Svärdet i Svartån

För ungefär 70 år sedan hittade en pojke i 10-årsåldern ett svärd när han tillsammans med en kamrat badade i Svartån intill Gripenbergs samhälle.

Genom krusningarna på vattenytan såg det ut som det var en orm som låg på botten. Men föremålet låg alldeles stilla, så pojken tog mod till sig böjde sig ner och tog upp det. Det visade sig vara ett kopparglänsande svärd!

Svärdet blev ett kärt föremål och kom att få en fin placering i hemmet. Det följde pojken och sedermera mannen genom livet. Men hösten 2019 kontaktades Jönköpings läns museum och i början av 2020 har svärdet nu hamnat i en monter för allmänhetens beskådande. Mannen fick också en hittelön för det ”ovärderliga fyndet” som Riksantikvarieämbetet betecknade svärdet.

Svärdet kan dateras till äldre bronsålder, ca 1700-1300 f.Kr. Handtaget saknas, men flera nithål avslöjar hur det en gång varit fäst. Svärdet är 47 cm långt exklusive handtag. Det har sannolikt offrats till högre makter i syfte att blidka gudarna.

Bronsålderns svärd

Som rubriken anger befinner vi oss i bronsåldern. I södra Skandinavien brukar man ange dess början till ca 1800-1700 f.Kr. Den nya metallen hade därmed definitivt gjort sitt inträde och nya typer av föremål, smycken, redskap och vapen dyker upp. Krigarens förnämsta vapen blir snart svärdet. Det har använts som både stick- och huggvapen. Längden är oftast mellan 50 och 75 cm. Understiger längden en halvmeter kan det snarast beskrivas som en dolk. Klingan är först gjuten och sedan vidarebearbetad av bronssmeden. Svärdet är ett statusföremål som främst använts av manliga krigare och hövdingar. Bronsdolkar förekommer dock även i kvinnogravar.

Svärdet som prestige- eller statusvapen kom att bestå långt fram i historisk tid.

Offrade föremål i vatten

Alltifrån stenåldern och under hela förhistorien förekom det att man vid särskilda tillfällen offrade föremål i vatten. Man ville blidka eller tacka gudarna, kanske för framgång i strid och god fruktbarhet. Föremålen hittas i sjöar och åar, men också vid arbeten i utdikade mossar, som tidigare varit öppet vatten. En del av föremålen hamnar på museer, en del skingras vid arvsskiften.

Under bronsålderns äldre del (ca 1700-1100 f.Kr.) är det vanligt med vapen – till exempel svärd, dolkar, yxor och spjut, men under yngre bronsålder (ca 1100-500 f.Kr) blir det vanligare med andra typer av föremål, i synnerhet halsringar, men även så kallade holkyxor.

Från Jönköpings län känner vi till ett 20-tal föremål som kan tolkas som offer i vatten. Det rör sig om 7 svärd, 6 avsatsyxor, 2 kantyxor, 6 holkyxor, 6 halsringar, 1 dolk, 1 spjutspets och 1 rakkniv.

Bronsåldersbygd

På frågan om var man bodde under bronsåldern ger de påträffade offrade föremålen bara en del av bilden. Eftersom som husen byggdes av trä finns inga spår av kvar av dessa ovan mark. Däremot finns åtskilliga gravrösen och högar som vittnar om var man en gång hade sina bosättningar. I många områden kan man dessutom använda sig av hällristningsplatser för att teckna bronsåldersbygden. I Jönköpings län finns ännu ytterst få sådana registrerade. Den mest kända är tvivelsutan ristningarna som återfanns i den så kallade Sagaholmsgraven strax söder om Jönköpings stad.

För att skilja rösen åt kronologiskt brukar man ange storlekskriterier, men också topografiska och kontextuella skillnader. Under bronsåldern har man inom Jönköpings län uppfört stora gravhögar, med 10 meters diameter eller mer, framför i södra Vätterbygden, inklusive Visingsö, och i länets sydvästra delar i trakterna runt Reftele och Ås. Men på höglandet finns hundratals stora gravrösen som till stor del också kan knytas till bronsåldern.

I Jönköpings län har ett 20-tal högar och rösen undersökts som visat sig innehålla begravningar med fynd från bronsåldern. Endast ett fåtal undersökta boplatser har hittills kunnat dateras till den perioden i vårt län.