Kataloghusen – bakgrunden

Vilka var då de samhälleliga förutsättningarna för trähusindustrin vid sekelskiftet 1900?

En begynnande industrialisering och urbanisering hade gjort att bostadsbristen var stor. Att ge även mindre bemedlade råd att bygga egna bostäder var en politik som de styrande kunde enas kring.

År 1904 inrättades därför statliga egnahemslån och då framför allt för att stimulera etableringen av mindre gårdar. Några år senare bildades nationalföreningen mot emigration för att motverka att Sverige ytterligare dräneras på kunnig arbetskraft i arbetsför ålder. Nationalföreningen, enskilda arkitekter och ingenjörer men också andra organisationer, t.ex. Samfundet för hembygdsvård, tog fram olika mönsterritningar och agerade i frågan. Egnahemsföreningar bildades även i städerna för att råda bot på dåliga bostadsförhållanden.

Arkitekten Ragnar Östberg, kanske idag främst känd för att ha ritat Stockholms stadshus, var en av alla de som engagerade sig i bostadsfrågan. Tillsammans med Ellen Key och arkitektkollegan Carl Westman engagerade han sig i frågor kring hemmets trevnad och hantverkets betydelse och då inte bara för de välbeställda. Ragnar Östbergs lilla skrift, ”Ett hem” gavs ut i en flertal upplagor.

Parallellt med denna rörelse kom ny teknik som också gav nya möjligheter till byggande. Utvecklingen av sågverksrörelsen under 1800-talets andra hälft var en förutsättning för materialtillgången. Med en ökad produktion kom också behov av en ökad specialiseringsnivå. I Småland, ett landskap med god virkestillgång, kom möbeltillverkning och trähusindustrin att bli viktiga näringar.

Britt-Marie Börjesgård