Stenålder vid Vätterns södra spets – Jönköpings läns museum
Vy över arkeologisk utgrävning på en äng. Vättern breder ut sig i bakgrunden.

Stenålder vid Vätterns södra spets

Publicerat: 9 mar, 2023

Våren 2021 gjordes en arkeologisk undersökning av en stenåldersboplats vid Huskvarnavikens västra strand. Platsen kallas för Sannaängen och ligger lite uppdraget från stranden vid Sannabadet i Vättersnäs.

Där påträffades en boplats med rester av eldstäder och gropar samt ett stort fyndmaterial med redskap av flinta och kvarts. Anläggningar har daterats till den äldsta stenåldern, för cirka 9000 år sedan, men där fanns också eldstäder och gropar från bronsålder, äldre järnålder och vikingatid.

I dag ligger boplatsen cirka 100 meter från Vätterns södra strand. Så var inte fallet för 9000 år sedan då den södra strandlinjen låg en dryg kilometer längre norr ut. Detta beror på att Vättern långsamt tippar åt söder eftersom landhöjningen är snabbare i den norra delen av Vättern än i den södra. Vattennivån höjs med 11 centimeter på 100 år. Direkt norr om boplatsen ligger Skrämmabäcken som rinner ut i Vättern. Bäcken har i årtusenden gröpt ut en ravin som ansluter till undersökningsområdet och sannolikt har delar av boplatsen eroderat ut i ravinen.

När det gäller boplatsens organisation var den svårtolkad eftersom det fanns anläggningar från olika tidsperioder. Endast tre av dessa kunde säkert konstateras vara från äldre stenålder. Den största kunskapen om boplatsen fick vi från fyndmaterialet av flinta och kvarts.

Olika sorters flinta ger ledtrådar

Fyndmaterialet består av ungefär två tredjedelar flinta och en tredjedel kvarts. Analysen av materialet visar att man tillverkat mikrospån för att använda som skärande eggar i kompositredskap som benspetsar och benknivar. Man har använt både flinta och kvarts för detta ändamål. Vidare består en viss del av materialet av kambrisk flinta, som kommer från Kinnekulle i Västergötland. Mikrospån har tillverkats genom indirekt tryckteknik, vilket man främst ser i de östra delarna av landet. Detta visar på sannolika kontakter åt både nordöst och nordväst. Den relativt stora andelen kvarts i materialet visar att man utnyttjat lokala råvaror, vilket tyder på att boplatsen knappast varit av tillfällig karaktär. Den största delen av materialet består dock av Sydsvensk senonflinta av hög kvalité. Det betyder att man haft tillgång till denna, antingen genom by­teshandel med andra grupper söder ifrån, eller att man regelbundet själva förflyttade sig söder ut för att anskaffa flinta.

I området kring södra Vättern och på Småländska höglandet, söder om Vättern, har inga mesolitiska boplatser undersökts. Det innebär att det finns ett kunskapsglapp mellan de sydliga delarna av länet där flera boplatser är undersökta, och Östergötland och Närke där kunskapen är större. Hur förhåller sig boplatsen på Sannaängen till dessa områden?

Genom sållning av materialet på utvalda ställen påträffades flintan och kvartsen.

Kontakter och färdvägar i flera riktningar

Naturliga vägar i landskapet fanns både söderut och norrut. Både Nissan och Lagan rinner upp strax söder om Vätterns södra spets. Båda åarna mynnade i en forntida sjö som kallas för Fornbolmen, ett område där flera boplatser är undersökta.  Att man färdats längs med eller på Vättern är också ett rimligt antagande. Mot Vättern fanns tydliga kontaktvägar från både de östra och västra delarna av landet. Västerifrån möjligtvis genom Vänern via sjöarna Skagern, Unden och Viken. Österut var avståndet från dagens Motala vid tiden för boplatsen endast 3−4 mil till Ancylussjöns vikar.

Att få ett enkelt och entydigt svar på sina frågeställningar när man undersöker en 9000 år gammal boplats är knappast att förvänta sig. Teknik och förekomsten av kambrisk flinta visar på kontakter både mot nordöst och nordväst. Samtidigt visar förekomsten av högkvalitativ flinta från Sydsverige på kontakter söder ut. Egentligen finns det ingen motsägelse i det. Det har visat sig att grupper av människor vid den här tiden kunde vara högst mobila och förflytta sig långa avstånd. Sannolikt hade man kontakter med flera olika områden, antingen genom egna färder eller genom byteshandel.

Boplatsen på Sannaängen har kastat en del ljus över ett område där inga stenåldersboplatser undersökts innan. Hösten 2021 undersökte vi ytterligare en mesolitisk boplats i Höreda, strax väster om Eksjö, också den 8000–9000 år gammal. Genom den undersökningen har vi fått ännu mer kunskap om området. Förhoppningen är att fler boplatser kommer att hittas och undersökas i framtiden för att ytterligare belysa Småländska höglandet och södra Vätterbygdens äldre stenålder.

Foto överst: Vy över undersökningsområdet, fotat från sydöst.

i Information


Kategorier

Kontaktuppgifter
Jörgen Gustafsson
Jörgen Gustafsson

Arkeolog


Bilder

Mikrospån gjorda av flinta Mikrospån som enligt slitspårsanalysen sannolikt varit infästa i ett ben eller hornverktyg
Skrapa av flinta Skrapa av flinta.
En ovalt formad sten. Rundad och man ser att den har använts för att stöta/knacka då den är sliten i ena änden. Knacksten av bergart.