Hem / Bloggportal / Arkeologibloggen / Nådastöten i Bottnaryd

Nådastöten i Bottnaryd

Publicerat: 9 apr, 2012

Vi känner alla till uttrycket att ”dela ut nådastöten”. Men vad betyder det – egentligen? Ett nygammalt vapenfynd från Bottnarydstrakten berättar om en hård verklighet i renässansens tidevarv. Det gjordes på 1950-talet, vid arbete på en potatisåker. Gården ligger en bit väster om Nissastigen, men inte speciellt långt från det slagfält från Nordiska Sjuårskriget som undersökts av länsmuseet och Miliseum sedan år 2010.

Vid fyndtillfället ansåg upphittaren att föremålet – vad än det nu var – borde tas om hand, fast det stannade i gårdens egen samling av kuriosa. Men nu, när vårt slagfältsprojekt Getaryggen 1567 aktualiserat forna tiders ofred och våldshandlingar i trakten intill Nissastigen har halvt glömda berättelser diskuterats på nytt. Och gamla fynd har plockats fram ur lådorna. Fast få är så fantasieggande som dolken från Bottnaryd!

Vad som påträffades i potatisåkern för sextio år sedan var nämligen inget annat än en nådastötsdolk, en misericorda för att nämna dess ursprungliga namn. Det är ett exklusivt vapen som bars främst av yrkessoldater och högreståndspersoner. Dolken är gjord för att synas, den skall sitta vid bältet och har givits en anslående utformning. Samtidigt har den en mörk historia. Enligt traditionen utnyttjades dessa dolkar mindre som vapen än till att avliva besegrade motståndare med. Den kraftiga klingan utnyttjades för att bända upp fiendens skyddspansar. Och den stora runda plattan lade man kroppstyngden på så att dolken trängde in – långt in!

Låter det barbariskt? Kanhända i våra öron, men på 1500-talet var chanserna att överleva de skador man ådragit sig i strid inte speciellt goda. Behandlingsmetoderna var enkla, för att uttrycka sig milt. Och sårfebern – infektioner och blodförgiftning – gjorde ofta även relativt lindriga sår dödliga. Därför var ”nådastöten” verkligen en barmhärtighetsgest mot den som annars skulle plågas i dagar innan den vissa döden inträdde som en befriare. Bättre då ett raskt utfört stick med misericordan…

Dolken från Bottnaryd är alltså en misericorda eller rondelldolk av den yngsta typen och dateras därmed till perioden 1500 – 1530. Den är totalt 30 cm lång och dess klinga har tresidigt tvärsnitt. Det är ett utpräglat stickvapen vi har framför oss. Den främre rondellen är här reducerad till ett dekorativt element, snarare än ett riktigt parerskydd medan den bakre/övre rondellen istället kan beskrivas som en överdimensionerad platta. Skaftet är försett med ett grepp i form av en mässingshylsa som försetts med ett kryssmönster.

Det finns paralleller till Bottnarydsdolken, både på Historiska Museet i Stockholm (flera stycken) och ytterligare en i Livrustkammarens samling. De förstnämnda rondelldolkarna är uteslutande jordfynd, medan den senare är i mycket fint skick. Vårt eget exemplar är anmärkningsvärt väl bibehållet efter sitt långa uppehåll i den småländska myllan. Men då skal man ha i åtanke att mycket förändrats när det gäller markkemin på de sextio år som förflutit sedan dolken påträffades. Markförsurningen hade ännu inte slagit till med full kraft på 1950-talet och konstgödsel utnyttjades inte på samma sätt som nu, speciellt inte på småbrukares åkrar. Därför skall vi nog vara glada att fyndet gjordes för så pass länge sedan; idag hade det med stort sannolikhet varit en mycket mer anonym rostklump som fastnat på potatishackan…

Så hur kommer det sig att detta exklusiva stickvapen hamnat i marken; ute på en åker i Bottnarydstrakten? Klart är att dolken var tämligen omodern när Daniel Rantzaus legosoldater härjade längs Nissastigen; i närbelägna socknar som Västra Jära och Mulseryd. Att den skulle ha samband med händelserna 1567 kan förstås inte uteslutas, men ännu troligare är att vi ser ett spår efter en tidigare incident. Vi vet till exempel att Kristian II passerade genom trakten med sina styrkor vid minst två tillfällen; först som kronprins på 1510-talet, några år senare som omstridd kung i en sönderfallande union. Våld och ofred har gått över bygderna i norra Småland åtskilliga gånger och det är inte alltid som händelserna har gett skriftliga avtryck. Kan det rent av handla om en myndighetsperson som för alltid ”försvunnit” på sin väg till eller från Jönköping? Sådana saker har ju hänt i skogsbygderna…

Man kan också fråga sig varför ett dyrbart vapen som misericordan från Bottnaryd inte togs om hand. Efter ett slag plundrades alltid de fallna, först av segrarnas soldater – därefter av dem som följde i arméernas spår. Säkert är att även lokalbefolkningen tog för sig när man väl vågade sig fram. Men dolken blev kvar. Kanske slogs den ur handen på sin ägare och försvann i växtligheten? Eller var misericordan alltför iögonfallande för att den som inte själv var soldat eller ståndsperson skulle våga bära den? Bättre då att den fick ligga…

Precis som vid förra årets uppseendeväckande dolkfynd från Svarttorp kommer vi med all sannolikhet inte att få hela berättelsen klar för oss. Det har trots allt gått ett halvt årtusende sedan händelserna utspelades. Men det finns all anledning att besöka potatisåkern vid Bottnaryd och att starta upp metalldetektorn. För chansen finns ju att det kan ligga mer saker kvar i jorden där ute…

Foto: Göran Sandstedt, Jönköpings läns museum

Tack till Bottnaryds hembygdsförening som gjort oss uppmärksamma på fyndet och ställt dolken till förfogande för beskrivning och fotografering på museet.

Tack till Martin Skoog, Armémuseum, för viktiga synpunkter och datering av misericordan!