkvandringstid, ca 0-600-talen e.Kr. Lansspetsen hittades i ett stolphål nära härden i husets bostadsdel medan löparna hittades i botten på ett par stolphål i husets västgavel. Det tyder på att det rört sig om ett invigningsoffer och alltså tillkommit i samband med att huset byggdes ca 0-300-talen e. Kr.

Lansspetsen är av en typ som kan dateras till folkvandringstid 400-ca 600-talen e. Kr. Föremålen som offrades är alltså inte samtida men hade kanske det gemensamt att de skulle skydda huset och dess innevånare? Malstenslöpare har också hittats i stolphål ingående i ett treskeppigt långhus från ca 100-400-talen e. Kr. på Kv. Vingpennan, i ett likaledes treskeppigt långhus i Gränna med datering ca 100-300-talen e. Kr. och i ett så kallat fyrstolpshus från Bredestad med datering 0-400-talen. Kr. Från Bredestad kommer också fyndet av en malstensunderliggare i ett stolphål i ingången till ett vikingatida långhus med datering 800-1000-talen e. Kr. I det andra ingångsstolphålet låg ett bränt fågelben från en vildfågel motsvarande en kråkas storlek.

Föremål i stolphål till husets ingång påträffades även i Nennesmo huset daterat till ca 0-400-talen e.Kr. Här rörde det sig om en slipsten i två delar där vardera halvan låg i respektive stolphål. Hus med offerfynd har således en geografisk spridning från Gränna i norr till Gislaved i söder. De flesta husoffren kommer dock från lokaler i Jönköpings kommun. Det kan synas märkligt men beror på att nästan alla hus som undersökts i länet legat i norra länsänden, i trakterna kring Gränna-Visingsö, Ölmstad, Rogberga och Jönköping-Huskvarna.

Vilken betydelse hade husoffren?

Nedläggelse av föremål i hus har generellt tolkats som en slags betalning till högre makter för att de skulle lyssna till och bifalla ens önskningar. Sålunda kunde de anta formen av en slags ”hemförsäkringar”. Det kanske var ett av syftena med björntandsamuletten och tingen bakom spisen i härjedalshuset; att de skulle förhindra att husen brann ner? Att faran för brand var överhängande är antagligen också anledningen till varför stenyxor ibland hittas i medeltida sammanhang, bland annat i Lund.

På närmare håll har en stenyxa också hittats i medeltidsstaden Jönköpings kulturlager på Väster i stadens centrum. Yxorna ansågs besitta magiska krafter som att skydda mot eld, vilket återknöt till den gamla så kallade åskstenstraditionen. Enligt folktron uppfattades stenyxorna som åskstenar som slungats ner från himlen i samband med åska. Därmed var de laddade med krafter att förhindra åsknedslag och bränder men även att ge skydd mot troll, oknytt och allehanda onda makter. Dessa yxor/åskstenar har även kallats torviggar och förknippades då med asaguden Tor och hans hammare Mjölnir som också den hade magiska krafter. Åskstenstraditionen skulle därmed kunna anspela på förkristen tro och ha rötter i äldre järnåldern.

Vara en del av något större

Vikten av gudomligt beskydd var säkert lika stark under förhistorisk tid liksom vikten av offer som betalning för sådant som var önskvärt i jordelivet. Kanske rörde det sig om fruktsamhet för människor och djur, god äring, framgång i jakt och krigståg, kontakt med förfäderna liksom föreställningar om framtiden och den hinsides tillvaron. Offer kunde också handla om en överordnad balans i tillvaron där naturen, brukningsmarkerna, gården, förfäderna och de levande var förenade med kosmiska makter och mytologiska föreställningar i en helhet kring hur allting skapats och hur allt hängde ihop. De offerhandlingar som utförts i våtmarker, på gravfält och i husen har säkert relaterat till denna helhet genom olika slags uttryck. Ytterst kan det ha handlat om att vara del av ett större sammanhang, och om vikten av goda relationer till de högre makterna, där offernedläggelser var ett sätt att stå på god fot med dem. Betydelsen av sådan kommunikation kan vi bara ana men genom husoffren tangerar vi de forntida människornas föreställningsvärld. Såklart kan vi inte exakt veta hur de tänkte eller varför de gjorde som de gjorde. Det kanske inte heller är det viktigaste; snarare den ödmjuka insikten att än en gång påminnas om att forna människors tillvaro varit väl så komplex som vår egen.

Kristina Jansson

Mer att läsa

• Anne Carlie. Forntida byggnadskult. Tradition och regionalitet i södra Skandinavien. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar, Skrifter No 57. Stockholm.
• Peter Carelli. Blixtar och dunder. Magiska under. Om åskstenstraditionen och förekomsten av stenåldersfynd i medeltida kulturlager. I: Fornvännen 1996/3. Nr. 91. Stockholm.
• http://samla.raa.se
• Susanne Haltiner Nordström & Claes Pettersson. Vapensmedernas gårdar. Arkeologiska undersökningar vid Smedjegatan. Faktorismide, köpenskap och bebyggelse 1620-1950. Jönköpings läns museum. Arkeologisk rapport 2013:48. Jönköping.
• Anders Hansson. Husoffer. I: Jämten 2014. Årsbok för Jamtli, Hembygda och Jämtlands läns konstförening. Årsbok 107. Jämtlands läns museum. Östersund.
• https://www.jamtli.com/wp-content/uploads/2019/05/Husoffer.-Anders-Hansson.pdf
• Anna Ölund. För säkerhets skull – björntandsamuletten under golvet. I: Uppland 2009. Årsbok för Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund. Upplandsmuseet. Uppsala.
• https://aarsbokenuppland.se/arsbocker/2000-tal/2009