Arkeologi upp i det blå

Segelflygning är helt beroende av vädret. Det krävs termik. Och att flyga termik kräver stor koncentration.Termiken bildas av solstrålarna, som värmer upp marken vilken i sin tur värmer upp luften och skapar en varm luftblåsa. Segelflygaren utnyttjar dessa blåsor på samma sätt som många fåglar gör, för att cirkla sig upp till högre höjd. När man nått toppen av blåsan kan man glida fram till (i bästa fall) nästa blåsa där man upprepar proceduren. Blåsorna är osynliga och ofta svåra att hitta. Att hitta och kunna utnyttja blåsorna på bästa sätt är segelflygarens stora utmaning.

Åter till flygfotograferingen: Man styr planet med högerhanden, och kan inte släppa styrspaken för någon längre stund, vilket lämnar vänsterhanden till fotografering.  För mig som är vänsterhänt är det inget större problem. Däremot är vädringsluckan i ett vanligt plan så litet att en systemkamera går knappt att sticka ut – framförallt inte med en hand. Och om det vill sig riktigt illa riskerar man att tappa hela kameran i fartvinden.

Det finns en lösning till dessa problem: Man flyger med ett dubbelsitsigt plan, och har därmed en extra pilot som kan styra vid behov.

Men andra hinder kvarstår: man ska helst se till att man har medvind tillbaka till hemmafältet och man ska hela tiden se till att ha tillräcklig höjd för att nå hemmafältet ifall termiken dör ut. Med andra ord är det vädret och vindförhållanden som oftast bestämmer åt vilket håll man kan flyga (plus gällande regler för tillåtna flygsektorer med mera). Ju längre bort från hemmafältet man befinner sig, desto högre upp måste man flyga. Hur fina fornlämningarna än ser ut uppifrån, blir de väldigt platta på bild som har tagits från 1000 meters höjd. Konturer och höjdskillnader försvinner med avstånd. Ta till exempel fotot över Jönköping: staden ligger i en gryta med branta, relativt höga, förkastningsbranter i öst, väst och söder. En sådan kant följer skogspartierna i bildens övre del. Från cirka 1000 meters höjd kan denna branta stigning inte urskiljas.

En perfekt flygdag kan man se många fantastiska ”tänk om jag hade en kamera” ”vyer under en två-tre timmars flygning. Som den gången jag flög över Huskvarnaviken en klar vårdag när det hade varit stiltje i flera dagar: Bronsåldersröset, pålverk och stenkistor i Vätterns botten på cirka fyra meters djup syntes otroligt bra. Då flög jag i en motorseglare tillsammans med en klubbkamrat, men hade ingen kamera med mig!

Det är som med fotografering i allmänhet; den perfekta bilden lyckas man sällan ta. Man är sekunden för tidig eller för sen eller något annat kommer i vägen just när man knäpper bilden – eller kameran ligger kvar i bilen.