"Åt döden – åt livet" – Krematorier i Jönköpings län

Eldbegängelse eller kremering har en lång historia, men i modern tid har det bara praktiserats i drygt hundra år. Denna bloggserie kommer att fokusera på hur krematorierna i Jönköpings län kom till och gestaltades. Men först skall här tecknas en bakgrund till kremeringens återkomst som gravskick kring förra sekelskiftet.

Det ceremoniella brännandet av de döda är och har varit vanligt i flera kulturer. I Europa var det under järnålder praxis hos såväl greker som germaner. I Romarriket var kremering rent av en statussymbol. Först med Romarrikets kristnande började jordbegravningar åter bli vanligare, för att slutligen förbjudas i egenskap av ”hednisk” kvarleva. Karl den store genomdrev detta förbud i sitt rike år 785.

Patroklos begravning, likbålet förbereds för hjälten från Trojanska kriget. Målning av Jacques-Louis David 1778, konstnären som sedermera blev franska revolutionens ?hovmålare?. Fascinationen för antiken under 1700-talet bidrog i kombination med upplysning och politiska omvälvningar till att kremering aktualiserades som gravskick för en modern tid. (Wikimedia Commons).

Först med upplysningen och franska revolutionen fick temat eldbegängelse ny aktualitet. En ny syn på människan och döden växte fram, å ena sidan idealistisk, å andra sidan rationell. Kropp och själ kom att börja betraktas separat, något som inte föll i god jord hos kyrkan med tron på köttets uppståndelse på den yttersta dagen. 1700-talets fascination för antikens kultur och estetik, ledde i kombination med revolutionens jämlikhetsideal till att Frankrike legaliserade kremering år 1800.

Med 1800-talets häftiga urbanisering och därmed följande sanitära problem blev kremation högaktuellt som lösning på ett hotande sanitärt problem. De döda tenderade att bli en reell ”fara” för de levande. På fullbelagda stadskyrkogårdar hann kropparna knappt förmultna innan det var dags att lämna plats åt nya begravningar. Runt om i Europa bildades eldbegängelseföreningar som verkade för det nya gravskicket. Genom renande eld skulle man uppnå inte bara mer hygeniska och platseffektiva kyrkogårdar utan också ett som man menade värdigare gravskick. Inte sällan hänvisades till antiken som förebild och i föregångslandet Tyskland till det germanska arvet.

Pedagogisk presentation av Siemens ugn för kremering, rekommenderad av professor Reclam. Xylografi från 1870-talet, den tid då kremering på allvar började tillämpas i framför allt Tyskland och Italien. Modellen med ceremonisal och hisschakt till incineratorugn i källarplanet kom att bli vanlig. (Wikimedia Commons).

Europas första moderna krematorium invigdes 1876 i Milano, följt av Gotha i Tyskland 1878. Snart kom dock mothugg från katolska kyrkan som förbjöd kremering med hot om uteslutning ur kyrkan. Det dröjde till 1890-talet innan krematorier började bli vanligt förekommande i kontinentens större städer.

Kontinental utblick. Till vänster ritning av bakre fasaden till krematoriet på Père Lachaise i Paris, uppfört 1894 i nybysantinsk stil. Till höger kapellkrematorium och urngård från 1911 i jugendstil på skogskyrkogården Tolkewitz i Dresden. Det var vid den första europeiska begravningskongressen i Dresden 1876 som de första riktlinjerna för modern kremering drogs upp. 

År 1882 bildades Svenska likbränningsföreningen (sedermera Svenska eldbegängelseföreningen) i Stockholm. Bland initiativtagarna återfanns arkeologen och riksantikvarien Hans Hildebrand, vilken bland annat skrivit om förhistorisk kremering. Snart började lokalavdelningar bildas runt om i landet. Gemensamt för medlemmarna var att de hörde till samhällets liberala akademiker och tjänstemän; de var officerare, arkitekter, ingenjörer och läkare. Bland de mer namnkunniga kan nämnas Hjalmar Branting, Verner von Heidenstam och Ellen Key. Präster lös länge med sin frånvaro, trots att den svenska rörelsen inte hade samma antikyrkliga drag som i det katolska Europa. Rörelsen vann stadigt nya medlemmar runt om i världen, så också i Sverige.

Arkeologen och riksantikvarien Hans Hildebrand var en av de första förespråkarna för kremering i Sverige, han var också med och grundade Svenska eldbegängelseföreningen 1882. Järnålderns germanska brandgravskick såg han som ett föredöme för ett rationellt och etiskt gravskick i takt med tiden. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Det första svenska krematoriet stod klart 1887 i Stockholm, dessförinnan hade kropparna transporterats till Gotha. Den första byggnaden var en temporär lösning i trä, ritad av en medlem i föreningen, arkitekt Magnus Isaeus. Betecknande nog så var landets första krematorier uteslutande finansierade av donatorer inom näringslivet. Det första permanenta bygget skedde på Östra kyrkogården i Göteborg 1890 under massiva protester från delar av stiftets prästerskap. Kremation betraktades av dem som hedniskt, i strid mot kristen lära och tradition. Därtill omöjliggjorde kremation rättsmedicinska undersökningar. Medicinalstyrelsen var dock positivt inställd, vilket ledde till att kremering legaliserades 1888, dock med krav på obduktion, ett krav som kvarstod till 1917. Kyrkan var dock fortsatt splittrad, bland annat förekom länge att präster vägrade förrätta jordfästning om den skulle följas av en kremering.

Krematoriet på Östra kyrkogården i Göteborg stod klart 1890 och var därmed den första permanenta anläggningen i Sverige. I staden fanns en tydlig motsättning mellan ett liberalt progressivt borgerskap och ett konservativt prästerskap i frågan. Lägg märke till den symboliska urnan på kupolen och den dekorativa skorstenen! Arkitekturen med drag av nyrenässans och nybysantinsk stil är släkt med den stora anläggningen på Père Lachaise i Paris.Ur Göteborgs stadsmuseums samlingar.

År 1909 fick Stockholm sin första permanenta anläggning på Norra kyrkogården. Här var krematoriet samordnat med ett kapell som även kunde användas för ”vanliga” begravningsgudstjänster. Det är uppfört efter tysk förlaga och kapellrummet har en central kistkatafalk med hiss ned till det i källaren belägna krematoriet. Detta var en modell som kom att tillämpas vid följande byggen av så kallade ”kapellkrematorier” i Sverige. Eldbegängelseföreningens paviljong på Baltiska utställningen i Malmö 1914 – med mottot ”Åt döden – åt livet” – bidrog till att popularisera kremeringen som gravskick. Idag tillämpas kremering vid majoriteten av alla begravningar i större svenska städer. Jönköpings län fick sitt första krematorium 1936, beläget i Vetlanda, vilket presenteras i nästa inlägg.

Robin Gullbrandsson