Ett oväntat möte med människor i marginalen

Det finns en lantmätare vars kartor jag uppskattar högt: Arvid Hagman. Under 1700-talets förra hälft upprättar han flerfaldiga kartor inom sitt specialområde: geometriska avmätningar som redovisar stora områden av utmark och skog. Det är marken mellan byarnas inägor vi ser, mark som kolas, svedjas och nyttjas till täkter av olika slag. Vissa kartor kan läsas som tre hundra år gamla skogsbruksplaner. För att anknyta till rubriken kan vi direkt säga att lantmätaren inte var en människa i marginalen. Högutbildad, statsanställd, berest och kunnig inte bara inom mätteknikens hantverk utan lika drillad i konstnärlig färdighet och skönskrift, var lantmätaren en specialutbildad ingenjör. Enligt traditionen illa sedd i bygderna eftersom lantmätaren personifierade överhetens strävan att inventera och hålla ordning på landets jordbruksresurser. Mot detta kan ställas det faktum att lantmätarna inte rekryterades ur adeln utan var ?ärlige mäns? söner som ofta slog sig ner och bidade familj i bygden han ursprungligen kom ifrån eller där han var verksam. Skepsisen mot lantmätaren var knappast större än den mot andra främlingar som vistades i bygden en kortare tid.

1700-talsmänniskan känner vi främst genom porträttkonsten och det är oftast adeln eller militären som avbildas. Mer sällan får vi syn på den vanlige arbetande människan och det är här vi kommer till marginalen, för i kanten av Arvid Hagmans konceptkarta över Öreryds sockenallmänning från 1735 hittar vi inte bara honom utan också hans medarbetare!

Kartan över Öreryds allmänningsmark från 1735 bjuder på oväntat möte med människor i marginalen.

Det är juni 1735. Eller kanske maj eftersom den julianska kalendern fortfarande följs och Hagman inte erbjuder noggrannare referens än att förrättningen äger rum ?i juni månad?. Arvid Hagman står i profil. Den högra handen pekar ut i landskapet, kanske siktar han med armen som anatomiskt sett förefaller sväva en bit ovanför axlarna.

Arvid Hagman kan ha varit kring 45-50 år när kartan upprättades. År 1723 hade han varit verksam i ca tjugo år som lantmätare i Jönköpings län. Genom giftemål med Britta Duker 1714 hade han knutits till lantmätardynastin Duker vars kartor vi känner från 1640-talet och framåt. Vad vi kan konstatera vidare är att herrmodet på stövelsidan var bra mycket häftigare förr.

På det uppfällda ritbordet presenteras arbetsredskapen, utom han egen lantmäterikedja som ringlar liksom en orm på backen. Vill han inte framställa sig som lite snygg rentutav? De tjocka läpparna, den raka näsan och de långa välvårdade fingrarna? Han verkar vara en man med omsorg om detaljerna.

Var det inte varmt? Under yllerocken med de vida skörtarna skymtar västen, troligen även den av ylle. Under västen, linneskjortans som pöser ut vid ärmlinningarna. Till detta höga kragstövlar och peruk. Det är väl att han har hittat en plats i skuggan under ett lövträd av oidentifierbart slag.

Mätning i kalt landskap. Troligen återger de solitära träden och buskarna i ett landskap fattigt på hög vegetation ganska väl verkligheten vid 1700-talets mitt. Kolande och tjärbränning var viktiga näringar för allmogen i Mo härad. I tillägg kom den avskogning som skedde genom svedjandet. Men skogen tar sig. På 1800-talet omtalas bygderna norr om Öreryd som relativt skogsrika.

Jag kan inte hjälpa det, men det är ändå medhjälparna, lite mer skissartat ritade, som fångar min uppmärksamhet mest. Kanske var de lantmätare under utbildning? Ibland användes drängar från bygderna som hantlangare och hjälpredor åt lantmätaren. Men det skulle ha synts på klädedräkten. Över dessa båda herrar vilar en air där urbanitet blandad med en casul attityd. Perukerna har de slängt in i ett snår och håret klibbar mot tinningarna i värmen. Båda bär var sitt alnemått närmast som en högreståndskrycka och trots avståndet i bilden kopplas de samman av mätkedjan. De arbetar i ett kalt landskap där träden för länge sedan tagits ner och kolats till de många järnbruken i närheten. Tallarnas stubbar har för länge sedan blivit tjära.

Han tittar mot oss, lantmäteriassistenten till höger. En outgrundlig blick och en mun som kanske drar ihop sig till ett leende. Kring munnen lite skäggstubb och hans kamrat som förvissa tar igen bristen på huvudhår med både hårpiska i nacken och rikligt med skägg under hakan. I ett sekel som har det rakade ansiktet som högsta ideal? De har varit ute i fält sedan snön försvann och har kanske nått den punkt då man inte bryr sig. Ok att man får dra på sig skjortan, västen, rocken och stövlarna, men rakdonen får ligga oanvända i prästgården eller gästigiveriet eller var de nu har sin base camp under dagarna i Öreryd. Hur som haver kan de bara drömma om skugga! Assistenterna får knata. Arvid ropar, pekar och siktar, assistenterna spänner mätkedjan mellan sig vid mätpunkterna. Arvid triangulerar, assistenten till vänster hinner stoppar sin pipa och ta några bloss innan det är dags att springa vidare.

Var det en kväll efter en dags arbetet solgasset som Arvid Hagman ritade av sig och sina medhjälpare? Kartan var färdigritad och i svalkan i gästgivargården i Öreryd upptäckte han hur det bildats stora vita fält i kartans marginal. Fält som borde fyllas för skönheten och symmetrins skull.