Bronskitteln som hamnade på Visingsö

En bronskittel, lite sliten och lagad vid något tillfälle. Den ser kanske inte så speciell ut, men den är verkligen det och har en mycket intressant historia. Historien börjar i romarriket och slutar i en stor kista i Brahekyrkan på Visingsö.

Östlandskitteln 1933. Fotot togs av Claes Claesson som karterade gravfälten på Visingsö det året.

Föremålet på bilden kallas för Östlandskittel. Namnet har den fått eftersom den typen har hittats på flera platser i Östlandet i Norge. Men det finns också fynd från Danmark, i Öster- och Västergötland, på Gotland och längs Norrlandskusten. Och så på Visingsö, jag återkommer till det. Den här typen av föremål kallas för romersk import vilket har och har haft en speciell status både för de som en gång ägde föremålen men också inom arkeologin. Den romerska importen visar på ett föremål som skiljer ut sig, har varit eftertraktat och som har ägts av en ledande elit. Det finns en mängd olika föremål som går under begreppet romersk import men nu är det alltså Östlandskitteln det handlar om.

Den här typen av kittel har tillverkats från omkring 50 e.Kr. och fram mot 300 e.Kr. Att de kallas för romersk import behöver inte betyda att de är tillverkade i Italien. Det är istället troligt att de har tillverkats inom romerska limes i Germanien och det som är trakterna runt Rhen. Det är inte heller troligt att en person har bytt till sig en bronskittel i Germanien för att sedan forsla den raka vägen upp till Visingsö. Istället har den förmodligen gått som en stafettpinne mellan stormän och hövdingar. Det fanns ett system av gåvor, byteshandel och allianser under den här perioden som var mycket viktigt för att upprätthålla makt och prestige. Den som till sist begravdes med Östlandskitteln på Visingsö hade makt och kunde också visa på något exklusivt – kontakt med den romerska världen.

Östlandskittlarna har framförallt hittats i gravar. Var Visingsöexemplaret hittades vet vi tyvärr inte, ändå är det ett arkeologiskt fynd som är ovanligt väldokumenterat. Första gången bronskitteln nämns i skrift är redan 1689, då prästen på ön Sveno. M. Oxelgren skriver om den: ”Een Koppar Urna står i kyrckiokisten, den Sahl. Drotzen låtet dijt sättia, som funnetz i en högh här på Öön, af twå wngefehr Kannors Capacitet”. Det här var vid den första fornminnesinventeringen, som prästerna ute i landet var ansvariga för Prästerskapets rannsakningar om gamble antiquiteter och monumenter.

Sedan kan man följa bronskitteln genom århundradena i olika skrifter och dokument. Det beskrivs hur den har hittats i en större gravhög år 1655, lämnats in på kansliet på Visingsborg och att greve Per Brahe ansåg att den skulle placeras i kistan i Brahekyrkan. Där byggde han upp en samling av speciella föremål, ett så kallat kuriosakabinett, den tidens adliga hobby. Sedan tas kitteln upp i diverse inventarieförteckningar från kyrkan fram till 1984.

Kyrkvaktmästaren Marcus Wetterlind var den som till slut återfann kitteln.

Men varför har då Östlandskitteln blivit aktuell just nu? Jo, den är återfunnen – den har alltså varit försvunnen, utan att så många har vetat om det. Jag har varit i Brahekyrkan några gånger för att titta på den, i kistan med de andra kuriositeterna, men då har den inte funnits där. Det har ändå varit svårt att släppa tanken på kitteln och för någon månad sen i samband med arbetet av en arkeologirapport om Sandudden på Visingsö kände jag att det var dags för ett nytt försök. Sandudden berör just den tidsperioden som heter romersk järnålder. Jag ringde alla vaktmästare som jobbat i kyrkan för att höra vilka som sett bronskitteln och var den fanns då. Vi kom fram till att den troligen packades ner i en låda under den stora konservering/rengöring av kyrkan som pågick från tidigt 2000-tal och nästan tio år framåt. Kyrkvaktmästare sen ett par år tillbaka är Marcus Wetterlind och tillsammans gick vi nu genom diverse skrymslen och vrår – utan resultat. Jag åkte därifrån, men hann inte så långt förrän mobilen ringde. – Kan du komma tillbaka, jag tror jag har något här. Och där var den, Marcus hittade den, undanstoppad i en pappkartong i ett förråd. Fantastiskt!

Nu står den på sin plats, i den stora kistan i Brahekyrkan igen. Det hade varit spännande att följa den här bronskittelns väg från kontinenten mot Norden, genom flera händer för att sedan hamna på Visingsö och slutligen i en grav. Sen skulle den grävas upp, tas om hand av Per Brahe, ses och beskrivas av många, även i en blogg år 2019.