Varggropen vid Evedal

Från medeltid och fram till mitten av 1800-talet var det gott om varg i hela Sverige och bönder och torpare hade stora problem med att vargar tog boskap. Redan på 1200-talet påbjöd därför landskapslagarna att bönderna skulle ha redskap för och delta i vargjakt. Senare utsågs också en skallfogde i varje socken som hade i uppgift att sammankalla till jakt. Metoderna och vapnen man använde sig av var nät eller varggarn som det också kallades, vargspjut, längre fram skjutvapen, saxar och fångstgropar.

Jakten med grop fungerade så att man satte en stör mitt i gropen vid vilken man band en åtel i form av en höna (ofta levande) eller ett köttstycke. Tunna grenar, mossa och gräs lades över gropen. När sedan vargen kom för att ta bytet på stören föll den i gropen, ur vilken den inte kunde ta sig upp utan avlivades på plats. Ofta placerades groparna nära gårdar eftersom vargen höll till nära bebyggelse där det fanns tamboskap, men också för att underlätta om man skulle vittja den ofta.

Varggropen i Evedal är 4 meter i diameter och omkring 3 meter djup. Den är stensatt och en välbevarad lämning från tiden när jakten på varg hörde till det vardagliga livet. I Jönköpings län finns 177 registrerade fångstgropar och fem av dem ligger i Korsberga socken.

1864 förbjöds jakt med varggrop och vid den tiden hade också populationen av varg minskat drastiskt bland annat på grund av ökat jakttryck och brist på villebråd. Nu är vargen fridlyst i Sverige.
Det går inte att nämna ordet varggrop utan att de flesta ser Emil och drängen Alfred framför sig och hur de gräver en grop, täcker över den och sätter en läcker korv på en stör i gropen. Att de sedan fångade en girig ”kommandora” i stället för en varg i gropen gav berättelsen en utmärkt sensmoral.

Ladda ner texten i pdf-format på svenska:

Varggropen i Evedal pdf, 1MB