Fler än Linné uppskattade linet

Än idag används den systematik för klassificering av arter som presenterades i boken. Varje art tilldelas ett vetenskapligt namn, baserat på latin eller utifrån latiniserade ord från andra språk, exempelvis grekiska. Namnet består av artens släkt samt en unik beteckning för arten, artepitet. För linets del är det den latinska superlativen i artepitetet som är av särskilt intresse, usitatissimum. På svenska kan det närmast översättas med ’det mycket användbara’. Jämför med det engelska verbet use, i betydelsen att ’använda’, ’utnyttja’ eller ’bruka’.

Två tusen år gamla förkolnade fröer

Det var när arkeologerna från Jönköpings läns museum skulle undersöka två järnåldersgårdar, ”Västergården” och ”Östergården”, strax söder om Gränna som fynden av förkolnade linfröer gjordes. Fröerna påträffades inne i resterna efter de nästan två tusen år gamla byggnaderna, närmare bestämt i fyllningen till de stolpar som en gång i tiden burit upp gårdarnas hustak. Linodling åtföljs vanligtvis av ett antal ogräsarter såsom lindådra och småsnärjmåra. Vid en analys av frömaterialet från ”Västergården” visade det sig också att fröer av småsnärjmåra kunde urskiljas. Det skulle kunna tas som intäkt för att järnålderns Grännabor även odlat linet lokalt på plats.

Lin har genom historien odlats dels som oljeväxt, dels som spånadsväxt. En viktig faktor för att fröer ska kunna bevaras under årtusenden är att de har förkolnat genom eldpåverkan. När det gäller ”Västergården, vet vi med säkerhet att boningshuset vid ett obevakat ögonblick drabbades av eldsvåda och ödelades. Hela förrådet med senaste skörden av spannmål, men även av det lin som man lagt ned så mycket omsorg och möda på att odla försvann i lågorna. Fynd av förkolnade linfröer är vanligtvis mycket underrepresenterade i arkeologiskt material, beroende på att de oljerika fröerna tenderar att brinna upp. Därför är fröfynden på ”Västergården” och ”Östergården” särskilt intressanta.

Många användningsområden

Som oljeväxt är linet lågvuxet, grenigt och har frön med hög oljehalt. Ur fröerna har linolja kunnat utvinnas. Oljan kan ha använts för behandling och impregnering av trä. Frö och olja kan också ha använts som näringstillskott i maten. Linet kan i förhistorisk tid också ha odlats som spånadsväxt för textila ändamål. Spånadslinet har lång rak meterhög stjälk, vilken efter rötning används för att tillverka det lingarn som behövs för att väva linnetyg. Det äldsta fyndet av linneväv, daterat till 5000 f Kr, har gjorts i Egypten. I Europa är linvävnader kända från yngre stenålder.

Genom artepitetet usitatissimum antydde Linné visserligen hur användbart linet ansågs vara på 1700-talet, men han var sannerligen inte ensam om att uppskatta det. Det gjorde även järnålderns Grännabor, men två tusen år tidigare.

Håkan Hylén
Arkeolog