Munksjön – en krympande sjö

Länsmuseet genomför i år en rad stadsvandringar med lite olika tema. Jag kommer att visa och prata om utfyllnader, trafiklösningar och stadsomvandling med utgångspunkt kring Munksjöns norra strand. Utfyllnaderna är dock inte bara en modern företeelse utan utgör i stort sett hela 1600-tals stadens grund. Så här började det.

När staden på kunglig order flyttades till den så kallade Sanden efter att den medeltida bebyggelsen på väster hade bränts 1612, lades staden ut på tidigare helt obebyggd mark, där i stort sett bara landsvägen passerade. Sanden utgjordes av en smal och låg sandrevel mellan Vättern och Munksjön, eller Lillsjön som den då kallades. Staden flyttades framförallt av försvarstekniska skäl. Det nya området låg väl skyddat mellan Vättern och Munksjön i nordsydlig riktning och Rocksjön i öster. Väster om hamnkanalen låg slottet och utan den medeltida bebyggelsen i ryggen utgjorde slottet en effektiv försvarsmur. I söder mellan sjöarna var det dessutom svårgenomtränglig sankmark.

Det som var bra försvarstekniskt var dock inte optimalt för stadsborna. För att få mera tomtmark gjordes utfyllningar, dels i Vättern och dels i norra Munksjön. De arkeologiska undersökningarna av 1600-tals staden har gett en god bild av hur utfyllnaderna gick till. Som grundsättning timrades stora träkistor, som fylldes med granris. träflis, sand och jord. I undantagsfall är de stenfyllda och då antagligen för att utgöra grund för t.ex. spiskomplex eller andra tunga konstruktioner. Troligen har kistans storlek bestämts av den planerade byggnadens storlek och form. En del av kistorna timrades på vintern och ställdes på isen i strandkanten,  på våren sjönk de och styrdes till den önskade platsen med hjälp av långa störar. Träkonstruktionerna ruttnade inte utan bevarades då de var vattendränkta och utgjorde på så sätt en relativt stadig grund, om man inte hade fuskat med timringsarbetet.

Fotografiet visar det system av träkistor som framkom vid den arkeologiska undersökningen 1984-1985 inom kvarteret Ansvaret (nuvarande hotell John Bauer).

Kartmaterialet från tidigt 1600-tal och fram till århundradets slut ger en bild av hur staden växer genom dessa utfyllnader.

H. Thomés karta från 1625 ger troligen en relativt autentisk bild av stadens bebyggelse. (Kartan är ritad med norr längs ner i bilden.)

Utsnitt ur karta från 1658 av Hector Loffman. Bilden betraktas utgöra både karta och plan, då den i centrala delar visar staden som den var bebyggd men även innefattar delar som aldrig uppfördes. Vad gäller bebyggelsen längs Munksjön kan man anta att den inte speglar den befintliga bebyggelsen utan tänkta utfyllnader om man jämför med hans egen karta/plan från året innan.

Karta och planförslag 1657 av Hector Loffman. Kvarteren längs Munksjön är smalare än i kartan /planen som är daterad 1658, och därmed kanske mera speglar den faktiska bebyggelsen.

Detalj ur generalkarta över Jönköping från 1701, kopierad 1812. I förhållande till Thomés karta finns nu ett flertal kvarter söder om nuvarande Smedjegatan. Kvartersbildningen påminner om Loffmans plankarta men överensstämmer inte fullt ut mot något av alternativen.

Om du vill läsa mera om hur grundläggningen av 1600-talsstaden gick till är Ann-Marie Nordmans artikel Grundläggningen – att bygga en ny stad i boken Stormaktsstadens Jönköping från 2014 mycket upplysande. Vad gäller stadsplaner generellt rekommenderas Nils Ahlbergs artikel Jönköping och stormakttidens stadsbyggande i samma bok. Bo E Karlsons avhandling Jönköping – den nya staden, skildrar ingående bebyggelse och stadsplanering från 1600-talet och framåt.

Den aktuella stadsvandringen genomförs den 9 september, samling kl. 18 vid länsmuseet. Välkomna!

Britt-Marie Börjesgård