Borgarmilisens vapen – kvarglömda sen 30 åriga kriget!

I ett mäktigt byggnadskomplex från slutet av 1800-talet finns Zapadoceské Muzeum, eller Westböhmisches Museum, ett av Tjeckiens större regionala museer. I samlingarna finns uppemot två miljoner registrerade föremål och dess uppgift är ”att spegla natur och samhälle i en vid centraleuropeisk kontext”; allt enligt den officiella turistguiden. Och visst var salarna med områdets förhistoria och staden Plzens medeltid mycket intressanta, men det finns ytterligare en god anledning till ett besök. För museet rymmer också en helt osannolikt samling föremål från det konfliktfyllda 1600-talets dagar!

Om man har ögonen med sig finns spår och minnen från det Trettioåriga kriget kvar i stadsmiljön. Man har inte glömt, trots de många år som gått och de minst lika förödande konflikter som drabbat Böhmen sedan dess. En krog som ”U Mansfelda” – ”Hos Mansfeld” – påminner om den tyske fältherren Ernst von Mansfeld som intog Plzen år 1618, precis i början av kriget. Och kanske är han en bra symbol för detta, det första europeiska inbördeskriget.

Född som illegitim son till en greve växte han upp i Luxemburg. Han tjänstgjorde som hög officer i den kejserliga armén ända till dess han kom att reta upp sig på ärkehertig Leopolds påstådda otacksamhet. Så trots att von Mansfeld var en övertygad katolik sökte han sig till huset Habsburgs fiender, den protestantiska sidan. Där blev han en av de främsta militära ledarna under konfliktens första årtionde. von Mansfeld sattes att försvara Böhmen mot Den Katolska Ligans trupper under ledning av fältmarskalken Tilly och han hade till en början stora framgångar. Samtidigt innebar hans krigföring att regionen ödelades på ett närmast obeskrivligt sätt. Vän eller fiende, katolik eller protestant spelade mindre roll – byarna plundrades och brann när trupperna passerade i vilket fall som helst.

I de här tre rummen, belägna en halvtrappa ner i museet men ovanpå framgrävda och frilagda ruiner från stadsmuren och ett befästningstorn, förvaras en unik vapensamling. Det rör sig om borgarmilisens beväpning från Trettioåriga krigets dagar plus en del äldre föremål som köpts in i ett senare skede. Känslan av att uppleva dessa rum är märklig, speciellt för den som av olika anledningar kommit att syssla med den tidigmoderna epokens krigs- och konflikthistoria. Man är van vid att respektfullt hantera diverse rostiga fragment – men här står ställ efter ställ med vapen från 1500- och 1600-tal i bästa tänkbara skick. Samlingen på Westböhmisches Museum är egentligen en re-enactors dröm, för  här finns bokstavligt talat all den utrustning som krävs för att sätta  upp ett par kompanier med musketerare, ca modell 1640…

Hakebössan är det första egentliga eldhandvapnet på europeiska slagfält. Den var från början, på 1300-talet, en bärbar miniatyrkanon som efterhand gjordes lättare och försågs med en kolv. För att man skulle kunna hantera vapnet fick bössan med en hake på pipans undersida; därav namnet. Den hakades fast i ett stativ eller en stock och kunde på så sätt motverka den kraftiga rekylen. Hakebössor utnyttjades tidigt till sjöss, monterade på stativ eller på annat sätt fästa längs relingen. Från svenskt område vet vi att hakebössor användes i slaget vid Brunkeberg år 1471. De utställda exemplaren från Plzen är yngre och härstammar från 1500-talet. Kanske kan man tänka sig att liknande bössor kom till användning under Daniel Rantzaus fälttåg 1567 och varit i bruk vid Getaryggen den hösten?

Spikklubban, eller Morgonstjärnan, kan tyckas vara ett väldigt primitivt vapen och tämligen anakronistisk i ett så pass sent skede som 1500-1600-tal. Men när man möter dem i verkligheten inser man vilket fruktansvärt redskap detta måste ha varit vid en närstrid. Samtidigt är det enkelt att tillverka och bokstavligt talat idiotsäkert, för vem som helst kan ju svinga en klubba! En annan intressant aspekt – och nu talar arkeologen – är att det borde vara svårt att skilja ut de vassa järntenar som blir kvar efter en spikklubba där skaftet ruttnat bort. ”Spikarna” skulle lätt försvinna bland det allmänna järnskrotet vid en slagfältsarkeologisk undersökning.

Trots att bara en mindre del av vapensamlingen i nuläget finns utställd, är det kanske främst mängden och skicket som imponerar. Mitt i salarna tronar ställen med luntlåsmusköter, tio stycken per sida. Längs väggarna sitter hyllor med hjälmar, harnesk och skyddspansar för armarna. Ett par lätta fältkanoner, s.k. falkonetter, är också utställda liksom annan utrustning i form av krutflaskor, verktyg med mera. Det är svårt att ta till sig allt, speciellt som de förklarande texterna till största delen är författade på tjeckiska och det i nuläget saknades kataloger och skrivna guider till utställningen.

Luntlåset är en enkel konstruktion med rötter ner i senmedeltiden. Konstruktionen består av en hane som håller fast själva luntan. Hanen förbinds med en avtryckare via en fjäderbelastad hävarm. Då avtryckaren pressas in förs hanen med den glödande luntan ner mot fängpannan. Där antänds fängkrutet som i sin tur tänder drivladdningen. När skytten släpper avtryckaren lyfter fjädern upp hanen så att inte luntan slocknar.

Luntlåsmusköter var billiga att tillverka och enkla att handha. Idag skulle man säga att vapnen var ”soldatsäkra”. Visst var musköterna tunga, men med ett luntlås kunde skytten koncentrera sig på att sikta och hålla fast sitt vapen, eftersom avfyrningen var enkelt utförd. Den stora nackdelen var givetvis att luntan till varje pris måste hållas brinnande, något som kunde vara nog så besvärligt i dåligt väder. Dessutom syntes glöden i mörker, vilket spolierat många överraskningsanfall.

Luntlåsmusköterna i museet i Plzen är i ett utmärkt skick. Så väl trädetaljerna som mekanismen är inoljade efter alla konstens regler. Och detaljarbetet är utmärkt trots den uppenbara standardisering som utmärker samlingen. Bomärken och inskuren enkel dekor i stockarna vittnar om att de varit i bruk. För en betraktare förefaller alla utställda vapen fullt funktionsdugliga den dag som idag är.

Men den fråga som inställer sig hos en besökare är ett ”Varför?” Varför sparades dessa musköter genom århundradena? I Sverige utnyttjades de enkla och tillförlitliga luntlåsmusköterna visserligen ända fram till det Stora Nordiska Kriget vid början av 1700-talet. Den sista beställningen av luntlåsvapen ingick till Jönköpings faktori så sent som 1694. Men därefter? Varför låg hundratals obsoleta vapen och rustningar i förråd i Plzen, oberörda av ny teknik, nya tider och nya krig? Ibland fascineras man nästan mer av de händelseförlopp som lett fram till att en samling skapats än av föremålen i sig…

Det är inte utan att man kan bli lite avundsjuk på de tjeckiska kollegorna. För vi har ju också luntlåsvapen representerade i Arkivhusets stadshistoriska utställning. Vapen som tillverkats i verkstäderna längs Munksjöns norra strand för att sedan användas av de svenska arméer som krigade på kontinenten. Men i jämförelse med den arsenal som finns utställd i källarsalarna på museet i Plzen ser vår hane till en luntlåsmusköt från Jönköpings faktori inte mycket ut för världen…