En visselblåsares öde anno 1606

Fallen som tas upp i tänkeböckerna från Jönköpings stad, det vill säga rådhusrätten och magistratets protokoll, ger otaliga uppslag till små berättelser eller bloggar. Hur var det till exempel att visselblåsa och påkalla uppmärksamhet kring oegentligheter hos borgmästare och råd år 1606?

Sven Persson lättar sitt hjärta

Stadsskrivaren Sven Persson drack öl en kväll med faktor Göran Sylfastsson. Eller, ja, exakt om de gjorde det vet jag givetvis inget om, men jag tänker mig att de satt på krogen med vart sitt stop och att Sven skrivare var uppgiven. Så pass uppgiven att han kände för att lätta sitt hjärta och berätta för Göran hur han hade det på jobbet. Ett bra jobb förvisso, ingen hade som skrivaren insikt i det som hände i staden Jönköping, högt och lågt, eftersom det var han som tecknade ner alla ärenden som passerade rådhusrätten.

Det kunde vara små och stora brottmål, listor över vem som betalade tomtören eller vem som skrevs in och fick burskap i staden. Han satt med, lyssnade och skrev; han var en nyckelperson. Att borgmästare, fogdar och rådmän kunde läsa var givet– det kunde de allra flesta i staden och på landet, men med skrivkunnigheten var det si som så. Därför var stadsskrivaren Sven Persson en oumbärlig person, om ej oersättlig som det skulle visa sig.

Bildtext: Sven skrivare i arbete med att föra Jönköpings stads tänkebok? Bilden är dock cirka hundra år äldre och är tagen ut ”Hausbücher der Nürnberger Zwölfbrüderstiftungen” där verksamma inom olika yrken avbildades från 1400- och fram till 1600-talet.

Icke desto mindre utgöt sig nu Sven Skrivare över hur han på sistone hade märkt av hur borgmästare och råd hade förfallit till nepotism, hur de såg mellan fingrarna med vissa alvarliga brottsanklagelser och hur man kort sagt inte längre levde upp till fru Justitias krav på opartiskhet och ej heller följde stadslagens bestämmelser.

Mutor och undangömda vittnesmål var vardagsmat

Förre detta fogden Niclas Nilsson, som sedan gått och blivit gruvfogde vid Taberg och nuvarande borgmästare Anders Svensson var värst, men det fanns även rådmän som till exempel var dömda till böter och där Sven själv fick skriva in i saköreslängderna att böterna var betalda, fastän någon betalning aldrig skett.

Och hur var det med sakerna kring lönskaläge där prominenta personer i staden varit inblandade, men där lagföringen hade runnit ut i sanden? De var nedstoppade och bortdolda som Sven skrivare uttryckte det.

Överhuvudtaget verkade det som om borgmästaren blivit så maktfullkomlig att han ville ha hela staden under sig och detta med rådets goda minne. Mutor, övertalningskampanjer, förvanskande av vittnesmål och undangömda vittnesmål var vardagsmat. På detta, berättade stadsskrivaren, fanns flera exempel. Sven Skrivare försökte visselblåsa, men kanske till fel person, för det skulle visa sig att de uppgifter som kom Göran Sylfastsson till del vandrade vidare, men inte genom de kanaler som Sven önskade.

Att gå till kungs och få sin sak prövad

Göran Sylfastsson var inte vem som helst, utan var i tjänst hos kungen – vid denna tid den föga sympatiske Karl den nionde av ätten Vasa.

Kungen var den som kunde skipa rättvisa. Det var en gammal förställning. Hade inte Gustav Vasa kanske näpst och även avsatt odugliga fogdar när allmogen skrev till honom om övergrepp mot bönderna och uttag av mer skatt än det som rättvist var enligt den fastställda årliga räntan? Föreställningen gick dock mycket längre tillbaka än så.

Kungen var en garant för att landet skulle styras enligt lag, och om inte fogdar, borgmästare och råd följde lagen, vad var dock mer naturligt än att klaga till kungs? I kungabalken från 1442 uttryckte ett kontrakt mellan två parter. Allmogen accepterade att betala skatt och lyda kungen i sådant som rörde rikets säkerhet. Kungen lovade å sin sida att upprätthålla lagen och kyrkan samt att beskydda allmogen. Om inte de lokala makthavarna skötte sitt uppdrag fick man ta sitt ärende till en högre instans och det var vad Sven skrivare nu hoppades skulle ske.

Men så blev det inte. Om det var Göran själv som gick till borgmästaren och skvallrade eller om kungen lät klagomålet gå med vändande post till borgmästare och råd i Jönköping går givetvis att ta reda på – vi har alltid varit duktiga på att arkivera dokument i Sverige – men det får bli föremål för framtida arkivstudier.

En uppretad fogde, en arg borgmästare och ett olustigt råd

Hur som helst: borgmästaren blev rasande och rådmännen samt fogden över Taberg började bita på naglarna och undra hur mycket av beskyllningarna som skulle kunna svärta ner deras goda rykte om oegentligheterna kom till allmänhetens kännedom. Sven skrivare avsattes från sin post, men innan dess hade han ett mindre angenämt sista skrivarjobb att göra. Sven ställdes nämligen inför ett ultimatum: antingen mista livet eller göra avbön.

Han valde det senare och hans erkännande av sina falskeligen påstådda anklagelser finns i sin helhet i ”Jönköpings rådhusrätt och magistrats tänkebok” AI:3. Den utgörs av en två sidor lång ”jag tar tillbaka allt”– skrivelse där Sven påstod att allt berodde på hans skälmaktiga huvud och skalkaktiga sinne. Avbönen skrev han givetvis onödd och utvungen in i stadens tänkebok.

Det är märklig läsning: här erkänner Sven hur han yppat sina anklagelser mot råd, fogdar och rådmän för Göran Sylfastsson. Dessutom berättar han minutiöst vad anklagelserna har gått ut på. Vi får således följa rådets fiffelaffärer i detalj. Sven måste nu skriva att allt byggt på falska anklagelser och att händelserna självsagt inte har ägt rum!

Sven skrivare gör en pudel

Jag kommer inte att återge hela skrivelsen, den kommer att finnas i de volymer av den transkriberade tänkeboken 1570–1619 som Jönköpings läns museum förhoppningsvis ska ge ut inom en inte så avlägsen framtid, men ni som har inloggning dit varför inte gå in på ArkivDigitals sida och läsa texten själva? Slutorden är dock ganska uppgivna och säkert skrivna med sammanbitna tänder när Sven skrivare gör en hel pudel.

(Översatt till lite mer läslig svenska och med ett par förklarande parenteser):

”..dock med sådant besked blev mig den nåden villkorad, att om jag någon tid (någonsin) låter sådana ord av min mun höras eller låter mig inlåta med någon annan, antingen i ord eller skälmaktiga stämplingar som jag nu haver gjort; om jag gör detta mot borgmästaren Anders Svensson eller någon som sitter i rådet, begär jag at mitt straff ska stå öppet och ingen nåder vara och bli straffad efter lydelsen i det 12 kapitlet i konungabalken, och yttermera till bekräftelse och straff efter lydelsen i det 26 kapitlet i konungabalken, nämligen straffad till livet (som sker med dem) som gör sanning emot (ljuger om) fogden, borgmästare eller rådmän etc. Denne skrift har jag skrivit onödd och otvunget in i stadens tänkebok, så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.”

Epilog

Det blev dryga böter för Sven men han slapp plikta med sitt liv. Sedan tog en annan skrivare över arbetet med att föra in anteckningar i tänkeboken. En man med en annan handstil än Svens. Vad som senare hände med skrivaren Sven Persson kan möjligen utredas om man går till arkiven, men för denna blogg kan vi nöja oss med att konstatera att visselblåsande vid 1600-talets början knappast blev till mer än ett föga framgångsrikt flöjtande.

I en senare blogg ska vi bekanta oss lite mer med borgmästaren Anders Svensson och hans roll som lagens väktare.